Hur kunde politikerna missa att hälften av medborgarna inte var med på deras mångkulturella projekt? Och varför har de så svårt att övertyga när de säger att de lägger om kursen? Det finns en förklaring. Den hittas i den dimension av politiken som frågar: Känner du dig hemma någonstans eller varsomhelst?

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! – Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.

        Gustaf Fröding

Ich bin ein Berliner.

    John F. Kennedy

“Trying to define a nation […] is a tricky exercise. You quickly become essentialist or random.” 

Ja, det är svårt att sätta fingret på vad en nation är. För att inte tala om en nationell gemenskap. Likväl känner vi igen den när vi ser den. Man behöver inte åka längre än till Danmark för att inse att Danmark är väsensskilt från Sverige. Nationella kulturer finns, och spelar roll. Men det gör också världen utanför nationen. Vilka uttryck tar sig denna spänning? Och varför har den under senare år blivit så kraftfull?

En som försökt bringa reda i frågan är den brittiske författaren David Goodhart. I The Road to Somehwhere: The Populist Revolt and the Future of Politics (Hurst Co., 2017) pekar han på att spänningen upprätthålls av två grupper, med vitt skilda attityder till den egna nationen: Anywheres och Somewheres.

Anywheres och Somewheres

Goodharts uppdelning bygger på idealtypiska renodlingar. Många människor har inslag av både Anywhere och Somewhere, även om en sida överväger. Med utgångspunkt i olika typer av statistik, uppskattar Goodhart att cirka 50 procent av befolkningen är till övervägande del Somewheres, medan cirka 25 procent domineras av Anywhere-värderingar. Den övriga fjärdedelen pendlar mellan dessa två. 

En typisk Anywhere är i Storbritannien en liberal med högre utbildning, som röstar på Labour, Liberaldemokraterna eller De Gröna. Anywheres är geografiskt rörliga, höginkomsttagare och starkt överrepresenterade bland beslutsfattare och opinionsbildare. “Vänsterflygeln” återfinns inom vård, utbildning, media eller konstnärligt skapande, medan högervarianten rör sig i affärsvärlden, men också kan vara advokater eller revisorer. Typiska bostadsorter är London, större städer och universitetsstäder. Anywheres ser en positiv kraft i globalisering och internationalism. De hyllar individuell frihet, modernitet och förändring.

“Men den känsla av förlust som Somewheres erfar går djupare än så. Den rör hemhörighet, inte pengar.”

En Somewhere har typiskt sett lägre utbildning, och är låg- eller medelinkomsttagare. Somewheres röstar Tories eller UKIP, men många är tidigare Labouranhängare. De utgör en avsevärt större och mer utbredd grupp än Anywheres, men deras röst har långtifrån samma genomslag i offentligheten. De tenderar att vara något äldre, och bo i mindre städer, i förorten, eller i industriorter. 

En Somewhere fäster stort värde vid trygghet och traditioner, och känner en bindning till både sin hemort och sitt land. Även mer auktoritära nationalister återfinns här, men de utgör en liten del av gruppen. De allra flesta Somewheres accepterar moderna normer, och är varken motståndare till invandring eller internationellt samarbete. De anser dock att invandringen varit för omfattande, och att EU blivit för starkt, vilket fått ursprungliga kulturella värden att gå förlorade. De känner sig inte längre hemma i Storbritannien, utan saknar det som en gång var. Anywheres tenderar att se Somewheres som inskränkta, och menar att deras konservatism motverkar liberala värden.

Goodhart menar att den huvudsakliga förklaringen till Brexit – liksom till den politiska mittens försvagning och populismens framväxt – ligger i just klyftan mellan Anywheres och Somewheres. Hade den politiska och kulturella makten insett att den företräder en minoritetsuppfattning, och att minst hälften av folket befinner sig någon annanstans, så hade Brexit inte blivit en sådan överraskning.

Det är viktigt att understryka att den känsla av förlust som Somewheres erfar inte behöver vara av ekonomisk art. En av Goodharts poänger, är att politikens upptagenhet vid ekonomiska frågor är en viktig förklaring till att den i så hög grad förbisett missnöjet hos denna grupp. Att tala om för Brexitanhängarna hur mycket landet tjänar ekonomiskt på EU var verkligen att bark up the wrong tree. Det var bland annat upptagenheten av ekonomiska värden som gjorde att de Anywhere-inriktade makthavarna inte kunde förutse hur stort stödet för ett utträde ur EU var. Men den känsla av förlust som Somewheres erfar går djupare än så. Den rör hemhörighet, inte pengar.

