Kedjade leverantörskedjor

De intagna genomgår en utdragen och grym process av hjärntvätt för att få dem att förneka sin kultur och katolska religion. Många ungrare som blir ”examinerade” deporteras till industrizoner runtom i Rumänien. Där lever de skilda från sina familjer och utför hårt arbete under militärisk drill. Fritiden är vikt åt studier av det rumänska språket och politisk fostran. Så att det blir folk av dem (och med folk menas rumäner). Hur hade vi reagerat då?

Ja, omvärlden hade fördömt den rasistiska politiken. Man hade sörjt det storartade ungerska kulturarvet. Men efter ett tag hade det också väckts frågor om varför Rumänien ska få konkurrera med varor producerade av tvångsarbetare?

Någon sådan diskussion har dock inte uppstått när Kinas kommunistparti agerar likadant mot minoritetsfolk i landet. ¹

Bolag riskerar att bidra till tvångsarbete

För utländska bolag har politiken mot uigurerna i Xinjiang blivit ett problem. Kommunistpartiet ser den nämligen som en stor succé som ska skalas upp. Resultatet är följande:

• Alla bolag som köper varor från Kina riskerar att bidra till exploatering av tvångsarbete.
• Det är nästan omöjligt att garantera att tvångsarbete inte har ingått i produktionen.
• Det räcker inte att undvika varor och bolag från Xinjiang eftersom minoritetsfolken skickas ut över hela Kina och politiken replikeras i andra regioner.
• Internationell lagstiftning och uppmärksamhet gör att det kan vara riskabelt för svenska bolag att stoppa huvudet i sanden, vilket inte kommer att hindra många från att göra det ändå.

Kommunistpartiets ordförande Xi Jinping förklarade på en arbetskonferens nyligen att politiken i Xinjiang är ”fullständigt korrekt” och måste upprätthållas på lång sikt för att skapa stabilitet och ekonomisk utveckling. Regionen i nordvästra Kina är tre gånger så stor som Frankrike och har 24 miljoner invånare. Enligt officiella siffror har 1,3 miljoner människor passerat genom programmet för ”yrkesträning” i Xinjiang varje år de senaste sex åren.

Rapporten ”Uyghurs for sale”  från ASPI, Australian Strategic Policy Institute, dokumenterar hur kinesiska myndigheter har ordnat masstransporter av uigurer och medlemmar av andra etniska minoriteter från Xinjiang till fabriker runtom i landet. De får sedan arbeta i fabriker som levererar åt åtminstone 82 välkända globala märken som Apple, BMW, Huawei, Nike, Sony och Volkswagen.

Klädjätten H&M har brutit med en tillverkare som anklagas för att utnyttja slavarbetskraft.

Häpnadsväckande nog kommer mer än en femtedel av världsproduktionen av bomull från Xinjiang. ”Det är närmast säkert att mycket av denna är fläckad av tvångsarbete”, skriver organisationen Anti-Slavery International. Men i Xinjiang finns även en snabbt växande exportindustri för elektronik, maskiner, plast- och jordbruksprodukter.

Efter de turkiska minoritetsfolken står Tibet på tur med ett liknande arbetsprogram. En färsk rapport av forskaren Adrian Zenz visar att 500 000 tibetaner, varav de flesta är fattiga bönder och herdar, har fått ”yrkesträning” med militärisk disciplin under första halvåret. Myndigheterna har satt upp kvoter för masstransporter av arbetare inom Tibet och till andra delar av Kina.

Det finns klara indikationer på att tvång och indoktrinering ingår även i det tibetanska arbetsprogrammet, även om en del tibetaner kan ha deltagit frivilligt. Målet är enligt ett myndighetsdokument att ”eliminera lata människor”. Förutom att motverka separatism är arbetsprogrammet tätt länkat till Xi Jinpings mål för att utrota fattigdom på landsbygden i Kina till slutet av år 2020.²

USA riktar sanktioner mot bolag

Samtidigt uppmanar USA företag att bryta allt samröre med bolag som använder tvångsarbete i och utom Xinjiangprovinsen. Trump-administrationen har riktat sanktioner mot tjänstemän och firmor i Xinjiang. Skruvarna kommer sannolikt att dras åt oavsett vem som vinner presidentvalet – Joe Biden har kallat behandlingen av uigurer för ett ”folkmord”.

