Då var det judarna, nu är det bögarna

Vad har hänt med det land som efter kommunismens fall beskrevs i Västvärlden som det mest progressiva i Östeuropa? I Sverige blev det stora upprörda rubriker när polisen grep aktivister som sparkade på koranen i Malmö. Skribenter i bland annat Kvartal skrev om hot mot yttrandefriheten och varnade för blasfemilagar. Men ingen nämnde att ett grannland till Sverige faktiskt redan har blasfemilagar, som gör det straffbart att skända och kränka religiösa känslor.¹

Polens fall visar vad som kan hända om man har en hädelselag i ett europeiskt land.

Det är en varm och fuktig augustidag i Warszawa. Jag går längs Marszałkowskagatan. Plötsligt hör jag en högljudd röst som skriker att de flesta homosexuella är pedofiler. Jag vänder mig om och där står den vid ett övergångställe: en så kallad ”homofobus” – en skåpbil med en megafon på taket och homofobiska slagord målade överallt. Bussarna körs av Fundacja Pro- Prawo do Życia, som är en polsk antiabort-organisation.  Där står det bland annat ”Stoppa pedofili” med en överkryssad regnbåge samt information om att ”hbtq-lobbyn vill lära barn att masturbera”. Skåpbilen blockeras av en liten grupp förbipasserande, och jag ansluter mig till denna samling som inte vill att bilen som sprider hat ska få åka vidare. En stor grupp poliser med munskydd mot covid-19 omringar oss nu. Poliserna är inte här för att hjälpa oss. De hjälper skåpbilen att ta sig fram. Det handlar om yttrandefrihet, säger de.

Olagligt att kränka religiösa känslor

Lagen om hets mot folkgrupp, finns inte den i Polen? Jo, den finns men den omfattar inte hets mot grupper på grund av sexuell läggning. Däremot om någon hänger en regnbågsflagga på en staty av Jesus riskerar hen straff i Polen. Av hänsyn till de troendes känslor. Att pryda katolska symboler med hbtq-regnbågen kan leda till häktning i Polen. Det fick en 51 år gammal psykolog uppleva. I staden Płock satte Elżbieta Podleśna förra året upp klisterlappar med en viktig katolsk ikon, Svarta madonnan från Częstochowa, försedd med en regnbågsfärgad gloria.

Hbtq-fria zoner och antisemitismens mörka historia

”Mina damer och herrar, man försöker övertala oss att hbtq är människor, men det är helt enkelt en ideologi”, fastslog Polens president Andrzej Duda under sin valkampanj i juni 2020.² Samma månad skrev Joachim Brudziński, parlamentsledamot från det styrande partiet Lag och Rättvisa att ”Polen är som vackrast utan hbtq”.³ De hbtq-fria zoner som har upprättats i Polen har man redan kunnat läsa om i Sverige. Det låter absurt och betyder ingenting i praktiken, men den symboliska betydelsen är oroväckande. I övrigt är det lite svårt att definiera vad ”hbtq -ideologin” skulle stå för i den polska högerns retorik. Det är något fördolt och hotfullt och konspiratoriskt.

En liknande blandning av paranoia och hat är bekant från Polens historia.

Enligt barnombudsmannen Mikołaj Pawlak är  hbtq-ideologin ”oförenlig med polsk patriotism och traditioner”. Det verkar också vara något som härjar bokstavligen överallt. Webbtidningen ” Lantbrukarens värld” har nyligen publicerat en artikel där det står att ”hbtq och genusmiljöer” är inte bara förespråkare för fri abort och legalisering av homosexuella äktenskap, de är inte bara emot kyrkan utan också emot lantbruket”.

En liknande blandning av paranoia och hat är bekant från Polens historia. 1968 när den kommunistiska regimen iscensatte en antisemitisk kampanj som tvingade många av landets judar i exil pratade man om hotet från ”sionisterna”. Sionismen påstods vara en farlig ideologi som hotade polska traditioner.

Liberala politiker böjer sig också för kyrkan

Samtidigt blir debatten om rättigheter för hbtq-människor mer och mer viktig för polska liberala kretsar som, ärligt talat, har sopat detta tema under mattan under alltför lång tid. Även då den världsvana och moderna Donald Tusk var Polens premiärminister vågade inte hans parti, liberala Medborgerlig Plattform instifta en lag om registrerat partnerskap. Det hade kunnat irritera den katolska kyrkan och kyrkan är fortfarande en stor maktfaktor i Polen. Alla inflytelserika politiker böjer sig för den.

