Ina Hallström frågar sig varför inte kategorin kön ”skulle kunna genomgå en liknande omförhandling som ’adel’ och ’monark’ en gång gjorde”. Det skulle, menar hon, innebära en fortsättning på den demokratisering och liberala frihetssträvan som börjar med franska revolutionen och upplysningsidealen. Vidare anser hon att kategorierna arbetare och kvinnor har genomgått en liknande omvandling, vilket visas av att de idag ”räknas … som fullvärdiga medborgare”.
Angreppet på en gemensam kunskap
Hallström skriver detta i en replik för Kvartal till min artikel på Svenska Dagbladets ledarsida den 9 januari, där jag diskuterade det tankegods som ligger till grund för transaktivismens uppfattning att var och en själv avgör sin könstillhörighet och sina pronomen. Jag gjorde en parallell till den solipsism och subjektivism som vägleder Trumpismen i USA. Upphovet, hävdade jag, är det djupgående teoretiska angreppet på en gemensam kunskap och en gemensam verklighet.
Vi vet och förhåller oss till att det i idén monark ingår att ha makt, och att vår version avviker.
Adel och monarki har nu inte genomgått någon omförhandling avseende företeelsernas innehåll, bara avseende deras plats och betydelse i samhället. Begreppen beskriver en väldefinierad relation människor emellan, en ordning som är mänskligt skapad men inte godtycklig. Att vi i Sverige har sett till att ha en kung med endast representativ funktion innebär att vi vet och förhåller oss till att det i idén monark ingår att ha makt, och att vår version avviker.
Vidare är en arbetare arbetare, oavsett vad han har för medborgarstatus. Hans medborgarskap ändrar inte på vad som konstituerar en arbetare. De två är inte logiskt avhängiga av varandra. När han slutar vara arbetare och utbildar sig till jurist är han inte längre arbetare. Om han fortfarande känner sig som en arbetare i själen därför att ränderna aldrig går ur kan man uttrycka saken som att han känner sig som arbetare fast han inte är det. Eller så enas man om att definiera arbetare som en som är född av arbetarföräldrar. Då är han arbetare hela livet och även om han blir jurist. Det är fullt möjligt att låta ord byta innebörd på det sättet, men alla vet ändå skillnaden mellan det fenomen vi betecknar med ordet arbetare och det vi betecknar med ordet jurist.
Man föds in i sitt kön, inte i könsrollen
Enligt Ina Hallström förordar jag en naturgiven könsordning där man föds in i den roll man ska ha resten av livet, såsom monarken. Min ståndpunkt är i själva verket den motsatta. Var och en ska vara fri att göra vad den kan av sitt enda liv. Därför skiljer jag på kön och könsroll, vilket Hallström inte tycks göra. Man föds in i sitt kön men inte i könsrollen. Så när jag anser att ingenting annat än vissa kroppsliga nödvändigheter utgör könstillhörigheten, att könet endast är detta kroppsliga, påpekar Hallström att jag förbiser att man hindras av förväntningar knutna till könet. Men förväntningar upphör ju på intet sätt av att byta pronomen och meddela världen att man känner sig fel i sin kropp.
Den som genomgår könsbekräftande behandling tillkännager rimligen genom denna akt att könet definieras kroppsligt.
Lika lite som man väljer att ha en hjärna – en ordning som ligger fast och följer med genom livet – väljer man de kroppsdelar, organ, celler och vätskor som utgör de olika könen. (Vi kan ändra kriterierna men till ingen nytta.) Genom kirurgi och permanent hormonbehandling kan man gripa in i det materiella och förändra det. Därmed har man knappast sagt att kategorierna flyter och omförhandlas. Snarare har man befäst snäva könsroller genom att insistera på vikten av enighet mellan vad man upplever sig vara i för kategori och hur den ska materialiseras. Den som genomgår könsbekräftande behandling tillkännager rimligen genom denna akt att könet definieras kroppsligt.
Hallström framhåller att franska revolutionen och upplysningsidealen gjorde att fler fick tillgång till förnuftet. Det är en mysteriös utsaga. Förnuftet är människans inneboende verktyg för att tänka klart, att systematisera, ordna och värdera, att se idén bakom enskildheter och detaljer. Det har ingenting att göra med självdefinitioner som tvingas på andra.
Obskurantismen – upplysningsidealens motsats
Upplysningsidealen, vilka Hallström hänvisar till som grunden för subjektiv könstillhörighet, har sin motsats i obskurantismen, hyllningen av det dunkla, irrationella och oförklarliga. Om var och en ska bekräftas i sin egen subjektiva värld blir obskurantismen dessvärre en ofrånkomlig följd. För att kunna tänka behöver mänskligheten gemensamma begrepp och universella sanningsanspråk.
Vi kan kalla han för hen och hon för honung, men de abstraherade fenomenen kommer att vara intakta.
Människans förmåga till abstraktioner, kategorisering och slutledningar är väsentligare än vad vi kallar saker, så visst kan vi byta namn på dem. Men det är inte namnen som avgör vad tingen och fenomenen är, utan det som föregår benämningen. Vi kan kalla han för hen och hon för honung, men de abstraherade fenomenen kommer att vara intakta, och verksamma i vårt tänkande. För den händelse vi enades om att var och en som känner sig som kvinna också är det, hittade vi snart ett annat begrepp för det som hittills har definierats som kvinna.
Att beskriva mina uppfattningar som att jag ser en fara i att ”transpersoner gör bruk av sitt eget förstånd” är absurt. Det finns åtskilligt i livet som man inte kan begära att få genomslag för. Inte ens en så uppenbart subjektiv sak som det egna måendet går att hävda ensidigt om det strider mot andras perception. Den som exempelvis säger sig vara väldigt sur får räkna med att andra inte uppfattar saken så ifall alla tecken på glädje syns.