Det kan dock vara lättare sagt än gjort att undvika aktörer som det svartlistade Xinjiang Production and Construction Corps (XPCC), en blandning av bolagskoncern och paramilitär kolonialmakt med egna fängelser i Xinjiang. XPCC rapporteras ha ägarandelar i mer än 800 000 bolag och grupper i över 140 länder.

Lagen är extraterritoriell, har ett obegränsat skadestånd och de flesta svenska storbolag hamnar troligen under den.

USA och Australien har redan lagar som förbjuder import av produkter som gjorts med tvångsarbete. Sverige har ingen liknande lag, men 2015 kom Storbritanniens ”Modern Slavery Act” som kräver att bolag med kopplingar till Storbritannien ska ha ett aktivt program som motverkar nutida former av slaveri i sina leverantörskedjor. Lagen är extraterritoriell, har ett obegränsat skadestånd och de flesta svenska storbolag hamnar troligen under den, säger människorättsjuristen Parul Sharma, vd på The Academy for Human Rights in Business.

Hon anser att de flesta svenska bolag saknar kunskap om vad som krävs för en effektiv due diligence (självbesiktning och genomlysning) av leverantörer. Due diligence ska inte förväxlas med intyg från leverantörer och uppförandekoder. Sådana är ofta ungefär lika trovärdiga som kommunistpartiets försäkringar om att alla etniska grupper i Kina stöttar politiken i Xinjiang.

Historiens ekon

Det är ingen nyhet att kommunistpartiet behandlar Xinjiang och Tibet mer som kolonier än som ”autonoma regioner” (som de officiellt kallas). Systemet med hashar, tvångsarbete för uigurer har funnits i årtionden. Det som är nytt är skalan på problemet. Förtrycket är nu på en nivå som inte har setts sedan Mao-tiden.

De historiska ekona är bara alltför tydliga, både från förövarna och de som förfäras. De som försvarade slavhandel på 1700-talet menade att afrikanerna var glada att få chansen att lämna Afrika. Men slaveriet stred mot människors känsla för rättvisa och motståndet växte till en folkrörelse. I Storbritannien skedde redan på 1790-talet bojkotter mot socker producerat med slavararbete. En tredjedel av befolkningen i Manchester skrev under en petition för att uppmana parlamentet att förbjuda slavhandel. Organisationen Anti-Slavery international bildades år 1839 (!) och är fortfarande verksam.

Under 1800-talet såldes produkter som inte var gjorda av slavar, en föregångare till dagens rättvisemärkningar och CSR, corporate social responsibility.

Idogt kampanjande bidrog till att slaveriet förbjöds först i de brittiska och franska kolonierna och till slut även i USA 1865 och Brasilien.

Från Gulag till tomtens kinesiska verkstad

Den totalitära statens framväxt under 1900-talet ledde till att slaveriet ändrade skepnad. Efter att förhållandena i Nazityskland, Sovjet och Folkrepubliken Kina blivit kända la internationella arbetsorganisationen ILO år 1957 fram ”Abolition of Forced Labour Convention”.

Den förbjuder tvångsarbete motiverat av politisk repression, ekonomisk utveckling eller arbetsdisciplin (Folkrepubliken Kina använder samtliga tre motiveringar för politiken i Xinjiang idag). Ett tilläggsprotokoll från 2014 vidgar förbudet till att gälla tvångsarbete i alla dess former. ILO noterar där att effektiva åtgärder mot tvångsarbete innebär att det råder rättvisa konkurrensförhållanden mellan arbetare.

Senare forskning har visat att nästan 29 miljoner människor passerade genom Stalins Gulag-arkipelag med arbetsläger. Kina införde ett eget system som var en direkt kopia av föregångaren i Sovjet. I de kinesiska lägren kombineras arbetet med hjärntvätt. Målet då som nu är att de intagna ska genomgå tankereform och bli goda kommunister. Samtidigt gav det Folkrepubliken tillgång till billig arbetskraft. På slutet av 50-talet var 40 miljoner kineser i lägren. Min farfar var en av dem.

Men Stalins och Maos fångar var inte avgörande kuggar i ett globalt system av leverantörskedjor, som Folkrepubliken Kina är idag.

