I sin replik håller Olof Wilske först fram förbudet mot ministerstyre. Enligt mitt sätt att se är emellertid dess betydelse vida överskattat. I praktiken styr statsråden i hög grad politiken på sitt område utan att det finns regeringsbeslut. Socialministern avfärdade nyligen ett förslag från Folkhälsomyndigheten angående narkotikabekämpningen, en form av informellt ministerstyre som innebar att förslaget lagts åt sidan. Det är i själva verket inte ovanligt att ministrar går emot utredningsförslag innan de ens remissbehandlats och i vissa fall inte ens blir föremål för remittering utan att regeringen formellt beslutat det.
… statsråden har naturligtvis ett starkt inflytande över regeringsbesluten inom sitt politikområde, vilket ytterligare urholkar betydelsen av förbudet mot ministerstyre.
Det sker även ett kontinuerl
Inflytande över regeringsbeslut
För myndigheterna bindande beslut ska emellertid fattas av regeringen kollektivt. Men statsråden har naturligtvis ett starkt inflytande över regeringsbesluten inom sitt politikområde, vilket ytterligare urholkar betydelsen av förbudet mot ministerstyre.
Det är inte otänkbart att de svenska statsråden, vart och ett, har större reell beslutsmakt än de ministrar som verkar i presidentiella system såsom USA eller i auktoritära system såsom Ryssland och Turkiet eller i förbundsstater såsom Brasilien och Mexiko eller i starkt decentraliserade länder såsom Schweiz eller i länder med 50 ministrar såsom Israel.
Olof Wilske tar också upp betydelsen av myndigheternas självständighet. Denna är grundlagsfäst så till vida som varken regeringen eller statsråden får bestämma hur en myndighet ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild medborgare, exempelvis en ansökan om ett bidrag, ett tillstånd eller annat lagstyrt beslut. Det är dock ytterst sällan som det förekommer sådana ärenden i vilka regeringen eller ministrarna skulle vilja ingripa.
I övrigt är myndigheternas självständighet starkt begränsad så till vida som regeringen kan bestämma vad myndigheterna ska göra. Det kan ske i regleringsbreven, men regeringen kan också fortlöpande ge myndigheterna nya uppdrag eller andra instruktioner. Statliga utredningar är också myndigheter och regeringen kan med sina direktiv styra även dem.
Regeringens beroende av myndigheterna har för övrigt minskat i takt med att det inrättats instanser som granskar politiken inom ett antal centrala områden. Energimarknadsinspektionen, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, Skolinspektionen, Inspektionen för vård och omsorg, Inspektionen för Socialförsäkringen, Spelinspektionen och Post- och telestyrelsen är exempel.
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt
