Socialförsäkringarna (sjukförsäkring, a-kassa, föräldraförsäkring och pensioner) har i varierande grad urholkats över tid. Sjukförsäkringen betalar exempelvis cirka 80 procent av lönen, men bara upp till taket på drygt 30 000 kronor i månaden. Minst hälften av alla som jobbar hamnar över taket. Det kan jämföras med 1980-talet, när sjukförsäkringen gav nästan alla på arbetsmarknaden 80-90 procent av lönen.
Som Philip Lerulf konstaterat i Kvartal finns det otvetydigt en risk för att socialförsäkringarna, om inte taken räknas upp mer i takt med lönerna,
Flertalet höginkomsttagare har avtal som ger dem högre avsättning på inkomster över vissa belopp, vilket gör att de får högre pensioner än låginkomsttagare både nominellt och som andel av slutlönen. Det är en ovanlig lösning som inte förekommer i något annat OECD-land.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att stora grupper hittills inte noterar urholkningen i praktiken, eftersom alla socialförsäkringar – utom a-kassan – också ingår som tilläggsförsäkringar i kollektivavtalen. De omfattar 90 procent av alla som arbetar i Sverige. Många får alltså kompletterande utbetalningar av sin arbetsgivare när de är sjuka, föräldralediga eller går i pension.
Det är därför inte säkert att tilliten till försäkringarna rubbas. Man kan hypotetiskt tänka sig att det i stället gör kollektivavtalen viktigare, vilket – åtminstone teoretiskt – skulle kunna stärka den svenska arbetsmarknadsmodellen och få fler att gå med i facket. Kanske är det till och med en delförklaring till det internationellt sett tämligen unika faktum att organisationsgraden i Sverige är högre bland tjänstemän (som har mer att tjäna på tilläggsförsäkringarna) än bland arbetare. Detta är ett spekulativt resonemang, men poängen är att det inte är självklart vilka effekter urholkningen av de offentliga försäkringarna för med sig. Ett kollektivavtalsbaserat försäkringssystem har hur som helst andra effekter än ett individuellt.
Det finns dock en rad skäl till att det inte är optimalt att ha flera parallella försäkringssystem, exempelvis högre administrationskostnader, svårighet för den enskilde att överblicka helheten, samt att det trots allt är sannolikt att det driver ojämlikhet. Samtidigt är det en politiskt otacksam uppgift att öka det offentligas utgifter för att på lång sikt stärka människors försäkring, genom takhöjningar som de på kort sikt inte noterar – även om regeringen har gjort just det under mandatperioden. Man ska komma ihåg att ett av de viktigaste skälen till att taken inte räknats upp i samma takt som lönerna är att det berömda ”reformutrymmet”, aktuellt varje gång en budget ska läggas, skapas just så. Räknar man inte upp den sortens utgifter finns det alltid ett gäng friska miljoner att använda till nya reformer människor vill ha, utan att skatten behöver höjas. Kostnaden är mindre uppenbar – men fördelningspolitiskt tvivelaktig, eftersom den primärt bärs av personer med låga inkomster.
Klyftorna i pensionssystemet är alltså stora och kan väntas växa. Det är särskilt oroande i en situation då kompensationsgraden i det allmänna pensionssystemet väntas sjunka kraftfullt de kommande decennierna, i takt med att medellivslängden ökar.
Fördelningsaspekten understryks av att det finns stora skillnader i kollektivavtalens tilläggsförsäkringar. Det gäller inte minst tjänstepensionen. Flertalet höginkomsttagare har avtal som ger dem högre avsättning på inkomster över vissa belopp, vilket gör att de får högre pensioner än låginkomsttagare både nominellt och som andel av slutlönen. Det är en ovanlig lösning som inte förekommer i något annat OECD-land.
Klyftorna i pensionssystemet är alltså stora och kan väntas växa. Det är särskilt oroande i en situation då kompensationsgraden i det allmänna pensionssystemet väntas sjunka kraftfullt de kommande decennierna, i takt med att medellivslängden ökar. För dem med de lägsta lönerna kommer det med dagens pensionssystem att innebära nivåer där det börjar bli svårt att klara sig. För dessa grupper är det inte någon lösning att försäkra sig privat eller kollektivavtalsvägen, helt enkelt eftersom de rör sig på så pass låga lönenivåer. På så sätt finns det ohjälpligt en ojämlikhetsskapande tendens inbyggd i ett socialförsäkringssystem som inte är gemensamt för alla.
ATP-reformen var trots allt en av 1900-talets mest dramatiska politiska konflikter.
Detta är en bakgrund till varför pensionärernas ekonomiska situation diskuteras mer denna valrörelse än på länge. Höjningar av de lägsta pensionerna och sänkt skatt är förslag som i varierande tappning har lagts fram av flera partier. Kompensationsgradens negativa utveckling framöver är också skälet till att den blocköverskridande pensionsgruppen så sent som i vintras, föga opportunistiskt – och därför imponerande, eftersom det är nödvändigt – enades om att höja pensionsåldern.
Frågan om huruvida Sverige håller på att byta välfärdsmodell på socialförsäkringsområdet kommer antagligen inte att diskuteras mer i denna valrörelse än tidigare, trots att det är den sortens systemfrågor som verkligen har konsekvenser i människors liv. Frågan om pensionerna har dock potential att bli en av kommande års verkligt stora politiska frågor, helt enkelt eftersom allt fler får en låg pension. Oklarheten runt hur Moderaterna ställde sig till Socialdemokraternas förslag om en höjning av de lägsta pensionerna – som man först kallade ”intressant”, för att sedan avfärda, för att sedan bli intresserade av igen – visar att det finns potential för frågan även i valrörelsen, även om det inte bränt till hittills. Att fixa pensionssystemet är egentligen en typiskt dålig fråga för en valrörelse, men ATP-reformen var trots allt en av 1900-talets mest dramatiska politiska konflikter. Kanske är det dags igen.