Även för jättebolag är kontroll över leverantörskedjan en stor utmaning, och det var det redan innan Xi Jinping ledde tillbaka Kina i en mer totalitär riktning.

Coronapandemin har redan visat på riskerna med att vara alltför beroende av Kina och tvångsarbetet för uigurer har ”hällt bensin på elden” säger en chef till tidskriften The Economist. Men få storbolag vill sluta köpa från Kina. Även för jättebolag är det en stor utmaning att ha kontroll över leverantörskedjan, och det var det redan innan Xi Jinping ledde tillbaka Kina i en mer totalitär riktning.

Parul Sharma uppskattar att hon under sina revisioner för västerländska bolags räkning av leverantörskedjor i Kina mellan åren 2007 och 2018 i nio fall av tio har hittat tvångsarbete eller moderna former av slavarbete eller annan grov exploatering av arbetskraft. Sistnämnda kan handla om att personal varit inlåst i trånga utrymmen och med farliga arbetsuppgifter.

Då återstår frågan vad som kan göras?

Slavtullar och andra åtgärder

Om man är motståndare av tvångsarbete kan man konstatera att det är bra när företag gör due diligence och inte köper från bolag som använder tvångsarbete. Det är av samma anledning en uppenbart dålig idé att göra affärer med någon i Xinjiang idag. Xinjiang är närmast oåtkomligt för utomstående granskning.

Flera modeföretag studerar nu hur de kan använda digitala spårningsmetoder liknande de Apple har använt för att inte ”konfliktmineraler” från Demokratiska republiken Kongo ska komma in i deras leverantörskedjor.

Utländska affärsmän bör inte lita på vad deras leverantörer eller myndighetspersoner säger i frågan och ha ögonen öppna för uppenbara varningsflaggor, såsom uigurer eller fångar på fabrikerna (fångarbete är också utbrett). Men, som den läsvärda China Law Blog skriver: De flesta utländska affärsmän är (milt uttryckt) inte kompetenta att avgöra graden av frivillighet hos uiguriska arbetare.

Kinas minoritetspolitik är inget som kan hanteras med enbart enskilda konsumentbojkotter, CSR eller diplomatiska påtryckningar – som kommunistpartiet mest fnyser åt.

Det är därför förvånande att inte människorättsorganisationer tänker nytt och kräver till exempel tullar mot länder som tvingar folkgrupper till tvångsarbete.

Slaveri förekommer i många länder, men det är skillnad på stater som är för svaga för att upprätthålla sina egna lagar och starka stater som aktivt bedriver en sådan politik.

Tullar sänder en tydlig signal om vad som är en rättvis och anständig spelplan.

Inspiration skulle kunna hämtas från de klimattullar som blivit en central del av EU-kommissionens ordförande Ursula von Der Leyens planer för en effektiv och rättvis klimatpolitik. Kinas kommunistparti stöttar landets stål- och kolindustri och finansierar byggen av kolkraftverk runtom i världen. Samtidigt måste europeiska högutsläppande industrier betala för utsläppsrättigheter. ”Det är ingen poäng att minska koldioxidutsläpp på hemmaplan om vi importerar CO2 från utlandet. Det är inte bara en fråga om klimat, det är en fråga om rättvisa”, sa hon till World Economic Forum i januari.

Tullar skulle ha fördelen att de är inte riktade bara mot Kina eller vissa imagekänsliga bolag. De sänder en tydlig signal om vad som är en rättvis och anständig spelplan, sedan är alla välkomna att delta där.

Tvångsarbete för ungrare och tyskar i det gamla Rumänien

För tydlighetens skull ska här sägas att dagens Rumänien inte utövar kollektiv förföljelse av befolkningsgrupper.

Rumäniens president heter Klaus Werner Johannis och är etnisk tysk, den förste rumänske presidenten som kommer från någon av landets minoriteter.

Under kommunisttiden hade Rumänien däremot en ofta hård politik, som inbegrep både rivningar av ungerska byar och deportationer av folkgrupper. Jag har i min reportagebok ”No I’m from Borås” intervjuat medlemmar av den tyska minoriteten som blev skickade till slättområdet Bărăgan för tvångsarbete på 50-talet.