Om vi håller oss till landets ekonomiska problem är det tydligt att den europeiska unionen i någon mening är huvudansvarig. Denna har nu ”delats mellan vinnare och förlorare, och det finns ingen anledning att tro att denna splittring går att överkomma (obotlig alltså). Orsaken för denna delning ligger framför allt i den inre motsägelsen som är grunden för hela unionen: antagandet att en sammanslutning av konkurrenter, som fortsätter att vara motspelare, kommer att leda till vinst för alla”.
Den som vill eliminera konkurrens från en marknadsekonomi måste nog prestera mer än en litania över förlorarens lott.
Hur ska detta förstås? Den union som vi i början kallade EEC, var i första inriktad på att skapa en gemensam marknad för arbetstagare, konsumenter och företag. Tullar mellan medlemsländer försvann redan på 1960-talet och medborgare kunde fritt söka jobb i hela unionen. Under organisationens guldålder, 1985–1992, avlägsnades så kallade tekniska handelshinder vilket innebar att en gränslös hemmamarknad skapades med gemensamma regler för konkurrens och statsstöd. Steinfeld blandar med viss konsekvens ihop länder och företag. Det är de senare som konkurrerar om konsumenters gunst inom EU och i omvärlden. Stater kan främja de egna företagens konkurrenskraft genom att bekämpa korruption, skapa goda institutioner som sänker transaktionskostnader och ge stöd till forskning. Den som vill eliminera konkurrens från en marknadsekonomi måste nog prestera mer än en litania över förlorarens lott.
Grekland och Italien lider av att vara i samma valutaunion som Tyskland
Steinfeld menar sannolikt att situationen för Italiens del förvärrades genom tillkomsten av en monetär union från millennieskiftet. Detta är utan tvivel sant men det är viktigt att analysera orsaken. Att länder har samma valuta innebär två viktiga saker. Regering och centralbank kan inte längre påverka den växelkurs som har betydelse för alla företags möjligheter att konkurrera med omvärlden. Detta förhållande är välkänt och diskuterades livligt inför tillkomsten av EMU. Mig veterligt ägnades ringa eller ingen tankemöda åt att fundera över konsekvenserna av att alla euroländer fick sin statsskuld denominerad i ”utländsk” valuta.
Framför allt Grekland och Italien har farit illa av att vara inlåsta i samma valutaunion som Tyskland, Nederländerna och Österrike. Greklands BNP är i dag 20–25 procent mindre än när landet, med hjälp av falsk bokföring tillhandahållen av Goldman Sachs, kvalificerade sig för medlemskap. Italien har inte haft någon tillväxt alls under 20 år. Mest allvarligt är att landets verkstadsindustri, som fortfarande är EU:s näst största, minskat med en fjärdedel (som Steinfeld noterar).
Åtstramningspolitik och misskött finanskris bromsar eurozonens tillväxt
Ett problem för Italien och alla andra länder är att eurozonen haft en anemisk tillväxt. Bidragande orsaker är en illa hanterad finanskris och en ortodox åtstramningspolitik. Steinfeld menar att detta innebar att den ”gemensamma ekonomin” inte längre ”kunde utvidgas utåt” (sic) med följd att konkurrensen vände sig inåt”. I själva verket innebar eurozonens svaga köpkraft att alla länder vände sig utåt. Italien fick år 2000 avsättning för 53 procent av sin export i andra euroländer. Tolv år senare hade andelen sjunkit till 43 procent – en snabbare omställning än i något annat land. Till följd av att den ekonomiska utvecklingen är långt starkare i omvärlden exporterar alla euroländer i ökande utsträckning till tredje land – och alla hade ett överskott i bytesbalansen före pandemin.
Beslutet att låsa växelkursen togs av regeringen i Rom och spelreglerna var kända. Många ekonomer varnade för de konsekvenser vi nu ser.
Det är uppenbart att Steinfeld menar att Italiens förmenta misär orsakas av en illasinnad omvärld. Men, med undantag av naturkatastrofer och coronapandemin, är de problem han beskriver resultat av en demokratiskt vald regerings beslut. När eurozonen kom till kunde plötsligt alla låna till tysk (nästan) ränta. Den ”höjning av kreditvärdigheten”, som Steinfeld kallar det, innebar en väldig möjlighet, särskilt för högt skuldsatta länder. Utgifter för att finansiera statsskulden minskade dramatiskt vilket skapade ett budgetutrymme för att sanera statsfinanserna eller låna till produktiva investeringar. Att denna möjlighet försattes kan inte en ogin omvärld lastas för.
