- Den så kallade inkomstbortfallsprincipen har varit utmärkande för den svenska välfärdsmodellen. Den innebär att ersättningarna i de system som täcker upp när vi drabbas av sjukdom, blir arbetslösa eller behöver vara hemma under småbarnsåren ska spegla den förlorade inkomsten.
- Ett system baserat på inkomstbortfallsprincipen är dyrt, men de avgörande motiven har inte i första hand varit ekonomiska utan politiska. För socialdemokratin var det ett sätt att vinna stöd från medelklassen.
- Löntagare i normala inkomstlägen kunde länge räkna med en hög försäkringsmässighet. På senare år har dock sambandet mellan inkomster och förmånsnivåer i trygghetssystemen försvagats. Taknivåerna har legat så gott som stilla sedan 1995, trots att reallönerna i Sverige under samma period har ökat med i snitt 2,4 procent per år.
- Konsekvensen har blivit att allt fler tjänar mer än de kan tillgodoräkna sig den dagen de behöver stöd. Cirka 50 procent av löntagarna hade 2015 en inkomst som låg över inkomsttaket i sjukförsäkringen. Det ska jämföras med situationen 1992, då bara 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna hade en inkomst över taket.
- Eftersom reallönerna har fortsatt att öka sedan 2015, bör i dag över hälften av löntagarna ha inkomster som ligger över taknivån i sjukförsäkringen och därmed även arbetslöshetsförsäkringen. Detta avsteg från inkomstbortfallsprincipen kan få långtgående konsekvenser både för samhället och enskilda, inte minst under en kommande lågkonjunktur.
Inkomstbortfallsprincipen har varit vägledande för de trygghetssystem som vuxit fram i Sverige sedan 1950-talet. Länge kunde också löntagare i normala inkomstlägen räkna med en hög försäkringsmässighet om de blev sjuka eller arbetslösa. Men på senare år har sambandet mellan inkomster och förmånsnivåer i trygghetssystemen försvagats. Konsekvensen har blivit att allt fler tjänar mer än de kan tillgodoräkna sig den dagen de behöver stöd, skriver Philip Lerulf.
I backspegeln är det lätt att betrakta framväxten av den svenska välfärdsstaten som en historisk självklarhet. Det tycks också vara den underförstådda uppfattningen i samhällsdebatten. Folkpension, folkhem och försäkringslösningar i offentlig regi var, lyder berättelsen, närmast ofrånkomliga delmål på färden mot det moderna, demokratiska samhället.
I verkligheten fanns det aldrig någon grand plan för välfärden. Välfärdsforskningen tecknar en ganska brokig historia präglad av tillfällighet