I samma veva, utanför partipolitiken, gör fler och fler kända hbtq-personer coming outs. Prideparader anordnas i fler och fler städer (i 27 förra året). Vanliga medborgare hänger ut regnbågsflaggor över sina fönster för att manifestera solidaritet och stöd. Den inflytelserika tidskriften, ”Polityka” (Politik) har nyligen kommit ut med en bilaga på över hundra sidor som enbart ägnas åt hbtq-frågor och innehåller mycket stark kritik av alla former av homofobisk propaganda.

Kan denna försämring av minoritetens livsvillkor väcka debatt och engagera dem som tidigare varit likgiltiga för mänskliga rättigheter? På samma sätt som utbrottet av aidsepidemin i Sverige först ledde till sveket mot de hiv-positiva och ett rejält utbrott av homofobi men påskyndade den homosexuella frigörelsen. Jag som har översatt Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” till polska funderar ibland i sådana banor när jag observerar utvecklingen i Polen.

Preussen blev vänsterliberalt

Polen är ett land av starka kontraster och det syns tydligt i alla valresultat. Östra Polen och landsbygden röstar höger och konservativt, medan storstadsborna och västra Polen väljer liberala krafter. Man kan också analysera det utifrån ett historiskt perspektiv med hänsyn till att Polen mellan 1795 och 1918 inte existerade som en självständig stat. Landet var uppdelat mellan Ryssland, Österrike och Preussen. Numera röstar de som bor i den före detta ryska och österrikiska delen av Polen på högern, och de som bor i före detta preussiska delen röstar på liberaler och vänstern.

 Det normala för Polen är att det finns två läger (ibland många fler) som inte är överens.

Polen liknar två samhällen som är omöjliga att förena men tvungna att samexistera. Det finns ingen konsensus i detta land och ingen särskilt stark känsla av gemensamma värden. En känsla av samhörighet kan ibland dyka upp i svåra historiska situationer, men det normala för Polen är att det finns två läger (ibland många fler) som inte är överens. Det är sannerligen inte så att ”alla polacker är homofober” och det är inte heller sant att Polens nutid liknar medeltiden. Polen är både modernt och konservativt, inspirerande öppet och nyfiket och samtidigt trångsynt och bakåtsträvande.

Somliga hävdar att den katolska majoriteten i Polen hotas av ”aggressiva hbtq-grupperingar”

Margot påstods ha skadat en annan högtalarbil av samma typ som jag snart kommer att se i Warszawa. Det finns flera sådana bilar och de cirkulerar inte bara i Polens huvudstad.  Samma Margot har också varit engagerad i en aktion då olika kända statyer har utsmyckats med regnbågsflaggor. Bland statyerna fanns en skulptur av Jesus Kristus.

I övrigt hävdar somliga att den katolska majoriteten i Polen hotas av ”aggressiva hbtq-grupperingar”. Den 12 september organiserades en demonstration ”mot regnbågsaggression” i Gdansk. Emot sådana som Margot som släpptes från häktet efter tre veckor, tack vare en kampanj från liberala och intellektuella polacker. Hon lade omedelbart upp en selfie på sin Facebooksida där hon visade Polen fingret. Hur kunde hon göra det? undrar många.

Oförmögna att kommunicera med arbetarklass

Även bland liberaler och hbtq-aktivister finns det sådana som tycker att Margot häller bensin på brasan. Och att den typ av provokationer senare utnyttjas av konservativa medier för att svartmåla hbtq-människor. En liberal filosofiprofessor Jan Hartman har skrivit en kritisk artikel om Margots anarkistiska och vulgära stil. Den kan skada en viktig kamp för frigörelse, det är dags att mogna: ”Du har blivit en politisk ledare, Margot”.

Kan det vara så att Margot är en lite bortskämd och oseriös urban hipster oförmögen att kommunicera med vanliga människor, med arbetarklass? Margot själv förklarar att hon vet allt om homofobi och tystnadskulturen kring den som råder i konservativa småstäder. Hon kommer själv från en sådan stad.

Bögen tog judens plats.