Steinfeld menar att medlemskapet i eurozonen förpliktigat Italien till en ”finanspolitik som är så stram att den… stryper alla utsikter på att arbeta sig ur krisen” med konsekvensen att landet ”effektivt sparat sig ur konkurrensen”. Det är förvisso sant att Italien, trots att villkoren inte var uppfyllda, fick komma med i eurozonen därför att Frankrike ville beröva landet möjligheten att devalvera sig till en konkurrenskraft som kunde hota fransk lyxindustri. Men beslutet att låsa växelkursen togs av regeringen i Rom och spelreglerna var kända. Många ekonomer varnade för de konsekvenser vi nu ser.
Självklart bär en regering ansvar för det egna landets politik
Tyskland har länge varit benhård motståndare till att deras sparsamma medborgare ska betala för sydeuropéers extravaganser. Steinfeld citerar en artikel i Der Spiegel, från våren 2018, som har rubriken ”Snyltarna i Rom”. Insikten att Italiens prekära läge innebar ett hot mot eurosamarbetet fick regeringen i Berlin att radikalt ändra uppfattning. Tillsammans med Frankrike tog Tyskland initiativet till en så kallade återhämtningsfond som Europeiska Rådet enades om i juli.
I absoluta tal blir Italien den största mottagaren av rena gåvor och utomordentligt förmånliga lån. Steinfeld avfärdar denna oväntade generositet. Det kommer förmodligen att ta ”flera år innan man kommer att se materiella effekter (vilket är sannolikt eftersom premiärminister Conte lovat att en stor del av pengarna ska gå till det maffiadominerade Mezzogiorno). Men värst är tydligen att unionen kommer att ställa villkor som ska garantera att pengarna används på ett ansvarsfullt sätt. Detta kommer enligt Steinfeld att innebära att ”den europeiska söderns öden förmodligen (kommer att) likna det som skedde med Östtyskland efter 1990, bara på europeisk nivå och alltså i mycket större omfång”. Hur detta resonemang ska övertyga skattebetalare i Tyskland att den enda tänkbara lösningen är att unionen får en gemensam skatte- och finanspolitik är inte glasklart.
Sverige framstår snarast som en omoralisk skurkstat som låter andra länder betala genom att ”devalvera i tid och otid” (vilket vi inte gjort sedan 1992). Han ondgör sig särskilt över att Sverigedemokraterna ekonomiske talesperson Oscar Sjöstedt deklarerat att det varje medlemsstats ”förbaskade skyldighet” att sköta ”sin egen ekonomi”. Om vi bortser från vem som sagt detta och formulerar det så att en regering bär ansvar för det egna landets politik reduceras det till en plåtskodd självklarhet. Vem har annars ansvaret?
Men maffians politiska inflytande, omfattande korruption, orimliga transaktionskostnader för näringslivet och ett bristfälligt utbildningsväsende kan inte åtgärdas i Bryssel.
Det har alltid varit så att regeringar sökt bot i Gemenskapen för det egna landets invärtes åkommor – och det handlar inte bara om tillträde till en större marknad. Det är bara halvt på skämt som italienare säger att vad de än hittar på i Bryssel är bättre än vad landets egna politiker ställer till med i Rom. Det är ingen tillfällighet att Italien, när Kol- och Stålunionen och EEC kom till, var den starkaste förespråkaren för federal överstatlighet. Den italienske statsministern Alcide de Gasperi talade i förtroende om för journalisten Luigi Barzini att det fanns tre starka skäl för att delta i Europasamarbetet. Det skulle ge möjlighet för två miljoner arbetslösa att söka jobb utomlands. Det italienska kommunistpartiet var hotande starkt på hemmaplan men skulle bli en utspädd kraft i ett enat Europa. Trots att de Gasperi var djupt troende ville han minska den katolska kyrkans makt över det kristdemokratiska parti han ledde.
Den heroiska ekonomiska åtstramningspolitik som, med franskt bistånd, ledde till att Italien kvalificerade sig för att delta i eurosamarbetet måste ha byggt på en förhoppning som visade sig from – nämligen att en överstatlig tvångströja skulle tvinga fram den nödvändiga statsfinansiella disciplinen. Men maffians politiska inflytande, omfattande korruption, orimliga transaktionskostnader för näringslivet och ett bristfälligt utbildningsväsende kan inte åtgärdas i Bryssel. För att understryka Italiens betydelse som medlem av unionen framhåller Steinfeld att landets BNP är fyrfaldigt större än Sveriges men svenska företagssektorns vikt i europeiskt aktieindex (MSCI) har sedan millennieskiftet med god marginal passerat Italiens. Ikoniska företag lämnar il bel paese för att placera huvudkontor och forskning i andra europeiska länder. Mediaset, som kontrolleras av Berlusconi, är enligt tidskriften The Economist på väg till Nederländerna. I Världsbankens undersökning av utvecklingshämmade regleringar (Doing Business) hamnar Italien på en europeisk bottenplats och vad gäller skatteregler och domstolars hantering av kontrakt på plats 128 resp 122 av 190 möjliga. Steinfeld nämner inte med ett enda ord landets självskadebeteende.