Folkhemmet – ett svenskt Somewhere?

Även om Goodhart utgår från Storbritannien, så pekar han på motsvarande mönster runt om i västvärlden. En viktig förklaring till högerpopulistiska partiers framgång är att den stora gruppen Somewheres känner sig alltmer vilsna i förhållande till samhällets rådande normer. För att tala med Antonio Gramsci har Anywhere-värderingarna antagit status av kulturell hegemoni, medan de värden Somewheres företräder ses som ociviliserade, och dessutom ofta som rasistiska. Detta innebär att klyftan mellan folk och överhet fördjupats, och att Somewheres känner en allt större dragning till politiska rörelser som bejakar de traditionella värden Somewheres själva omfattar. 

Även om det finns ekonomiska skillnader mellan Anywheres och Somewheres, rör konflikten alltså något mer existentiellt, grundläggande känslor av hemhörighet. Det är därför inte konstigt att svenska partier – upptagna av ekonomi som de länge kunnat vara – haft svårt att hantera denna dimension. Men deras tafatthet är samtidigt märklig; en stor del av svensk 1900-talshistoria ramades in av just den känsla som Somewheres saknar: idén om Folkhemmet. Folkhemstanken bottnar, som framgår av namnet, i en idé om hemhörighet, en gemenskap som, när det kommer till kritan, är mer existentiell än ekonomisk, även om den bland annat använde ekonomiska medel, såsom fördelningspolitik, för att befästa den nationella gemenskap den eftersträvade.

“Bildts öppenhet mot världen fullföljdes sedermera av Fredrik Reinfeldt, som sammanfattade sin syn på nationell slutenhet med orden ?Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.?”

Folkhemstanken överbrygger dessutom vänster och höger. Den var från början en konservativ idé, men övertagen och omformulerad av Per-Albin Hansson, som häri fann något som tilltalade fler människor än den rena socialismen. Så lyckades socialdemokratin lägga den ideologiska grunden för ett exceptionellt långt maktinnehav.

Folkhemstankens uppgång och fall kastar samtidigt visst ljus över den uppenbara svårighet svensk politik haft att tala Somewheres språk. Under 1980- och 1990-talen var folkhemsidén starkt ifrågasatt. Den kom att bli en symbol för förmyndarsamhälle, tvångssteriliseringar och ofrihet – en dunkel kontrast mot den nya tidens ljus: individualisering och frihet. Idén om ett fritt, kosmopolitiskt och mångkulturellt samhälle växte fram – att skilja från Folkhemmets inskränkthet och monokultur. Även socialdemokrater ansåg idén förlegad, och för en stor del av borgerligheten var den förstås tvivelaktig, förknippad med socialdemokratisk dominans som den var. 

Moderaterna – pendlande mellan Somewhere och Anywhere

Folkhemmets socialdemokratiska arv förstärkte knappast Moderaternas beredskap att rycka ut till folkhemmets försvar, än mindre så som partiet under dessa år stärkte inriktningen mot frihetssträvan och individualism. Carl Bildt blev den moderna högerns apostel, en nära nog övertydlig bild av en Anywhere: ständigt på språng ut i världen, i ett flygplan eller på det moderna World Wide Web. Bildts öppenhet mot världen fullföljdes sedermera av Fredrik Reinfeldt, som sammanfattade sin syn på nationell slutenhet med orden “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” De ansatser som gjordes att tala om gränser och migrationens volymer hölls tillbaka. Rättigheter byggda på upprätthållandet av rikets gränser – utgångspunkten för en Somewhere – kom att bli underordnade vikten av att hålla landet öppet mot världen. Den eftersträvade gemenskapen var inte Somewhere, utan Anywhere.

“Att Anywheres kom att få en så stark ställning, hängde till stor del alltså samman med det övertag som liberalismen under lång tid hade över konservatismen i Moderaterna, men också med samhällsandan i stort. Haken var bara att en stor del av folket omfattar konservativa idéer.”

Att Anywheres kom att få en så stark ställning, hängde till stor del alltså samman med det övertag som liberalismen under lång tid hade över konservatismen i Moderaterna, men också med samhällsandan i stort. Haken var bara att en stor del av folket omfattar konservativa idéer. Men det är alltså inte en konservatism som nödvändigtvis är höger, utan som till exempel kan vara fullt förenlig med den typ av fördelningspolitiska ambitioner som brukar tillskrivas vänstern. 

