När religionen blir politik och politiken religion

Uppfattningen att islamism är ett problem har sedan plockats upp av en del svenska politiker. En del har försökt att skilja ut islamism från islam, medan sverigedemokraten Richard Jomshof tydliggjorde att islam enligt hans uppfattning är en ”avskyvärd religion” vilket han senare modifierade; det är islamism som han egentligen syftar på även om han har en negativ syn på religion i allmänhet. Debatten som följde visade att det är ganska oklart för många hur politiseringen av islam ser ut och att begreppet islamism blivit en slasktratt, där de placerar allt som de ogillar med religion i allmänhet och med islam i synnerhet.

Syftet med denna text är att dels försöka förklara vad islamism kan anses vara och hur den vuxit fram. Dels belysa hur dessa idéer har anpassats och justerats för att få fäste i Europas storstäder och förorter – och därmed har blivit en ideologi som konkurrerar med vänsterns traditionella klassanalys.

Vad är islamism?

Kortfattat och förenklat: Islamism är begreppet som vanligtvis används för att beskriva aktivism, av individer eller i organiserad form, för att införa sharia som enda lagstiftning i samhällets alla delar från politiska beslut till alla människors vardag. Den kanske mest kända rörelsen är Muslimska brödraskapet (MB), som påstår sig vilja uppnå sitt mål genom allmänna val. Därför är MB:s officiella linje att folkets vilja ska vara det som ger rörelsen legitimitet.

En annan form av islamism, med samma mål, grundar sig i en viss form av salafism. I den ideologin används hellre våld för att uppnå målet. Allmänna val ses som hädelse, eftersom sharia som statsbärande system enligt den tolkningen inte kan ges legitimitet genom något annat än guds vilja.

I båda fallen ses muslimer som offer för väst eller vad som kan anses vara västerländsk kultur, och judehatet är en central del i ideologierna.

Hur någon vet vad gud vill är en annan historia, men exempel på ideologier som styrs av den uppfattningen är al-Qaida och Islamiska staten. Visserligen har de en hård intern konflikt bakom sig om hur mycket våld som ska brukas och mot vem våldet ska riktas, men de kan ändå anses ligga inom ramen för samma ideologiska förgrening. I båda fallen ses muslimer som offer för väst eller vad som kan anses vara västerländsk kultur, och judehatet är en central del i ideologierna.

Men vad händer när detta tankegods flyttar till Europa? Och vad är anledningen till att en viss form av politiserad islam, starkt präglad av postkoloniala inslag, har fått fäste i flera av Europas förorter?

I SvD den 26 februari, tog historikern Johannes Heuman upp begreppet islamo-gauchisme (islam-vänsterism).

Han beskriver hur begreppet etablerades i Frankrike kring millennieskiftet av sociologen Pierre-André Taguieff. Enligt Heuman vill Taguieff definiera ett ideologiskt närmande som byggde på en föreställning inom vänstern från sent 1960-tal om islam som de förtrycktas religion och den muslimska invandraren som den nya proletären.

Eftersom det är fråga om en politiserad form av islam så blir det också i större utsträckning en fråga om politik. Det vill säga att skiljelinjen bland muslimer är politisk trots att de samtidigt kan anses ha en gemensam religiös identitet.

Utan insikten att människor gör religion och inte tvärtom blir det omöjligt att förstå hur religion ideologiseras eller politiseras. Religion ses enklast som civilisation, utifrån vilken ideologier som anpassat sig till olika sammanhang vuxit fram. Det vill säga att religion alltid är resultat av dess utövare vid varje givet tillfälle och sammanhang. Den som menar att islam behöver reformeras men inte accepterar att religion är resultat av dess utövare är skyldig en förklaring på hur reformen ska gå till i stället. En längre text om detta har jag skrivit tidigare i Kvartal.

Ideologi i ett sammanhang

Islamism och/eller islam-vänsterism är alltså ideologier som vuxit fram ur en islamisk civilisation vilket gör att företeelserna kan beskrivas som politisering/ideologisering av religion eller religiosifiering av ideologi/politik. Det tydliggör att fenomenet är dynamiskt och anpassningsbart.

