MORDET PÅ OLOF PALME OCH PKK-SPÅRET
På kvällen den 28 februari 1986 promenerade Olof Palme och hans hustru Lisbeth på Sveavägen i centrala Stockholm. De hade inga livvakter och var på väg hem efter ett besök på biografen Grand. Klockan 23.21, i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan, sköts Olof Palme till döds. Gärningsmannen försvann springande från mordplatsen.
I den efterföljande mordutredningen, som leddes av polismästare Hans Holmér, utreddes flera olika spår. Ett av dessa var PKK-spåret, enligt vilket separatistgerillan PKK (Kurdistans arbetarparti) hade utfört mordet på Olof Palme. PKK-spåret blev under sommaren 1986 spaningsledare Hans Holmérs andra huvudspår efter ”33-åringen”. PKK misstänktes ha mördat två avhoppare i Sverige 1984-85. Detta ledde till att Sverige klassat PKK som terroristorganisation och att flera PKK-medlemmar satts i så kallad kommunarrest. Enligt PKK-spåret skulle Palmemordet vara en reaktion mot dessa åtgärder.
I mars 1987 avgick Hans Holmér som spaningsledare för utredningen om Palmemordet. Och PKK-spåret var inte längre ett huvudspår. Den vidare utredningen av PKK-spåret blev Säpos ansvar. Arbetet kom att präglas av meningsskiljaktigheter och misstänksamhet, vilket resulterade i Ebbe Carlsson-affären. Sommaren 2020 lades utredningen om mordet på Olof Palme ned. Detta innebär att det nu är möjligt för allmänheten att begära ut de dokument som låg till grund för bland annat PKK-spåret.
Hur kommer det sig då att det finns en så stor diskrepans i det material som nu framkommit om PKK-spåret och innehållet i Granskningskommissionens betänkande?
Synar man kommissionens arbete i sömmarna, med hjälp av det material som blev offentligt efter att Palmeutredningen lades ned, tycks svaret skymta fram. Kommissionen ville inte göra någon egen granskning av PKK-spåret och lät andra faktorer än innehållet i spåret vägleda hur man redovisade spåret och vilka slutsatser man drog.
Varför en granskningskommission?
Att använda PKK-spåret som en bricka i ett politiskt spel, som i grunden rör andra saker än mordutredningen, har Granskningskommissionen inte varit ensam om. Gång på gång under 80- och 90-talet behandlas spåret som en pjäs i olika former av politiskt schack. Något som också passade väl in i vissa mediepersonligheters och så kallade privatspanares agenda. Dessa fick stort utrymme inte minst i nationell tv, där tesen drevs att Palme mördats av svenska polismän (det så kallade polisspåret) och att PKK-spåret skulle vara en form av medveten vilseledning.²
… att en sådan öppen faktaredovisning enbart skedde kring mindre delar av PKK-spåret.
Att med hjälp av öppen faktaredovisning ”undanröja de tvivel” som på detta sätt uppstått hos allmänheten var enligt riksdagen en huvuduppgift för Granskningskommissionen.³ Utifrån den information som nu framkommit ur arkiven kan dock konstateras att en sådan öppen faktaredovisning enbart skedde kring mindre delar av PKK-spåret. Något som snarare bidragit till än undanröjt tvivel rörande polisens arbete. För att förstå varför Granskningskommissionen landade i att inte göra en egen utredning av förundersökningsmaterialet i PKK-spåret, vad detta ledde till och varför den trots bristen på egen granskning drar långtgående slutsatser kring spåret, måste vi återvända till där det började.
Förtroendekriser infekterar PKK-spåret
PKK-spåret var det andra spåret som Palmeutredningen kom att prioritera (efter den så kallade ”33-åringen”). Arbetet med spåret skapade en djup konflikt mellan å ena sidan spaningsledningen under Hans Holmér och å andra sidan åklagarna under ledning av Claes Zeime. Konflikten handlade om målsättningen med utredningen och vilka polisära metoder som var att betrakta som förenliga med rättssäkerheten.4
Efter att Hans Holmér obstruerat mot åklagarnas direktiv och åklagarsidan i praktiken saboterat Holmérs spaningsarbete följde ett pressdrev som ledde fram till Hans Holmérs avgång.5 Denna situation skapade en förtroendekris mellan delar av regeringen och delar av polisen, som resulterade i den så kallade Ebbe Carlsson-affären. En affär som i grund och botten handlade om en klyfta inom Säkerhetspolisen rörande vilka resurser, metoder och initiativ som behövdes för att utreda PKK-spåret. Affären kom att sänka ledningen för den svenska polisen, orsaka justitieminister Anna-Greta Leijons avgång och leda till en rad legendariska förhör i riksdagens konstitutionsutskott.