Det hela kompliceras ytterligare av att de konservativa och liberala stråken också kan löpa parallellt, även hos en person. Reinfeldt var konservativ på vissa områden, men inte i synen på migration och internationellt samarbete. Gösta Bohman däremot, var tydligt liberal i ekonomiska frågor, men samtidigt konservativ i frågor som rörde kultur och nation. Till skillnad från Bildt var Bohman inte en världsmedborgare, utan hade en fast förankring i det lokala. Och Bohmans ideologiska bofasthet fann en tydlig symbol i hans sommarviste på ön Sundskär, som kom att bli riksbekant, med utedass och allt. Trots att Bohman verkade i en tid som var präglad av vänsteridéer, och trots att han var kritstrecksrandig handelskammardirektör, kom han att bli folklig. Det fanns något hos honom som appellerade till mer än högborgerligheten, nämligen en fast förankring i det lilla, småskaliga, långt bort från storpolitiken. Sundskär var inte Anywhere, det var Somewhere. 

“Anna Kinberg Batras svårigheter att övertyga om partiets kursändring kan även de förstås mot denna bakgrund. Både hennes politiska gärning och hennes uppenbarelse utstrålade en urban, modern Anywhere.”

En del i Moderaternas pågående omprövning i dag har varit att ta avstånd från den gränslöshet som Anywheres representerarar: på punkt efter punkt betonar partiet nu vikten av gränser, nationell suveränitet, säkerhet och trygghet – de makrofaktorer som syftar till att lägga grunden för den typ av trygghet som Somewheres längtar efter. Men samtidigt långt från den småfolkliga Somewhere-anda som Bohman förkroppsligade. Anna Kinberg Batras svårigheter att övertyga om partiets kursändring kan även de förstås mot denna bakgrund. Både hennes politiska gärning och hennes uppenbarelse utstrålade en urban, modern Anywhere. Hennes ökända uttalande om att stockholmare är smartare än lantisar, får i ljuset av denna spänning något ödesdigert över sig. Ett sådant uttalande gör det svårt att uppfattas som något annat än en utpräglad Anywhere.

Centerpartiet – från Somewhere till Anywhere

Men Moderaterna är inte ensamma om sina vändningar. Ett tydligt exempel finner vi även i Centerpartiet. Det gamla Bondeförbundet var urtypen för ett Somewhere-parti. Och under Thorbjörn Fälldins ledning var idén om ett socialkonservativt folkhem en av de vägledande principerna. På denna grund lyckades han till och med bryta Socialdemokraternas maktinnehav. Fälldin hade liksom Bohman en utstrålning av en Somewhere, här med gården i Ramvik som fast punkt. 

“Ett talande exempel är diskussionen 2011, om huruvida Sverige skulle kunna ta emot 30 miljoner migranter. Annie Lööf fick ägna mycken möda åt att betona att detta var en vision, och inte något konkret politiskt förslag. Men även som vision säger det givetvis något om vart partiet vill, och det är åt ett helt annat håll än dit Somewheres vill gå.”

Men parallellt med att Centerpartiet anträdde sin färd mot mer marknadsliberalism, har det också kommit att anta allt tydligare drag av Anywhere. Partiets tveksamma “Nja” till EU tillhör det förgångna. Och i och med att Moderaterna inriktar sig på annat än att uppfattas som Anywhere, att Miljöpartiet är skadeskjutet av regerande, och Liberalerna – på folkpartistiskt vis – formulerar nyanserat dubbla budskap, har Centerpartiet kunnat göra anspråk på rollen som främsta företrädare för ett perspektiv obegränsat av gränser. 

Ett talande exempel är diskussionen 2011, om huruvida Sverige skulle kunna ta emot 30 miljoner migranter. Annie Lööf fick ägna mycken möda åt att betona att detta var en vision, och inte något konkret politiskt förslag. Men även som vision säger det givetvis något om vart partiet vill, och det är åt ett helt annat håll än dit Somewheres vill gå. När partiledaren i SVT:s Agenda fick frågan vad en invandring av denna omfattning skulle innebära för den svenska kulturen, påpekar hon att detta helt enkelt är en fråga om arbete och språk, inte någon komplicerad fråga om kulturell tillhörighet. Det gäller likaledes hennes sätt att bemöta Agendas fråga om vad 30 miljoner nytillkomna skulle innebära för “den svenska urbefolkningen”. Lööfs vänder sig här “väldigt skarpt” mot den beskrivningen. Svenskhet är enligt henne helt avhängigt av medborgarskap, men oberoende av ursprung – en uppfattning som även den strider mot tänkandet hos Somewheres, för vilka gemenskap bygger på något mer än medborgarskap. 