Att argumentera i Sverige på samma sätt som i Egypten skulle sannolikt bli en återvändsgränd för någon som vill få ett bredare stöd för sina idéer, eftersom det är två helt olika samhällen. Den stora majoriteten av befolkningen i Egypten associerar på olika sätt till islam eller identifierar sig som muslimer, och regimen i Egypten är en rå diktatur som knappt erbjuder någon välfärd. Det har gett MB möjligheter att bredda sin väljarbas genom att dela ut exempelvis mat, vatten och blöjor till de fattigaste och påstå sig stå för frihet.

Inom ideologiseringen eller politiseringen av islam är offerrollen och föraktet mot väst centralt.

I Europa och i Sverige är det precis tvärtom. Här fungerar välfärden hyfsat, människor är fria och minst 90 procent av den svenska befolkningen anknyter varken genom identitet eller religiös praktik till islam. Därför behöver ideologin, som är grundad i Egypten, i stället justeras och fogas in i ett annat sammanhang för att få gehör i Europa.

Inom ideologiseringen eller politiseringen av islam är offerrollen och föraktet mot väst centralt. Väst anses vara förtryckande och omoraliskt. Muslimer som grupp anses vara offer för förtrycket. Inte alltid beskrivs det som ett bokstavligt förtryck. I en del fall uttrycks det mer som en skadlig inverkan eller påverkan på den egna kulturen. En form av förgiftande eller demoraliserande kulturimperialism. Detta gäller inte minst MB:s grundidé, vilket jag återkommer till.

I föraktet mot väst bakas också judehatet in. En av MB:s viktigaste ideologer, Sayid Qutb (1906-1966), menade att judar har monopol på medicinindustrin, vilket ger dem möjlighet till att tillskansa sig orimliga rikedomar.¹ Judar pekas av Qutb ut som islams fiender sedan islams tillblivelse.² Och enligt Qutb avgörs västvärldens politik av det judiska inflytandet i USA.³ Dessutom anklagar han judar för att använda kultur i olika former för att manipulera världen. Syftet med detta är att utnyttja kulturen för sina sataniska aktiviteter och slutligen använda alla mänskliga resurser till att stärka de stora utsugande judiska finansiella institutionerna.⁴

Dessutom ger bidragssystemen i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet vägledning om hur föraktet mot väst bäst bör formuleras för den som vill åt bidragen.

I vissa fall kan därför islam ses som en identifikationsmarkör snarare än en uppsättning trossatser som människor förväntas efterleva. Ideologin eller politiseringen som fyller identifikationsmarkören anknyter då snarare till olika former av leninism eller postkolonialism med dess närliggande ideologiska uttryck.

Föraktet mot väst

De röda trådarna är alltså föraktet mot väst och offerrollen. Dessa två är helt avgörande för det ideologiska meningsskapandet i de nämnda fallen. Båda måste vara med. Tas föraktet mot väst bort försvinner offerollen och tvärtom. Den som på något vis anknyter till en muslimsk identitet och vill överföra ansvaret för en känsla av misslyckande på någon annan hittar det lätt i den ideologiproduktion som ägnar sig åt att förakta väst.

Just dessa grundförutsättningar är inte något som muslimer nödvändigtvis identifierar sig med, varken i Europa i allmänhet eller i Sverige i synnerhet.

Det går alldeles utmärkt att vara djupt troende praktiserande muslim utan att hata väst eller se sig som ett offer. Det finns inget religiöst krav på vare sig det ena eller det andra.

Hur ska vi förstå hur ideologiseringen eller politiseringen av islam gått till och varifrån kommer det som André Taguieff kallade för islam-vänsterism i Europa?

Rörelser som formades ur det osmanska rikets fall tydliggjorde ofta sin profil genom att definiera sig mot väst. I sitt standardverk The Society of the Muslim Brothers (1969) beskriver Richard P. Mitchell hur grundaren för MB Hassan al-Banna (1906–1949) formulerade rörelsens ideologiska syn på väst. Al-Banna ansåg att Egypten utsattes för två olika slags imperialism. För det första den externa imperialismen, som enligt honom bestod av främmande ockupationsmakter från väst. För det andra den interna imperialismen, som utövades medvetet eller omedvetet och i värsta fall som medvetet förräderi av muslimer som påverkats av väst, mot den islamiska gemenskapens behov och önskemål.

Dessutom bidrog denna imperialism till att demoralisera Egypten. Oavsett varifrån imperialismen kom var den enligt al-Banna alltid ett uttryck för brittisk och västerländsk ideologi. Försvaret av islam innebar enligt al-Banna automatiskt ett motstånd mot utländskt religiöst, kulturellt, politiskt och ekonomiskt inflytande.⁵

Al-Banna och hans Brödraskap oroade sig alltså för vad som påverkade människors sinnen och därigenom dominerade samhället i stort. Därmed såg han det främst som en fråga om vilken civilisation som skulle dominera och ha övermakten.

Drömmen om arabisk socialism

Idén kan alltså ses som försök till att förhindra ett läckage av anhängare eller försöka stoppa att människor lämnar islam, eller snarare lämnar Brödraskapets tolkningar av islam för att i stället anknyta till vad som kan anses vara en västerländsk kultur.

Hänförda av den nya idéen gjorde unga officerare och generaler i Mellanöstern den ena kuppen efter den andra.

I bjärt kontrast till dessa föreställningar stod drömmen om en arabisk socialism med inslag av nationalism, som skulle få konsekvenser för hur socialism skulle upplevas av många i Mellanöstern. Idén kom att vara grunden för det arabisksocialistiska partiet Baath (pånyttfödelse). Under slagorden enighet, frihet och socialism skulle den arabiska världen enas, befrias från främmande makter och forma en egen arabisk socialism över hela Mellanöstern. Hänförda av den nya idén gjorde unga officerare och generaler i Mellanöstern den ena kuppen efter den andra.

Genom anti-religiöst förtryck, kritik mot väst och sovjetiskt stöd omvandlades visioner om en ny progressiv arabisk socialism snabbt till maktens och förtryckets tomma retorik.

Många som av olika anledningar hamnade i Europas förorter kom alltså från länder där de både fostrats till att förakta väst och fått sin beskärda del av socialism. I en del fall flydde islamistiska aktivister till väst för att söka skydd från det förtryck som Baath-regimerna innebar. Samtidigt pågick i Europa sökandet efter nya grupper att mobilisera för den socialistiska idén. Med draghjälp av den multikulturella visionen som härskade i nästan hela Västeuropa förflyttades fokus från klass till identitet. Kenan Malik beskriver hur hans vänner i England på 1970- och 80-talen gick från att vara politiskt aktiva inom vänstern till att samlas kring olika former av etnisk eller religiös grupptillhörighet. Plötsligt var de muslimer i stället för ”vänster” påpekar han, eftersom etnisk eller religiös grupptillhörighet blev det enda politiker relaterade till.

Därmed blev exempelvis generell fattigdom mindre viktigt att bekämpa än påstådda orättvisor som ansågs drabba vissa religiösa och etniska grupper.⁶

Postkolonial kritik

Postkolonialism blev i det avseendet en bekväm lokal fond att luta sig emot i Europa. En av den postkoloniala teorins portalfigurer Edward Said hade på slutet av 1970-talet släppt boken Orientalism. I en rad avseenden kan boken ses som en pendang till al-Bannas förakt mot väst. Said menar att väst genom en kunskapsregim skapade en nedlåtande och föraktfull bild av ”araben” eller ”muslimen”.

Syftet med denna kunskapsregim skulle enligt Said vara att upprätthålla bilden av européer som överlägsna. Hans uppfattning var att det som orientalism skapat är en ”tvångsmässig ram där en samtida ’färgad’ människa oåterkalleligen är fastkedjad vid de allmänna sanningar som en vit europeisk forskare formulerat om hennes prototypiska lingvistiska, antropologiska och doktrinära ursprung.”⁷

Så medan al-Banna ansåg att väst ägnade sig åt imperialism på plats för att förstöra ”arabvärlden” och islam ansåg Said att väst dessutom producerade en ofördelaktig och nedlåtande bild av dem, genom en kunskapsregim som producerats av européer kring forskningsfältet orientalism.

