Sifferexercisen som flimrar förbi i högt tempo i valrörelsens snabba TV-sända debatter kan lätt bli övermäktig både för deltagarna själva och den väl insatta åhöraren. En aspekt som gör det särskilt svårt att hänga med och som skapar både medvetna och omedvetna missförstånd är att befolkningen växer.
Befolkningstillväxten i Sverige drivs till stor del av invandring. Sverige hade under 1980- och 1990-talen en årlig befolkningstillväxt på 0,3 procent som ökade till 0,6 procent under 2000-talets första decennium. De senaste åren har dock den årliga befolkningstillväxten varit över en procent. En procent kanske låter lite, men det har ganska stor betydelse bland annat när man diskuterar ekonomins utveckling.
Vilket m
Den ekonomiska utvecklingen bedöms vanligen utifrån hur bruttonationalprodukten (BNP) utvecklas. BNP är värdet av alla varor och tjänster som produceras under ett år. Den snabba befolkningstillväxten innebär dock att total BNP och BNP per person utvecklas ganska olika. När befolkningen växer blir det fler händer och hjärnor som kan producera varor och tjänster, men det blir också fler munnar att mätta. Om man vill få en uppfattning om hur det ekonomiska välståndet utvecklas är därför BNP per capita, det vill säga per person, ett bättre mått än total BNP. Det är detta mått som används när det ekonomiska välståndet i olika länder jämförs.
Det har till exempel framförts att vi har fler polisanställda än på mycket länge. Det stämmer om man räknar med civilanställda. Men rimligen bör antalet polisanställda ställas i relation till befolkningsmängden. I förhållande till befolkningen har antalet polisanställda minskat något sedan 2010.
BNP kan alltså ses som ett mått på den ekonomiska kaka vi alla delar på. Under 2017 växte denna kaka med 2,4 procent. Men under 2017 växte även befolkningen med 1,3 procent. Detta innebär att BNP per capita växte med 1,1 procent under 2017. Vilket mått som används har stor betydelse när man jämför med andra länder. Sveriges totala BNP utvecklades som genomsnittet i EU under 2017, medan tillväxten per capita var lägst bland EU-länderna. Detta betyder inte att befolkningstillväxt är dåligt för ekonomin, men det kan spela stor roll för bilden av den ekonomiska utvecklingen enskilda år.
Befolkningstillväxten kan också ställa till det i andra frågor. Det har till exempel framförts att vi har fler polisanställda än på mycket länge. Det stämmer om man räknar med civilanställda. Men rimligen bör antalet polisanställda ställas i relation till befolkningsmängden. I förhållande till befolkningen har antalet polisanställda minskat något sedan 2010. Och hur ska vi förstå Socialdemokraternas löfte att anställda ytterligare 14 000 personer i vården till 2022? Enligt SCB:s senaste befolkningsframskrivning kommer befolkningen att öka med ungefär en halv miljon till 2022. I dag jobbar 270 000 personer inom landstingen, så om antalet anställda ska öka i proportion till befolkningen behövs ungefär 13 500 fler anställda. All landstingspersonal jobbar inte med vård, men en betydande del gör det, så en stor del av det utlovade 14 000 personerna skulle behöva anställas bara för att behålla nuvarande personaltäthet.
Ekonomisk tillväxt innebär dessutom att många offentliga kostnader ökar, bland annat på grund av att offentliganställdas löner stiger. Vill man bibehålla samma personaltäthet i vård, skola och omsorg krävs därför i stället att skatteintäkterna per person ökar över tid.
Ännu ett fall då befolkningstillväxten skapat missförstånd gäller utvecklingen av skatteintäkterna mellan 2006 och 2014. Alliansregeringen sänkte då flera skatter, bland annat genom att jobbskatteavdragen infördes. Skatteintäkterna som andel av BNP minskade med tre procentenheter, men eftersom befolkningen och ekonomin växte ökade ändå de totala skatteintäkterna under samma period. Men detta gäller bara de totala skatteintäkterna. Med hänsyn tagen till inflation och befolkningsökning sjönk skatteintäkterna per person något. Ekonomisk tillväxt innebär dessutom att många offentliga kostnader ökar, bland annat på grund av att offentliganställdas löner stiger. Vill man bibehålla samma personaltäthet i vård, skola och omsorg krävs därför i stället att skatteintäkterna per person ökar över tid.
Skatteintäkterna hade av allt att döma blivit högre om inte jobbskatteavdragen hade införts. Bedömningarna skiljer sig en del åt, men en beräkning tyder på att jobbskatteavdragen hade en självfinansieringsgrad ungefär 30 procent. Det innebär om skatten sänks med 1 krona, blir de faktiska skatteintäkterna 70 öre lägre än om sänkningen inte hade blivit av. Det finns även mer optimistiska bedömningar, men mig veterligen ligger alla uppskattningar av självfinansieringsgraden långt under 100 procent.
Det är till exempel fullt möjligt att hårdare straff minskar brottsligheten samtidigt som brottsligheten stiger i samband med att hårdare straff införs. Brottsligheten påverkas av ett stort antal faktorer och skärpta straff är bara en av många faktorer som kan påverka brottsligheten.
Men kan då aldrig lägre skatter leda till högre skatteintäkter? Om skatten var 100 procent skulle ytterst få jobba och skatteintäkterna vara försumbara. Detta resonemang ligger bakom den så kallade Laffer-kurvan. Först ökar de totala skatteintäkterna med skattesatsen, men vid någon punkt blir skatten så hög att de totala skatteintäkterna sjunker igen. Det råder ingen enighet om exakt var toppen på denna kurva ligger. Däremot har flera studier dragit slutsatsen att ett borttagande av den så kallade värnskatten på de allra högsta arbetsinkomsterna skulle vara självfinansierande. Värnskatten gör att marginalskatten, det vill säga skatten på den sist intjänade kronan, blir väldigt hög för dem med höga inkomster. Detta minskar arbetsutbudet och ökar incitamenten att undvika skatt, till exempel genom att omvandla arbetsinkomster till lägre beskattade kapitalinkomster. Eftersom de personer som betalar värnskatt har hög lön, minskar skatteintäkterna snabbt när de arbetar mindre.
Befolkningstillväxten må göra det svårare att följa med i den politiska debatten, men den har dock haft en otvetydig fördel. Den har lett till att det nu bor 10 miljoner människor i Sverige, vilket gör det enklare med offentligfinansiell huvudräkning.
Möjligen uppstår viss förvirring av att vi i vardagsspråket inte alltid skiljer noga på orsakssamband och två händelser som sammanfaller i tid. Även om skatteintäkterna per person hade ökat efter att jobbskatteavdragen infördes, betyder det inte att jobbskatteavdragen orsakade ökade skatteintäkter. I de flesta fall är vi framför allt intresserade av orsakssamband snarare än om förändringar som råkar sammanfalla i tid. Det är till exempel fullt möjligt att hårdare straff minskar brottsligheten samtidigt som brottsligheten stiger i samband med att hårdare straff införs. Brottsligheten påverkas av ett stort antal faktorer och skärpta straff är bara en av många faktorer som kan påverka brottsligheten.
Befolkningstillväxten må göra det svårare att följa med i den politiska debatten, men den har dock haft en otvetydig fördel. Den har lett till att det nu bor 10 miljoner människor i Sverige, vilket gör det enklare med offentligfinansiell huvudräkning. Detta är användbart för att orientera sig bland partiernas utspel, i synnerhet i tider då en politisk satsnings betydelse ofta mäts i hur många kronor den belastar statsbudgeten med.
Mycket grovt avrundat kan man tänka på 10 miljoner svenskar som hundra årskullar med 100 000 personer vardera. Det är ungefär 50 årskullar som är i arbetsför ålder (18-67), så grovt räknat ingår 5 miljoner i arbetskraften. BNP uppgår i runda slängar till 5 000 miljarder och den offentliga sektorns utgifter till lite mindre än hälften, grovt avrundat 2 000 miljarder. Av dessa 2 000 miljarder är det knappt hälften som dyker upp i statsbudgeten och resten i kommun- och landstingsbudgetar.
Statsbudgeten motsvarar därför knappt 100 000 kronor per person. En miljardsatsning motsvarar ungefär en tiondels procent av statsbudgeten eller 100 kronor per svensk. Om man vill kan man i stället slå ut detta på den del av befolkningen som arbetar, och i så fall innebär en miljard 200 kronor per person i arbetsför ålder.