Kulturhierarkier

Annie Lööfs sätt att behandla frågan om kultur som något okomplicerat är på många sätt representativ för hur svenska partier förhållit sig mångkulturalismen. Intressant nog lever synsättet kvar, även i ett parti som Kristdemokraterna, under senare år ett parti som försökt profilera sig som det parti som lyfter fram vikten av svenska värderingar. Går vi till partiets principprogram från 2015 visar det sig dock att partiets synsätt inte är så entydigt: 

Det svenska kulturarvet, byggt på kristen etik och humanism och därmed en del av den västerländska kulturen, har bidragit till skapandet av vårt lands lagstiftning och rättstradition. Denna etiska grund utgör ett sammanhållande kitt för ett mångkulturellt samhälle, som innebär att många kulturer, religioner, livsstilar, språk och erfarenheter lever sida vid sida och berikar varandra. 

Ett mångkulturellt samhälle fungerar inte utan en gemensam etisk grund som respekteras av både majoritetsbefolkning och minoritetsgrupper. En del av denna etiska och historiska grund är just respekten för andra individers och folkgruppers värde och särdrag.

Partiets utgångspunkt är alltså att det “svenska kulturarvet” inte står i konflikt med ett “mångkulturellt samhälle”, utan tvärtom utgör dess “kitt”. Haken är bara att programmet lämnar frågan om eventuella målkonflikter mellan svenskt kulturarv och mångkulturellt samhälle lämnas därhän. Redan på ett teoretiskt plan är det uppenbart att två kulturer kan komma i konflikt med varandra. Om en sådan situation uppstår – vilken kultur ska då ges företräde? Om ett tydligt Somewhere – det svenska kulturarvet – hamnar i konflikt med ett mångkulturellt samhälle, vilket värde är då överordnat? Att sådana konflikter inte bara tillhör teoriernas värld, har också kommit att bli allt tydligare om vi ser till den svenska verkligheten. Och det rör sig inte om perifera kulturuttryck, utan grundläggande föreställningar rörande till exempel kvinnans ställning eller religionens roll i samhället. Kristdemokraternas färdriktning blir därmed svår för väljarna att bedöma, och de Somewheres som talet om “svenska värderingar” skulle kunna locka, får inget svar på frågan hur dessa står sig i förhållande till det mångkulturella samhället.

“Å ena sidan ordning och reda och språktester, å andra sidan United States of Europe, vilket också avspeglats i att två av partiets integrationsministrar givit uttryck för nära nog motsatta hållningar; en Nyamko Sabuni för Somewheres, och en Erik Ullenhag för Anywheres.”

Även hos Liberalerna finner vi motsägelser. Att vara liberal är som bekant att vara kluven, och det märks även när man betraktar hur partiet förhåller sig till Anywheres och Somewheres. En del kan möjligen förstås mot bakgrund av partiets dubbla arv: en mer folklig frisinnad rörelse å ena sidan, och storstadsliberaler å den andra. Å ena sidan ordning och reda och språktester, å andra sidan United States of Europe, vilket också avspeglats i att två av partiets integrationsministrar givit uttryck för nära nog motsatta hållningar; en Nyamko Sabuni för Somewheres, och en Erik Ullenhag för Anywheres. Om partiet befinner sig runt mitten längs vänster-högerskalan, så är intrycket att det i förhållande till Somewheres och Anywheres drar åt två olika håll samtidigt. I värsta fall kan denna otydlighet tänkas skrämma iväg såväl Somewheres som Anywheres.

Nya målkonflikter för de rödgröna

Det har talats mycket om de problem som spänningen mellan liberalism och konservatism förorsakar högern. Men tidens spänningar försvårar även vänsterns tillvaro. Problemet gäller både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men blir mer påtagliga för det större partiet. Dels beroende på dess regeringsanspråk, dels genom att Socialdemokraterna politik bygger på att överbrygga klassgränser, medan Vänsterpartiet accentuerar dem.