Ur bland annat ovanstående utvecklades vad som kan kallas för postkolonialism. Ideologin beskrivs av professor Mats Lindberg i tidskriften Respons. Lindberg påpekar att ideologin visserligen inser att kolonierna eller kolonialism är formellt avskaffade, men som Lindberg skriver: ”Framför allt används då vad som påstås vara kapitalismens utsugning av påstått svaga grupper som en illustration för att kolonialismens rastänkande trots allt lever kvar. Lenins grundtanke om ”kapitalismens högsta stadium”, den globala imperialismen, var ju att världsrevolutionen börjar i det underutvecklade Ryssland och fortsätter i Tredje världen, hos de koloniserade folken, med en allians mellan arbetare och bönder, alltså inte hos den industriella arbetarklassen i det utvecklade Europa som Marx hade trott.”

För den äldre generationen inom MB ansågs mycket av den postkoloniala retoriken vara nymodigheter som inte enkelt kunde tolkas in i al-Bannas olika former av imperialism. Det viktiga ansågs snarare var att stoppa läckaget. Att så mycket som möjligt förhindra att muslimer i Europa ”västifierades”.

Som del i ett forskningsprojekt om MB i Sverige, ”Islamistisk paketering av budskap” 2018–2022, som finansieras av MSB och leds av biträdande professor Aje Carlbom från Malmö universitet, har han intervjuat Kamal Helbawy. Under 1990-talet var Helbawy MB:s officiella representant i Storbritannien där han byggde upp flera organisationer, bland annat Muslim Association of Britain (MAB) som är en av medlemmarna i Federation of Islamic Organizations in Europe (FIOE).

Hoppade av Muslimska brödraskapet

Helbawy har varit medlem i Muslimska brödraskapet sedan han var 12 år, men hoppade av rörelsen för några år sedan då han var kritisk till att alltmer av Brödernas verksamhet riktades åt politiskt håll i stället för religiöst. Under intervjun med Carlbom i London, juni 2019, beskrev Helbawy den europeiska grenens arbete på följande sätt:

”Muslimska brödraskapets europeiska arbete är inriktat mot att muslimer ska undvika ’deep Westernization’. FIOE och andra organisationer fruktar att muslimer ska förlora sin religiösa identitet och tillhörighet och satsar därför på att bygga upp miljöer som ska bidra till att bevara och skydda muslimer från kulturell påverkan av europeisk moral och värderingar. Dawa (mission) är centralt i detta arbete. Det vill säga, att följa Hassan al-Bannas idéer om att påverka muslimer till att följa islam på ett bra sätt. Det är också viktigt för bröderna i Europa att utbilda muslimer i islamisk rättslära, i Koranen, islams historia, sharia. Utbildningen av muslimer sker genom läsning av litteratur, möten, besök, resor och konferenser.”

Helbawys uttalade ambitioner anknyter till det Macron kallar för ”islamisk separatism”. Även om Helbawy inte uttrycker ett hatiskt eller aggressivt förakt mot väst, är det ändå något han vill att muslimer ska hålla avstånd till för att i stället välja MB:s tolkning av islam, som han anser vara överlägsen allt annat.

Hur det ser ut i Sverige beskriver Aje Carlbom i forskningsrapporten ”Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring?” (2018). Rapportens fokus är enligt Carlbom på vilka budskap som förmedlas av aktörer i Sverige som kan associeras med MB:s organisationer och program, men den bör främst ses som en förstudie till det pågående projektet som nämnts ovan.

Gilles Kepel beskriver i sin bok Kampen om islam (2006) hur den tidigare erfarenheten av socialt arbete bland utsatta människor i överbefolkade förorter till Mellanösterns storstäder användes effektivt av islamistiska aktivister i Frankrike. Metoden ökade antalet anhängare och utvecklade en ny politisk plattform, som stärkte organisationerna i förhållande till politiker och myndigheter.

I stället för att demonstrera eller markera sin närvaro genomfördes framgångsrikt ett mer diskret socialt arbete bland studenter på franska universitetsområden. Detta finansierades delvis av kommuner. Fattiga eller osäkra studenter, vars föräldrar kommit från Nordafrika och som inte alltid behärskade de lokala kulturella koderna och var dåligt insatta i den akademiska världen, erbjöds hjälp både socialt och med vägledning.

