Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Kultur |

Ja visst gör det ont när kategorier brister

Kamala Harris svärs in som vicepresident utanför Kapitolium, under den 59:e presidentinstallationen. Foto: Andrew Harnik/TT

Attacken mot Kapitolium har gett upphov till en mängd analyser och hetsiga diskussioner. Något oväntat kopplar vissa svenska debattörer attacken och Trump själv till en normupplösning av könskategorier och pronomen. Däribland Lena Andersson, som förstår båda fenomenen som en flykt från förnuft och upplysningsideal. Men i själva verket kan upplysningen inte förstås utan den demokratisering och kategoriomvandling som följde i dess spår, skriver Ina Hallström.

Av Ina Hallström | 22 januari 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd KvartalLästid 6 minSkärmläsarvänlig
I korthet
  • Efter attacken mot Kapitolium associerade Susanne Birgersson och Lena Andersson en allmän normupplösning till frågan om könskategorier och pronomen.
  • I SvD den 9/1 lyfter Lena Andersson upplysningsidealen och ser en flykt från förnuftet som bakomliggande orsak.
  • Upplysningsidealen har dock historiskt hängt samman med just kategoriupplösning – efter franska revolutionen kan kategorier som adel och monark knappast förstås som av naturen givna. En liknande utveckling kring könsidentitet är inte omöjlig.
  • Idag använder många länder jämlikhetsdata där frivillighet, anonymitet, och självidentifikation utgör grunden. I Sverige saknas den här typen av data, trots påpud från FN och EU.
  • Vi bör realisera det som kan ses som upplysningens verkliga ideal genom att följa Kants uppmaning: om vi bara ger människor friheten så är upplysningen så gott som oundviklig. Detta gäller också frågan om könsidentitet.
Under attacken mot Kapitolium skrev Susanna Birgersson på Twitter: ”Ena dagen beordrar Pelosi könsneutralt språk i kongressen, nästa stormar Trump-anhängare byggnaden. Nånstans finns ett samband.” Lena Andersson utvecklade samma tanke i en text i SvD (9/1) några dagar senare: ”Frågan om könets nya ontologiska status är intressant då den i lika hög grad som Trumps presidentskap, men från andra hållet, belyser samhällets flykt från förnuftet, från det objektiva och universellt giltiga och därmed det prövbara.” Andersson och Birgersson använder en vanlig retorisk strategi när de på det här sättet utgår ifrån två fenomen de ogillar och försöker blottlägga den länk som förenar dem. Ofta är den länken ”poststrukturalismen”.

Men med tanke på Anderssons uttalade fokus på rationalitet är det slående att hon själv inte redovisar vilka tankeled som ska ta oss från det ena fenomenet till det andra. Hon visar inte hur sakerna faktiskt hänger ihop, hon belägger inte kopplingen rent empiriskt. Hon pratar om deduktion men visar inte hur hennes egen tes skulle kunna prövas. I stället blir poststrukturalismen ett slags metanarrativ som antas kunna förklara allt.

Läs mer Visa mindre