“Vänstern har förvisso också en historia av högt ställda ideal om internationell solidaritet. Samtidigt så är det en internationalism som förutsätter att utlandet ligger i just utlandet. När migrationen når en sådan omfattning att det internationella flyttar in i det nationella, blir det svårare att hantera.”

Socialdemokraternas ideologiska grundbult – välfärdsstaten – hänger nära samman med en sammanhållen nationalstat med hög grad av nationell gemenskap, Folkhemmet. Dess tillväxt främjades av den nationella Somewhere-anda som var möjlig tack vare en förhållandevis homogen nation, fri från starka etniska eller religiösa konflikter.

Vänstern har förvisso också en historia av högt ställda ideal om internationell solidaritet. Samtidigt så är det en internationalism som förutsätter att utlandet ligger i just utlandet. När migrationen når en sådan omfattning att det internationella flyttar in i det nationella, blir det svårare att hantera. En välfärdsstat av svenskt snitt kan inte omfatta hur stora grupper nyanlända som helst. I åren i opposition kunde Socialdemokraterna förorda mer av Anywhere – men när dessa ideal sattes på prov i regeringsställning, hösten 2015, fick de ge vika för välfärdsstatens begränsningar. Även om Socialdemokraterna gjort eftergifter till Miljöpartiet, nu senast genom regeringens förslag om en ny möjlighet till uppehållstillstånd för vissa ensamkommande, är det tydligt att den grundläggande utgångspunkten för Socialdemokraternas uttalade politik är upprätthållandet av nationella gränser, och den mer restriktiva tillfälliga asyllagen skall oförändrad vara i kraft till juli 2019.

“Sverigedemokraterna är det enda svenska parti som otvetydigt ansluter sig till de värden Somewheres omfattar; i sin kritik av såväl invandring som EU går de dessutom längre än många Somewheres.”

Miljöpartiet har också fått vika sig för regerandets realiteter, men är vid sidan av Centerpartiet det parti som tydligast profilerat sig som ett Anywhere-parti. Men samtidigt bottnar Miljöpartiets ideologi också i en idé om en lokal gemenskap som i delar uppvisar likheter med föreställningsvärlden hos Somewheres, nämligen idéer om samhällsmoralens upplösning och ett samhälle som glider isär socialt. Men om hotet för den Somewhere-gemenskap som dominerar i dag, startar utanför landets gränser, så var hotet för en grön Somewhere centralstaten, därav förkärleken för decentralisering och lokalt självstyre. I vår tid kan det dock bli svårare att pussla samman det lokala och det globala, och från detta perspektiv är det betecknande att Åsa Romson, när hon skulle försvara regeringens “fruktansvärda” förslag till en ny lagstiftning för färre asylsökande, hänvisade till sin vilja att hjälpa sina miljöpartistiska kommunalråd.

Pudelns kärna?

Om inget av de övriga partierna riktigt vill ta sig an Folkhemstanken fullt ut, så har Sverigedemokraterna gjort vad de kan för att göra den till sin. Sverigedemokraterna är det enda svenska parti som otvetydigt ansluter sig till de värden Somewheres omfattar; i sin kritik av såväl invandring som EU går de dessutom längre än många Somewheres.

Sverigedemokraterna angriper dessutom det som Anywheres representerar. Det är intressant att reflektera över partiets stora väljarframgång mot denna bakgrund. Vi vet att den har med partiets uppfattning i migrationsfrågan att göra, men man kan fråga sig om sympatierna för Sverigedemokraterna går djupare än så, och kan förstärkas av det Goodhart beskriver som behovet att känna igen sig i sitt land, liksom den nostalgiska känslan av att något väsentligt gått förlorat.

Man kan fundera över hur utvecklingen för ett parti som Sverigedemokraterna hade sett ut om Sverige i stället för mångkultur i stället hade inriktat sig på nya medborgares anpassning till svensk majoritetskultur. Historien kan inte spelas upp i repris, men hade vi kunnat jämföra dagens situation med ett sådant hypotetiskt utfall, hade vi kunnat ge ett säkrare svar på frågan hur mycket av framgången hos partier som Sverigedemokraterna som har att göra med invandringen som sådan, och hur mycket som beror på den vidare frågan: den inhemska politikens inriktning mot det mångkulturella samhället. Det som i Sveriges fall innebar ett farväl till folkhemmet.