Kommissionen vägrar granska
Utifrån de omfattande skriverierna och konflikterna kring PKK-spåret hade man kunnat förvänta sig att Granskningskommissionen velat undersöka grundmaterialet i spåret – så som den gör med övriga spår. Så väljer den dock inte att göra. Den drar i stället slutsatsen att alla skriverier, förhör och tidigare granskningar gör att materialet är så väl genomgånget att ingen ny granskning behövs. Man väljer i stället att lämna en sammanställning som bygger på andra sammanställningar ”med tyngdpunkt på den genomgång av grundmaterialet om PKK som [kammaråklagaren] Per-Erik Larsson gjort”.6
Efter att ha tagit del av Larssons nu offentliggjorda sammanställning och läst den parallellt med Granskningskommissionens översikt står det klart för mig att detta påstående är en underdrift. Granskningskommissionen väljer inte bara att efterlikna den disposition av materialet som Larsson gjort utan kopierar långa stycken av hans text mer eller mindre rakt av.7
På så sätt ignoreras hur de olika delarna hör ihop och hur indiciekedjan ser ut.
Detta är problematiskt av tre skäl. För det första binder det Granskningskommissionen till att redovisa materialet på det sätt som Larsson valt att göra – det vill säga till stor del utifrån hur materialet är arkiverat (Vad finns i pärmserie 1? Vad finns i pärmserie 2? etcetera). På så sätt ignoreras hur de olika delarna hör ihop och hur indiciekedjan ser ut. I sin genomgång av övriga spår väljer Granskningskommissionen att redovisa utifrån de olika centrala aktörernas förehavanden och/eller uppslagen inom respektive spår. Fördelen med den metoden framför att utgå från arkivsystemets uppbyggnad torde vara uppenbar.
För det andra accepterar Granskningskommissionen utan egen granskning de omdömen som Larsson fäller över olika uppgifter. Ett exempel på detta är en formulering som med några obetydliga skillnader i meningsuppbyggnaden förekommer i båda rapporterna: ”En del, tämligen vaga, igenkännanden som pekade mot kurder gjordes av fem vittnen. Ingen av de i fotosammanställningen upptagna personerna med PKK-bakgrund kunde dock bindas till biografen Grand under mordkvällen”.8 Efter att ha tagit del av förhörsprotokollen från vittnena kring mordplatsen kan jag konstatera att deras utsagor också skulle kunna beskrivas så här: Vittnen som befann sig vid biografen Grand och mordplatsen strax före mordet pekar ut män av kurdisk härkomst som lika de män de iakttagit. Vid fotokonfrontation vill de dock inte bedyra att det är exakt en av männen i fotosammanställning som de sett i februarimörkret.9
… Granskningskommissionen inte i offentligheten lyfter fram och granskar flera av de mest graverande delarna …
För det tredje får detta till följd att kommissionen lägger stor tonvikt där också Larsson valt att lägga stor tonvikt. Det är dock inte självklart att dessa delar är de mest centrala i PKK-spåret. Vilket framkommer tydligt när man läser förhör med och PM författade av spaningsledaren Hans Holmér och chefen för Säpo:s Palmeutredning Walter Kegö.10 Samstämmigheten mellan de indicier, aktörer, vittnesmål, spaningsrapporter, telefonkontroller och rumsavlyssningar (buggningar) som återfinns i deras material och Larssons rapport är inte bara bristfällig – den är understundom obefintlig.
Effekten av detta blir att Granskningskommissionen inte i offentligheten lyfter fram och granskar flera av de mest graverande delarna av Hans Holmérs och Walter Kegös förundersökning mot PKK. Man når därmed inte upp till den viktiga principen att vid en offentlig granskning ”bemöta de bästa argumenten”.
PKK-spåret viftas bort med faktafel
Det faktum att Granskningskommissionen inte själv granskar PKK-materialet leder också till att flera faktafel publiceras.
Ett påstående som när man tar del av samtalet framstår som orimligt.
Det mest uppseendeväckande är felidentifieringen av mannen som från Västtyskland i februari 1986 ringer PKK:s svenska ledare Ismet C. och beordrar denne att ställa till med ”bröllop”. Ett samtal som spaningsledningen tidigt ansåg var en förtäckt order om att verkställa Palmemordet. Enligt Granskningskommissionen skulle mannen som ringer varit Numan U. Tar man del av källorna i det nu offentliggjorda materialet visar dessa i stället att mannen som ringer identifierades våren 1988 av den avhoppade PKK-ledaren Ali C. (Källa Alice) som Hasan G. Detta är av stor betydelse, eftersom Hasan G. vid denna tid är PKK:s europeiske attentatschef. Han kommer senare i de så kallade Düsseldorf-processerna att dömas för två mord men är sannolikt ansvarig för ännu fler.
Ismet C. har före februari aldrig haft någon dokumenterad kontakt med Hasan G. Ismet C. hävdar själv att bröllopssamtalet egentligen handlar om kurdiska kulturföreningen i Haninges Newroz-firande (kurdiskt nyår). Han ger inte svar på varför han skulle tala om den saken med PKK:s attentatschef. Ismet C. påstår sig dessutom inte veta identiteten på personen han talar med. Ett påstående som när man tar del av samtalet framstår som orimligt.11
Tar man del av utredningen finner man dock att det existerar minst tre källor till Damaskusmötet …
I Granskningskommissionens rapport sägs att det endast finns en källa för det så kallade Damaskusmötet (där beslutet ska ha fattats att mörda Palme). Denna enda källa skulle vara Källa Peter – en kurd som samarbetade med den turkiska underrättelsetjänsten MIT. Tar man del av utredningen finner man dock att det existerar minst tre källor till Damaskusmötet – Källa Peter, Källa Mats och Källa Eva.12 Detta är extra uppseendeväckande, då Granskningskommissionen själva menar att bristen på källor för Damaskusmötet är ett tungt vägande skäl för att avvisa PKK-spåret.13
Att Källa Peter inte kunde ge fullständig eller i alla delar korrekt information förnekar ingen – inte heller Hans Holmér när det begav sig.14 Enligt Hans Holmér ska det dock otvivelaktigt varit så att det i Källa Peters uppgifter även fanns korrekt information.15 Granskningskommissionen avvisar dock Källa Peters helt med motiveringen att alla hans uppgifter ska ha kommit från turkisk press.16 Källa Peter börjar dock lämna sina uppgifter i slutet av 1986, och det första omnämnandet av Damaskusmötet (och andra uppgifter Källa Peter lämnat till Säpo) i turkisk press är av allt att döma en stor artikel i tidningen Hürriyet i september 1987.17 Författaren till Hürriyet-artikeln säger i sin tur att han köpt informationen från en kontakt på just Säpo.18
Granskningskommissionens påstående om Källa Peter kan med största sannolikhet härledas till en oklar syftning i den underliggande Larsson-rapporten, där man påpekar att Källa Peters uppgifter varit införda i turkisk press samt att Källa Peter 1988 lämnar uppgifter till SÄPO rörande PKK-avhopparen Saniye A. som då redan förekommit i turkisk press. I en annan del av Larssons rapport kan man läsa att just Källa Peters uppgifter ”senare” återgavs i Hürriyet.19 Det går att följa en byråkratisk visklek i Granskningskommissionens material där denna senare del av Larsson-rapporten försvinner när man tar fram en kondenserande promemoria av rapporten. Vilket sedan leder till den felaktiga slutsatsen i nästa PM. Det PM som sedan används av Granskningskommissionen för dess slutsatser.20
Uppgifterna från rumsavlyssning av PKK-medlemmar (Källa Mats) om Damaskusmötet är i sin tur inhämtade ett halvår innan Hürriyet publicerar sin artikel.21
Granskningskommissionen […] visar att den inte var förtrogen med materialet.
Ett tredje anmärkningsvärt faktafel är att PKK-anhängaren och knarkhandlaren Naif D. skulle ha tillhört den så kallade Skomakarligan. Han tillhörde i realiteten det släktbaserade kriminella nätverk som då kallades Turkligan (trots att de mest bestod av kurder).22 Detta kan tyckas vara ett besserwisseraktigt påpekande, tills man noterar hur viktig narkotikahandeln är i PKK-spåret. Internationell narkotikahandel var en viktig finansieringskälla för PKK.23 Telefonavlyssningen visade också att narkotikahandel i syfte att finansiera PKK även pågick i Sverige.24 En uppgift som utreddes men inte gick att bevisa var att intäkterna från Turkligans verksamhet smugglades via läkaren ”Nurettins”25 mottagning på Östermalm till PKK.26 Att Granskningskommissionen tillskriver Naif D. medlemskap i fel kriminella organisation visar att den inte var förtrogen med materialet.
Styvmoderlig behandling
Utifrån Granskningskommissionens egen beskrivning av sitt uppdrag är det anmärkningsvärt hur mycket av PKK-spåret som inte kom att redovisas. Mängder med centrala indicier, spaningsinformation och vittnesmål som ingick i PKK-spåret har alltså inte släppts fram till offentligheten.
Vem kunde efter en sådan sågning försvara PKK-spåret i offentligheten?
Trots att Granskningskommissionen de facto inte granskat hela PKK-spåret väljer den ändå att framföra några mycket långtgående slutsatser. Som att spåret är ”grundligt utrett”, att det inte är aktuellt med ytterligare åtgärder, att för mycket resurser lagts ner på PKK-spåret samt att någon koppling till mordplatsen ”aldrig funnits”.27 Vem kunde efter en sådan sågning försvara PKK-spåret i offentligheten? I synnerhet eftersom Granskningskommissionen fått tillgång till de hemligstämplade handlingarna som ingen annan fick läsa, och förväntades ge en sammanställning av faktainnehållet.
Varför ger då Granskningskommissionen PKK-spåret en så styvmoderlig behandling?
Skälet tycks skymta i slutet av dess sammanställning. Där framkommer att kommissionen delar åklagarnas syn på spaningsledningens metoder. Kommissionen beskriver arbetet med PKK-spåret som ”rättsvidrigt” och en ”rättskränkning”. Att utredningen befann sig ”utanför rättsstatens ramar” och att Ebbe Carlsson-affären satte ”hela det rättsliga kontrollsystemet ur spel”.28 Är man av uppfattningen att det ska ställas till räfs och rättarting med spaningsledningen för dess metoder är det förstås svårt att samtidigt ge ett erkännande till den information som dessa metoder gav.
Grogrund för konspirationsteorier
Granskningskommissionen är långt ifrån ensam i den offentliga debatten om att låta andra faktorer än PKK-spårets innehåll påverka bedömningen av dess vederhäftighet. Tvärtom är den offentliga debatten kring PKK-spåret belamrad med olika typer av politiska konflikter och hänsynstaganden.
Spåret har behandlats som en bricka i en rad olika spel som bottnat i andra konflikter. Under konstitutionsutskottets granskningar av Ebbe Carlsson-affären kom PKK-spåret att, av de borgerliga ledamöterna, användas som ett bevis för en inkompetent socialdemokratisk maktapparat. Inom vänstern behandlades PKK-spåret utifrån en oro för en främlingsfientlig backlash. Personer med politiska sympatier för Kurdistan vill se spåret avskrivet för det kurdiska folkets skull. Medan ytterligare andra tog spjärn mot PKK-spåret utifrån starka principiella synpunkter på polisära metoder och svensk terroristlagstiftning.29 Det har alltså funnits gott om starka opinionsbildande krafter som haft all anledning att misskreditera PKK-spåret – helt oberoende av dess substans – för att uppnå egna politiska syften.
…om PKK-spåret var så ”tossigt” som Granskningskommissionen […] gjort gällande – varför la då polisen ner så stor kraft på spåret?
Att så många använt PKK-spåret som ett slagträ i debatten är en avgörande anledning till att konspirationsteorier rörande polisen och Säpo:s agerande under Palmeutredningens första år fått bredare spridning än vad dylika teorier vanligtvis får i Sverige. För om PKK-spåret var så ”tossigt” som Granskningskommissionen och en del starka opinionsbildare gjort gällande – varför la då polisen ner så stor kraft på spåret?
Poängen är alltså inte att PKK-spåret otvivelaktigt är det rätta spåret. Det finns tvärtom flera oklarheter i detta spår, och det finns dessutom andra indicier som talar för att mordet genomfördes av en ensam gärningsman som agerade mer eller mindre av en slump. Poängen är inte heller att Hans Holmér var rätt man för jobbet som spaningsledare eller att han ledde en oklanderlig utredning – det gjorde han inte – eller att Ebbe Carlssons inblandning i utredning var lämplig – det var den inte. Poängen är att om Granskningskommissionen tagit fasta på sin uppgift och genomfört en fullödig offentlig genomlysning av PKK-spåret hade fler förstått varför det fanns goda skäl att misstänka att PKK hade utfört mordet. Ansvaret för att olika konspirationsteorier nu istället kunnat få spridning faller tungt på Granskningskommissionens axlar.
