Jag skulle vilja inleda den här krönikan med att berätta en kort saga.
Det var en gång en bonde som odlade tomater och som hade två barn, en son och en dotter. En dag på våren satte han sig ned med dem och berättade att han började känna sig gammal och därför ville ta reda på vem av dem som mest förtjänade att ärva gården. ”Ni ska båda få hundratusen kronor var och disponera varsin halva av vår odlingsbara mark. Uppgiften är att under säsongen odla så många och så stora tomater som möjligt.”
Sagt och gjort. Sonen och dottern valde lite olika vägar och metoder för att få så många och så stora tomater som möjligt på sin odlingsplätt. Några månader senare stod dottern med en blomstrande odling medan sonen bara hade vissna plantor. Båda hade gjort av med alla sina pengar.
Denna saga illustrerar en sjuka i det svenska politiska samtalet: Att en satsning – i detta fall hundratusen kronor per barn – är det samma som att göra något åt ett problem. I detta fall att förvandla en tom åker till en blomstrande tomatodling.
Behöver resultatsvaga skolor mer pengar?
I veckans SVT Aktuellt möttes Ulf Kristersson (M) och Märta Stenevi (MP) i en debatt om integrationsproblem. Högst upp på MP:s lista över åtgärder stod öronmärkta pengar till skolor i utsatta områden. Ett förslag som ofta förs fram och som få invänder mot. Inte heller Ulf Kristersson argumenterade emot förslaget.
Nyligen gjorde vi på Kvartal en rätt ambitiös granskning av hur kommunerna fördelar pengar mellan skolor i utsatta respektive icke utsatta områden. Utgångspunkten för granskningen var det ofta återkommande mantrat ovan om mer pengar till skolorna i utsatta områden. Därför ville vi helt enkelt undersöka hur mycket pengar som redan idag satsas i dessa områden jämfört med andra. Det visade sig att skillnaderna var mycket stora inom vissa kommuner. I Stockholm till exempel fick skolor i utsatta områden i snitt över 50 procent mer per elev än skolor i icke utsatta områden. Den stockholmsskola med allra störst skolpeng fick mer än dubbelt så mycket per elev som den med lägst. Ett liknande mönster, om än inte lika utpräglat, går igen i många av Sveriges större städer som har utsatta områden.
Eleverna i Seminarieskolan klarade sig bättre än dem i Hässelbygårdsskolan – trots bara drygt halva elevpengen
Men det kanske mest spännande fyndet i Ludde Hellbergs granskning var hur stora skillnaderna är mellan skolor i utsatta områden i olika kommuner. I Landskrona får eleverna i utsatta områden bara några tusenlappar mer än de i kommunens icke utsatta områden. Och den av kommunens skolor som får mest per elev, Seminarieskolan, har ändå bara lite drygt hälften av skolpengen jämfört med motsvarande skola i Stockholm, Hässelbygårdsskolan.
Så till det kanske mest nedslående men också ögonöppnande i granskningen: Eleverna i Seminarieskolan klarade sig – trots en likvärdig socioekonomisk bakgrund och trots bara drygt halva elevpengen – bättre än dem i Hässelbygårdsskolan.
Att satsa pengar – inte ens halva jobbet
Jag vet inte hur många gånger vi hört politiker säga: Vi har satsat x miljarder på äldrevården eller y miljarder på klimatsmarta lösningar. Men hur mycket intresserar vi oss för om alla dessa satsningar har avsedd effekt? Ja, en del gör det förstås – bland annat de som får betalt för just det. Som Riksrevisionen och Statskontoret. Men deras granskningar får sällan en bråkdel av den uppmärksamhet som själva satsningarna får. Dessutom kommer de oftast så långt efteråt att få längre kommer ihåg eller orkar gå tillbaka och se vem som satsade pengarna och vad de hävdade att satsningen skulle leda till.
Det finns dock en del undantag. Den svenska insatsen i Afghanistan exempelvis. Åren 2002-2014 var Sverige närvarande med militär där till en kostnad som uppskattas till 27,5 miljarder kronor. När insatsen utreddes under ledning av socialdemokraten Tone Tingsgård var slutsatsen att de svenska insatserna hade medverkat till både positiva och negativa effekter men att engagemanget i stort inte hade haft någon avgörande påverkan.
Ett annat exempel är den så kallade ”Storstadssatsningen” 1998 där regeringen avsatte två miljarder kronor för att bryta segregationen i det svenska samhället. Kritiska utvärderingar har gjorts men fick inte den uppmärksamhet de borde ha fått. Särskilt inte mot bakgrund av att Storstadssatsningen följdes av liknande initiativ och att utvecklingen med bristande integration och tilltagande segregation sedan dess har varit minst sagt oroande.
…den ödmjukhet som utvärderingarna borde mana till finns sällan där hos de politiker som stolt proklamerar nya miljardsatsningar
Jag skulle kunna rada upp många fler exempel på stora satsningar som ibland, men långt ifrån alltid, har följts upp med ambitiösa genomlysningar. Likväl kvarstår det faktum att den ödmjukhet som utvärderingarna borde mana till sällan finns, vare sig hos de politiker som stolt proklamerar nya miljardsatsningar eller de medier som okritiskt rapporterar dem vidare. Och ofta dessutom i ett tonfall som om problemet vore löst bara genom att pengarna har satsats. Ett närmast övertydligt exempel på det var när en hårt kritiserad polismyndighet 2018 äskade 1,6 miljarder och fick 2,0, nästan en halv miljard mer än den bett om alltså.
Löser satsningen problemet?
Så nästa gång du hör en politiker bemöta en kritisk fråga med: ”Vi har satsat x miljarder på det!” Ställ dig för det första frågan om problemet verkligen är brist på pengar och för det andra om den satsning som beskrivs har potential att lösa problemet.
Syftet med den här krönikan är inte att ta ställning i den politiskt kontroversiella frågan om det ska satsas mer eller mindre skattepengar på det ena eller det andra. Kanske ska den offentliga sektorn vara större än idag, kanske inte. Men ska den diskussionen bli konstruktiv bör samtalet fokusera mer på hur de satsade pengarna används och om det problem de avsåg att lösa utvecklar sig åt rätt håll. Även om miljardsatsningar gör sig bättre än revisioner och granskningar i ett debattklimat präglat av populism och enkla slagord.