En kvinnohand med en slät guldring, ett par kängor, kamouflagekläder och Försvarets ryggsäck slängd på pendeltågssätet mitt emot. En ögonblicksbild, men också en selfie publicerad av en rikspolitiker i kanaler som följs av tusentals.
Paula Bieler, politikern som lagt upp selfien, ingår i Sverigedemokraternas partiledning, är jämställdhetspolitisk talesperson, och tillhör en liten krets av möjliga efterträdare till Jimmie Åkesson. Hon är också en av de hemvärnssoldater som de senaste dagarna ryckt in för att bekämpa skogsbränderna och hjälpa nödställda runtom i Sverige. Hennes bild från resan mot branden i Ljusdal gillas, hjärtas och möts av glada tillrop i sociala medier, men har varit märkbart besvärlig för medier i övrigt att hantera. Det är svårt att föreställa sig att en motsvarande bild på Birgitta Ohlsson, Gudrun Schyman eller Veronica Palm inte skulle bli en nyhet på tema genuint engagemang och feministisk övertygelse. Men en Paula Bieler i hemvärnsuniform är vanskligare att passa in i befintliga mallar.
Därmed missar man en berättelse om sociologin kring en av vår tids avgörande konflikter.
[donera]
Från de omåttligt populära brittiska prinsarna Harry och Williams insatser under översvämningarna i Storbritannien 2014, till en barbröstad Vladimir Putin, en dito Benito Mussolini eller Kemal Atatürk i hatt och kavaj på skördetröska, har den politiska eliten låtit sig avbildas när man rycker in sida vid sida med vanligt folk för det gemensamma goda. Det är ett estetiskt och kommunikativt tema lika gammalt som politiken. Det har varit genuint känt, beräknande och cyniskt, eller både och. Det har under vår samtid vittnat om verkliga risktaganden – som när Prinsessan Diana avbildades under minröjning i Angola framför en skylt som varnade för livsfara. Sådana bilder har i modern tid blivit en del av en nationell berättelse om gemenskap över klassgränser, eller om totalitär kontroll ner till den enskildes åkerplätt. Den politiske ledaren i militäruniform har signalerat alltifrån anspråkslöshet och verkligt, personligt risktagande, till själva motsatsen. Demokrati och delaktighet respektive totalitarism och skådespel.
Det finns alltså ingen anledning att falla i farstun för kommunikationen från SD-ledningen i samband med torkan och bränderna. Men man bör notera den, och kontrastera den mot signalerna från de två andra blocken i svensk politik.
Lägg ner kameran och hjälp till i stället! Prins William under räddningsarbetet vid översvämningarna 2014.
Ebba Busch Thor flög helikopter och landade vid brandstationen i Sveg i onsdags (19/7), Ulf Kristersson anländer i Härjedalen i dag (21/7). Därmed markerar också oppositionen situationens allvar, men det är en annan sorts markering, och en annan bild, än den som för närvarande kommuniceras från ledande Sverigedemokrater.
Mattias Karlsson, under en tid vikarierande partiledare för SD, och liksom Bieler riksdagsledamot och ledamot av partistyrelsen, lade upp bilder på sin Facebook redan för två veckor sedan, där han syntes hjälpa byalaget med att samla in hö i torkan. Det slumpade sig så att Expressen samma dag (9/7) publicerade bilder på statsministern Stefan Löfven ihop med medlemmar ur Kennedyfamiljen i USA, där han var bjuden på bröllop. Direkt efter sitt Almedalstal, där han berättade att vägen till Visby, hade gått ”via Gällö, Bräcke, Hammarstrand, Mora, Borlänge, Avesta, Mariestad, Vara, Falköping, Vimmerby och Västervik” eftersom ”jag är statsminister i Sverige”, reste Löfven till möten i FN i New York och till Hyannis Port vid Cape Cod och Robert Kennedy III:s (sonson till politikern med samma namn) bröllop med Amaryllis Fox.
Mattias Karlsson å sin sida skriver: ”I dag har jag bokstavligen dragit mitt strå till stacken för att hjälpa mina lantbrukande grannar att klara foderbristen för fåren och korna genom att låna ut min egen lilla äng för slåtter och hjälpa till att räfsa lite,” Sedan följer en kommentar om att SD ställer sig bakom nya stödåtgärder till bönderna.
Detta är SD:s naturliga hemvist, och klassperspektivet räcker inte som analysverktyg för att förstå vad som pågår. Man får gå till den brittiske författaren David Goodharts uppdelning mellan Anywheres och Somewheres i boken The Road to Somewhere. (Läs Katarina Barrlings essä om modellen i Kvartal: Mellan någonstans och var som helst – så gick partierna vilse från 8/1).
