Omdöme, ansvar och Sveriges unika coronastrategi

I stället för tydlighet – vaghet

Kärnan i den svenska coronastrategin är personligt ansvar. I stället för lagar och regler – rekommendationer och råd. I stället för hot – vädjanden. I stället för tydlighet – vaghet.  I stället för paternalism – tillit till individens eget omdöme. I en värld av nedstängningar, coronaregler, böter och fängelsestraff för den som bryter mot påbudet att stanna hemma, kan den svenska strategin på ytan te sig som en udda men sympatisk fågel. I stället för att utdela böter för den som beter sig oansvarigt vädjar svenska myndigheter till varje individs eget ansvar, förnuft och omdöme.

Hur har det gått då? Sådär, får man väl säga. Det vittnade julhelgens resande och shoppande bland politiker både till höger och vänster om. Medan en del tolkar ”ansvarstagande” och ”försiktighetsåtgärder” som ett totalförbud mot resor och umgänge med andra än dem man delar bostad med, tolkar andra det som att det är fritt fram att ta flyget till en eller annan soldränkt ort. De där ”nödvändiga besöken i affärer” kan betyda allt ifrån inköp av värktabletter och mjölk i kvartersbutiken, till julklappar och mindre vitvaror på köpcenter.

Omdömesförmågan tycks vara högst individuell, liksom viljan att ta ansvar.

Själv är jag en stark anhängare av individuell frihet och eget ansvar – ju färre lagar, regler och begränsningar, desto bättre. Jag måste dock tillstå att min tro på individens förmåga till ansvarstagande och rationella överväganden har fått sig en knäck det senaste året, inte minst efter rapporter om myndighetschefers och ministrars bristande omdöme. Omdömesförmågan tycks vara högst individuell, liksom viljan att ta ansvar. Så länge det bristande omdömet och det vacklande ansvaret blott drabbar individen har jag egentligen inga synpunkter. Jag menar att man måste respektera varje människas egna, självständiga val också när de ter sig uppenbart dumma – men när dessa uppenbart dumma val riskerar att drabba andra är jag inte lika liberal.

Världens mest individualistiska folk

Svenskarna beskrivs som ett av världens mest individualistiska folk. Nästan två miljoner svenskar lever i ensamhushåll.³ Den senaste kulturkartan från World Values Survey (2020) befäster bilden av svenskarna som de mest individualistiska i världen. Vi värdesätter individen och hennes frihet högre än kollektivet och flockens välmående.⁴ När jag begrundar den lilla pricken som symboliserar Sverige längst ut till höger på kulturkartan tänker jag att vi måhända är så upptagna av vår egen frihet att vi inte förmår tänka på andra, inte begriper att individens handlingar också, alltid, påverkar andra människor.

Förmår den hyperindividualistiska svensken ta in andras välmående i sina moraliska överväganden?

Mot bakgrund av vår starka individualism kan den valda coronastrategin, som innebär rekommendationer och resonemang snarare än regler och förbud, synas rimlig. Svensken vill bestämma själv. Frågan är om svensken kan bestämma själv? Förmår den hyperindividualistiska svensken ta in andras välmående i sina moraliska överväganden?

Avsaknaden av tydliga regler i den svenska coronastrategin gör inte svenskarna mindre ansvariga än exempelvis våra nordiska grannar, som lever med betydligt tydligare restriktioner än vi. Tvärtom. Ju större frihet du har, desto större är ditt ansvar att hantera din frihet på ett omdömesgillt sätt. Nyckelordet här är ”omdömesgillt”. För att kunna ta ansvar, alltså fatta rätt beslut, krävs ett gott och väl utvecklat omdöme, det som Aristoteles benämnde som fronesis.

Aristoteles tre kunskapsformer

Fronesis är en av de tre kunskapsformer som Aristoteles diskuterar i Den nikomachiska etiken. De två övriga är episteme och techne. Episteme betecknar den teoretiska eller vetenskapliga kunskapen, techne är den praktiska-produktiva kunskapen och fronesis är praktisk klokhet eller just omdömesförmåga.⁵ Fronesis handlar om att kunna bedöma, överväga och välja en handling i praktiken. Det räcker inte att besitta teoretisk kunskap, exempelvis om smittspridning, eller en praktisk kunskap, som att använda ett munskydd rätt. Om du saknar omdömesförmåga klarar du ändå inte av att fatta rätt beslut och välja rätt handling. Aristoteles beskriver fronesis som ”en disposition att handla i förening med en riktig tanke om vad som är gott och ont för människan.”⁶

För att bli en omdömesgill person krävs erfarenhet och interaktion med andra människor.

Det är inte svårt att räkna ut hur man uppnår episteme – genom studier – eller techne – genom övning. Hur utvecklar man sin omdömesförmåga, fronesis? Klokheten, omdömesförmågan, är en dygd och inte en färdighet, slår Aristoteles fast.⁷ Utvecklandet av dygder kräver övning – och eftersom den här dygden är relationell till sin natur kräver utvecklandet av individens omdömesförmåga att hon befinner sig i relation till andra människor. Det finns ingen handbok i omdömesförmåga; för att bli en omdömesgill person krävs erfarenhet och interaktion med andra människor.

Aristoteles resonemang genljuder i P F Strawsons idé om individens väg till ansvarstagande. I artikeln Freedom and resentment (1962) lanserar Strawson begreppet ”reagerande attityder”. Reagerande attityder är de attityder och reaktioner som är ständigt närvarande i mänskligt samspel, som kärlek, beröm, sympati, indignation. Vi reagerar på andras handlingar och yttranden – och våra reaktioner är avgörande för varandras utveckling till ansvarstagande och omdömesgilla individer. Strawson nämner särskilt klander och beröm som avgörande reagerande attityder som avgörande för individens möjlighet att bli en moraliskt ansvarig individ.⁸

Vikten av praktisk klokhet

Hur stor vikt lägger vi på utvecklandet av en praktisk klokhet i Sverige? Mycket liten, skulle jag vilja påstå. Episteme, teoretisk kunskap, betonas (med all rätt) i skolväsendet. Också techne, den praktiska kunskapen och färdigheten, anses vara avgörande i det att undervisning och utbildning skräddarsys för att möta arbetsmarknadens behov. Också detta naturligtvis rimligt. Men – var ges individen möjlighet att utveckla sin omdömesförmåga? Var kan hon växa till den ansvarstagande person hon förväntas vara i ett sammanhang utan tydliga regler?

Den som aldrig blir klandrad när han gör fel kommer aldrig att göra rätt.

Det finns inget enkelt svar på den frågan, men jag tror på två ting: Mer humaniora redan i grundskolan och tydligare gränser. Martha Nussbaum beskriver i Love’s knowledge läsande som en ”moralfilosofisk praktik” vilken ökar vår praktiska klokhet. När vi möter gestaltningar av situationer och människoöden bortom vår egen erfarenhet utökas vår förståelse för andra och vår beredskap att ta in dem i våra moraliska överväganden.⁹ Jag tror också på klander och beröm i lagom doser. För att förstå vad som är rätt och vad som är fel, vad som är tillåtet och otillåtet, krävs tydliga reaktioner på våra val och handlingar. Den som aldrig blir klandrad när han gör fel kommer aldrig att göra rätt.

Ur det sistnämnda perspektivet finns det skäl att kritisera den svenska coronastrategin – vilken funktion fyller rekommendationer som är möjliga att ignorera utan sanktioner? Man kan också invända att en strategi som bygger på en orealistisk människosyn är problematisk. Bevisligen är vi inte fullt ut så ansvarstagande och omdömesgilla som den svenska strategin förutsätter.