Resultat kunde bli att studenter som varken hade religiöst eller politiskt intresse successivt förvandlades till medvetna aktivister definierade som muslimska ungdomar. Samtidigt som en stor del av arbetet gjordes utan att väcka allmänhetens uppmärksamhet strävade organisationerna och aktivisterna efter största möjliga mediala genomslag när det fanns en möjlighet att framställa muslimer som offer för ett hänsynslöst Frankrike. I dessa fall kom det genast stöd från människorättsaktivister, präster, lärare, trotskister och andra från framför allt vänsterrörelser som såg en möjlighet att vinna politiska poäng på konflikten.⁸

Islamofobi och dekolonialism

Politiseringen som Helbawy vänder sig emot är också en fråga om ett generationsskifte inom rörelsen vilket pågår i hela världen. Även i Egypten. Men det är dessutom en direkt anpassning till den västerländska politiska miljön. Delvis kan det illustreras med intervjun som gjordes 2017 med Fatima Doubakil i Antirasistiska Akademin (ARA) med stöd av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Doubakil har varit talesperson för Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och uttrycker ett engagemang för att värna muslimers mänskliga rättigheter, som enligt henne ständigt kränks.

Det krävs mycket fantasi för att få det som Doubakil säger till att hon eftersträvar en stat styrd av sharia. Men däremot är det tydligt att hon ser den ordning som råder i Sverige genom ett raster av postkolonialism, och har en önskan om att mobilisera utsatta människor i förorter för sin idé mot det hon ser som makten.

Det är ingen tvekan om att det förekommer ett massivt muslimhat i både USA och i Europa…

Intervjun är en knapp timme. Inget av det Helbawy lyfter fram som centralt för MB:s verksamhet nämns under intervjun. Inte bara för att det är frågan om olika rörelser utan också för att det berör olika generationer.

Däremot diskuteras i intervjun behovet att bekämpa islamofobi och bedriva en ”dekolonial” politik. Enligt Doubakil innebär det bland annat att göra vissa grupper ”raspolitiskt medvetna” och att ”polarisera samhället” vilket enligt henne kommer att leda till en ”konfrontation mellan vita människor i Sverige och människor som inte är vita i Sverige.”

För Doubakil är det centralt att muslimer är offer, liksom att västvärlden är ond och upprätthåller sitt koloniala förtryck som framför allt drabbar ”muslimer” och ”rasifierade”.

Kamp mot finansiärerna

Det råder ingen tvekan om att det förekommer ett massivt muslimhat i både USA och i Europa, vilket i sin tur leder till att både moskéer och muslimer hotas och attackeras. Men att vara hatad och att se sig som ett offer är två olika saker. Av det ena följer inte det andra. I detta fall dels för att muslimer lever i Europa under bättre villkor än vad de gjorde i något av de länder som de eller deras föräldrar flydde från. Dels för att de som är starkast ideologiserade inte sällan finansierar sin verksamhet med bidrag från det system de målar ut som förövare eller förtryckare.

Om inte annat är intervjun med Fatima Doubakil ett utmärkt exempel. Den islamofobiska och rasistiska struktur som enligt Doubakil upprätthålls av vita människor och som hon anser bör bekämpas, finansierade trots allt hennes intervju inom ramen för ARA, genom skattemedel från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).

Ideologiseringen av islam kan anses ha anpassat sig till de behov som dels delar av vänstern kan ha för att finna nytt stöd i Europas förorter, vilket leder till oväntade allianser och anknyter till idén om islam-vänsterism. Dels blir det ett sätt anpassa retoriken till de finansieringssystem som förekommer i de flesta europeiska länder.

Visserligen är dessa olika uttryck för islam ur ett forskarperspektiv lika legitima som vilken annan praktik som helst. Muslimer sinsemellan har dock olika uppfattningar om vad sann islam är eller hur religionen bör utövas eller för den delen ska ideologiseras eller politiseras. Den konflikten mellan muslimer har pågått sen islam etablerades. Men det är en fördel om den som vill navigera i dessa miljöer förstår att djupet av religiositet eller religiös praktik inte avgör huruvida någon väljer att göra föraktet mot väst och offerrollen till centrala beståndsdelar i sin religiösa identitet eller sitt religiösa uttryck.