Mordet på Olof Palme och PKK-spåret
På kvällen den 28 februari 1986 promenerade Olof Palme och hans hustru Lisbeth på Sveavägen i centrala Stockholm. De hade inga livvakter och var på väg hem efter ett besök på biografen Grand. Klockan 23.21, i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan, sköts Olof Palme till döds. Gärningsmannen försvann springande från mordplatsen.
I den efterföljande mordutredningen, som leddes av polismästare Hans Holmér, utreddes flera olika spår. Ett av dessa var PKK-spåret, enligt vilket separatistgerillan PKK (Kurdistans arbetarparti) hade utfört mordet på Olof Palme. PKK-spåret blev under sommaren 1986 spaningsledare Hans Holmérs andra huvudspår efter ”33-åringen”. PKK misstänktes ha mördat två avhoppare i Sverige 1984-85. Detta ledde till att Sverige klassat PKK som terroristorganisation och att flera PKK-medlemmar satts i så kallad kommunarrest. Enligt PKK-spåret skulle Palmemordet vara en reaktion mot dessa åtgärder.
I mars 1987 avgick Hans Holmér som spaningsledare för utredningen om Palmemordet. Och PKK-spåret var inte längre ett huvudspår. Den vidare utredningen av PKK-spåret blev Säpos ansvar. Arbetet kom att präglas av meningsskiljaktigheter och misstänksamhet, vilket resulterade i Ebbe Carlsson-affären. Sommaren 2020 lades utredningen om mordet på Olof Palme ned. Detta innebär att det nu är möjligt för allmänheten att begära ut de dokument som låg till grund för bland annat PKK-spåret.
Substansen i PKK-spåret ska enligt Granskningskommissionen (SOU 1998:88) ha varit tunn. Det byggde främst på vittnesmål om en vapenaffär, från en alkoholiserad finsk småkriminell samt några bekräftade blindspår och diverse telefonsamtal där PKK-anhängare möjligen talar i kod med varandra. Hur kan detta ha ansetts så viktigt att det föranledde en rad extraordinära åtgärder?
Jag är inte den förste som slagits av denna motsättning och skenbara orimlighet. Gunnar Walls guldspadebelönade bok ”Mörkläggning” (1997) grundas på samma observation. Walls lösning på paradoxen utmynnar i en konspirationshypotes. Han menar att PKK-spåret var avsett att vilseleda. En skickligt utförd manöver av Holmér och Carlsson i syfte att antingen dölja sanningen om Palmemordet eller statshemligheter, som mordutredningen skulle riskera att avslöja. Denna hypotes har sedan i olika former upprepats i olika massmedier.
Finns det något mer i PKK-spåret?
I enlighet med Ockhams rakkniv finns det dock en förklaring till paradoxen. Kanske var det så att det fanns mer substans i PKK-spåret än vad som rapporterats om i massmedierna och av Granskningskommissionen?
Tack vare att Palmeutredningen lades ned förra sommaren är det nu möjligt för allmänheten att begära ut de dokument som låg till grund för PKK-spåret. Genom att ta del av och korsläsa dessa med öppna källor och tidningsarkiv utkristalliseras en ny bild av spåret. En bild som Granskningskommissionen aldrig redovisat (se del 2 i ämnet som publiceras på kvartal.se den 3 mars).