Medan de flesta svenska partier – och i synnerhet Centerpartiet – med självklarhet brukade identifiera sig med Somewheres, har denna roll alltmer mutats in av Sverigedemokraterna. Barrling konstaterar:
Men parallellt med att Centerpartiet anträdde sin färd mot mer marknadsliberalism, har det också kommit att anta allt tydligare drag av Anywhere. Partiets tveksamma ”Nja” till EU tillhör det förgångna. Och i och med att Moderaterna inriktar sig på annat än att uppfattas som Anywhere, att Miljöpartiet är skadeskjutet av regerande, och Liberalerna – på folkpartistiskt vis – formulerar nyanserat dubbla budskap, har Centerpartiet kunnat göra anspråk på rollen som främsta företrädare för ett perspektiv obegränsat av gränser.
…
Om inget av de övriga partierna riktigt vill ta sig an Folkhemstanken fullt ut, så har Sverigedemokraterna gjort vad de kan för att göra den till sin. Sverigedemokraterna är det enda svenska parti som otvetydigt ansluter sig till de värden Somewheres omfattar; i sin kritik av såväl invandring som EU går de dessutom längre än många Somewheres.
Sverigedemokraterna angriper dessutom det som Anywheres representerar. Det är intressant att reflektera över partiets stora väljarframgång mot denna bakgrund. Vi vet att den har med partiets uppfattning i migrationsfrågan att göra, men man kan fråga sig om sympatierna för Sverigedemokraterna går djupare än så, och kan förstärkas av det Goodhart beskriver som behovet att känna igen sig i sitt land, liksom den nostalgiska känslan av att något väsentligt gått förlorat.
Så får även den ihärdiga sommarhettan en somewhere/anywhere-dimension. Utan att använda begreppen, observerar Sanna Rayman i Dagens Samhälle (12/7) vilka sociala kollisioner som uppstår i torkan:
I min hembygd i Skåne är vattenbristen akut. Kommunen vädjar om återhållsamhet, men långtifrån alla hörsammar den. I veckan kom dessutom påbud om att boende i Torekov, Västra Karup, Hov och Rammsjö bör koka sitt dricksvatten.
För de stadsbor som besöker kommunen under dessa heta sommarmånader är upplevelsen en annan. Fantastisk sommar! Underbar sommar! Man märker inte av – eller bryr sig inte om – vad det ’vackra vädret’ betyder för de bofasta. I sociala medier ser jag irriterade diskussioner om hur man ser sommargäster som obrytt vattnar sina gräsmattor eller golfbanor som bevattnar för att hålla affärerna igång – alltmedan grundvattnet sjunker. Att det kanske inte går en rak linje mellan en fylld pool och ett avlivat djur spelar föga roll när den sammantagna känslan är att situationen inte är gemensam. Att alla inte gör sitt bästa. Fattar de inte vilken katastrof detta är? Hänsynslöst! Egoistiskt!! Vad blir det av oss när de åkt hem till asfalten igen?
Frågan hur dessa drabbade Somewheres ska bemötas illustrerar hur den politiska förskjutningen ser ut i praktiken. Fredrik Segerfeldt, författare och debattör, har sedan torkan drabbat svenskt lantbruk argumenterat för att bönderna inte ska få något stöd. Segerfeldt skriver i Expressen (20/7):
I torkan har det höjts många röster för att landets lantbrukare måste få hjälp av staten. … Det finns inget egenvärde i att ha just svenskt jordbruk. I många decennier har olika näringar slagits ut, av teknisk utveckling och konkurrens från andra länder. Detta bör vi bejaka även när det gäller denna bransch. … Det svenska jordbruket är ett starkt särintresse som har varit skickligt på att bygga upp en falsk bild av det nödvändiga i den egna existensen. Dessutom präglas debatten av vaga känslor av nationalism och nostalgi. Sanningen är att lantbruket är en genomsubventionerad industri som lever på andras bekostnad. Därför förtjänar branschen inte några fler stöd.
Utan en idé om en nationell ödesgemenskap finns med andra inga skäl till solidaritet med svenska bönder i den kris som nu drabbat dem.
Förunderligt nog har Segerfeldt varit en ideologisk förebild för Centerpartiet just i sin syn på nationen. Segerfeldts bok Migrationens kraft, en stridsskrift för fri invandring skriven tillsammans med debattören Johan Norberg, köptes in av Johan Hedin, riksdagsledamot för C, och delades ut till samtliga partiets riksdagsledamöter 2012.
Här hämtar det gamla bondepartiet ideologisk inspiration.
På fredagen bröt Annie Lööf sin semester för att besöka Ljusdal, och meddelade samtidigt att hon skulle vara ”tillgänglig för media under eftermiddagen”. Statsminister Stefan Löfven reste till Ljusdal redan i torsdags. Frågan är om de vet vad de möter om de stöter på Paula Bieler där, klädd i den svenska militärens kamouflageuniform.