”Tidigare var det judar, som påstods kidnappa kristna barn för att göra påskbröd av deras blod, i dag är det bögar som sägs våldta polska barn. Det är samma fördom, men bögen tog judens plats. Och det har ingen betydelse att det inte finns någon koppling mellan ens sexuella läggning och pedofili eller att de flesta pedofiler är heterosexuella män, dessutom oftast från den närmaste familjen: pappor, morbröder eller farbröder, kusiner…” säger Mike Urbaniak, öppet homosexuell journalist i en intervju i ”Polityka”.

Jag känner Mike Urbaniak väl, vi träffades första gången i 2011 då jag var polsk diplomat i Sverige och chef för Polska institutet i Stockholm. Urbaniak var en av Polska institutets gäster bjudna till debatter under Stockholm Pride. Samma år fick Polska institutet Rainbow Iceberg-priset från International Lesbian and Gay Cultural Network i Stockholm ”for dramatically changing earlier conceptions of the Polish state and its institutions once known as homophobic and intolerant to one of open-mindedness and encouragement”. Mina dåvarande chefer på utrikesdepartementet i Warszawa verkade nöjda.

Det var inte länge sedan men känns som i en annan tidsdimension. Numera kan man läsa i polska medier att Polens ambassadör på Island sagt upp en av sina lokala medarbetare eftersom hon lagt upp bilder från Reykjavík Pride på Instagram. Ambassadören tyckte att det var skam för ambassaden och försämrade hans relationer med representanter för katolska kyrkan i Islands huvudstad. Det handlade inte om isländska katoliker utan om polska präster – polacker är numera den största immigrantgruppen på Island.

Europas brustna hjärta

Samtidigt är det förvånande att Sverige med sina ambitioner att vara en humanitär stormakt inte engagerar sig mer i polska hbtq-personers kamp för mänskliga rättigheter. Är det samma Sverige som på 1980-talet engagerade sig så djupt i Polens affärer genom ett fackligt och diplomatiskt stöd åt fackföreningsrörelsen Solidaritet?

Den polska regeringen gör vad den vill eftersom den vet att EU inte kommer att göra något mer än att uttrycka sin besvikelse

”Vi bara skrattar när EU-kommissionen påstår att situationen i Polen är oroväckande. Europeiska Unionen skulle vara en union av demokratiska länder som respekterar mänskliga rättigheter men den har förvandlats till någon slags bidragsdistributör. Den polska regeringen gör vad den vill eftersom den vet att EU inte kommer att göra något mer än att uttrycka sin besvikelse” konstaterar Urbaniak.

Sylwia Chutnik, öppet homosexuell författare och aktivist, lyfter fram ett öppet brev till EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som slår larm om statliga repressioner mot hbtq-människor i Polen. Uppropet har undertecknats av flera opinionsbildande kulturmänniskor, bland annat av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk, regissörerna Pedro Almodóvar och Agnieszka Holland, av Margaret Atwood och historiken Timothy Garton Ash samt Stellan Skarsgård. Jag har inte läst något om detta brev i svenska medier… Det känns ibland som om Polen och dess affärer på nytt har hamnat bakom något slags ridå. Denna gång är ridån inte av järn utan av likgiltighet blandat med fördomar om att dessa konstiga polacker inte verkar vara på samma nivå som den moderna västvärlden. Verkligheten är däremot annorlunda och mycket mer mångfasetterad.

All humanism i vårt skrivande ligger just i att man bemödar sig att förmedla en sannfärdig bild av världen, och inte en samling schabloner

Det som händer numera i Polen handlar inte om Europas periferi utan om Europas brustna hjärta. Polens fall visar tydligt Europeiska Unionens medlemsstater är oförmögna att försvara sina grundläggande värderingar.

Det är också tydligt att frågor som det uppdelade landet på andra sidan Östersjön brottas med är universella. Det gäller bland annat vår syn på yttrandefrihet och dess gränser. Det handlar också om tvivel kring vad som är viktigast i diskussionen om mänskliga rättigheter: individens rätt att älska den hen vill eller religiösa individers rätt att tycka att det som anses av religionen som ”omoraliskt” ska hållas på långt avstånd från det gemensamma offentliga. Denna frågeställning känns inte främmande även i Sverige och har nyligen blivit aktuell i debatten om religiösa skolor. ”All humanism i vårt skrivande ligger just i att man bemödar sig att förmedla en sannfärdig bild av världen, och inte en samling schabloner…” skrev den polska reportern Ryszard Kapuściński, och hans ord låter angeläget i dagens Europa som mer och mer verkar bestå av instängda och navelskådande öar.