Noter
1, SOU 1999:88, sid. 23.
2, Se till exempel Rekord-Magazinet 1987-01-10, Rekord-Magazinet 1987-02-24, Forum 1987-11-18, Nu! 1988-03-02, Diskutabelt 1989-04-30, Moderna Tider Special 1991-02-27, Norra Magasinet 1992-02-20, Norra Magasinet 1992-02-24, Norra Magasinet 1992-02-27 och Norra Magasinet Special 1992-11-05.
3, Motion 1992/93:K508 och betänkande 1993/94:KU10.
4, I korthet ansåg Hans Holmér att mordet var ett politiskt mord genomfört av en terrorgruppering och att denna gruppering behövde kartläggas och knäckas med till buds stående medel. Claes Zeime menade att mordet skulle utredas som ett vanligt mord där en gärningsman identifieras och döms samt att det var väsentligt att rättsväsendet inte tänjer på rättssäkerhetens gränser.
5, Se A.M. Åsheden Förbannelsen (2012).
6, SOU1999:88 sid. 622f.
7, YD15242.
8, SOU1999:88 sid. 636 och YD15242 sid. 21.
9, Vittnesmål från Grand och Mordplatsen se: E107-10, E1094, E21, E512, L901, E639, L1061, EBC6059, E26, E170, E487 samt L1572, E494, L859 och EAE250. Författaren har i enlighet med polisens sekretessregler inte fått ta del av namnen på dem som pekades ut vid dessa fotokonfrontationer. Det kan dock konstateras att fotokonfrontationerna genomfördes senhösten 1986 som en del av förberedelserna inför polisens tillslag (Operation Alpha) och arbetet med PKK-spåret.
10, YB10375-14, och -15, YD14533, YD14534, YD15478. Utfrågningar med Kegö respektive Holmér vol. 22 (GRK/RA) samt Palmeutredningen – En ”revisionell” bedömning (”RRV-experterna”) bilaga 3. Vol. 25. (GRK/RA).
11, YB10375-15 sid. 69, YD15478 och Utfrågning av Holmér (vol. 22 GRK/RA) Förhör med Ismet C. den 28 maj 1990. Palmeutredningen (Inget akt-nummer tillgängligt) TK-protokoll Band 245 860213 20.52-860214 08.02 (Inget akt-nummer tillgängligt).
12, YB10375-15 sid. 48f.
13, SOU 1999:88 sid. 675 och sid. 684.
14, A.M. Åsheden Förbannelsen (2012) del 3.
15, Expressen 11 januari 1992.
16, SOU 1999:88 sid. 641.
17, Hürriyet 3 september 1987. Eftersom polisens sätt att sekretessbelägga handlingar ändrades under hösten 2020 måste en reservation här lämnas. Det har främst varit möjligt att granska vilka datum förhör har hållits med Källa Peter och deras generella innehåll – inte förhörens fullständiga innehåll.
18, Dagens Nyheter 12 september 1987.
19, YD15242 sid. 60 och 123.
20, PK-PM 7:3 vol. 17 (GRK/RA) sid. 30 och RRV-experterna bilaga 3. (vol. 25 GRK/RA) sid- 22.
21, Korrespondens från Polismyndigheten 2021-01-26.
22, YB10375-15 sid. 7ff. Organisationen lever kvar men kallas idag för Turebergsnätverket enligt Expressen 29 juni 2018.
23, Dagens Nyheter 17 januari 1986.
24, YÖ12117.
25, De PKK:are som är omnämnda med förnamn och första bokstaven i sitt efternamn i SOU 1999:88 är omnämnda på samma sätt i denna artikel. Övriga aktörer som förekommande i spåret har anonymiserats.
26, YB10375-15 sid. 7ff.
27, SOU 1999:88 sid. 682ff.
28, SOU 1999:88 sid. 684.
29, Konstitutionsutskottets förhör 27 juli 1988, 28 juli 1988, 3 augusti 1988, 4 augusti 1988, 4 augusti 1988, 7 mars 1989 och 9 mars 1989, Riksdagens Prot. 1986/87:59, Riksdagens Prot. 1987/88:125, Folket i Bild 10/1988, Folket i Bild 11/1988 och Folket i Bild 9/1989, SÄPO måste sluta leta i de kurdiska bergen Aftonbladet 1986-12-12, Låt oss slippa det smutsiga spelet om ”kurdspåret” Expressen 1988-08-02, P. Linde Det kurdiska spåret (1994).
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt