Agendas reportage från i söndags är så märkligt iscensatt. På en bänk i skogen sitter tre så kallade ensamkommande. Aktivisten Kinna Skoglund från nätverket Vi står inte ut berättar deras historier med händerna på deras axlar: Det påstås att de är tonåringar, eller var det i alla fall nyss när de sökte asyl. Skoglund refererar till dem som ”barn”.
Kameran går nära, mycket nära. Men det är inte Kinna Skoglunds ansikte som exponeras med varje linje, varje por, varje ärr, utan de ensamkommandes. Det är som att SVT själva medger att det som sägs i reportaget, och det som varit SVT:s narrativ kring frågan i flera år, är något annat än vad våra ögon se
Det är som att journalister avkräver allmänheten ett slags religiös tro. För det är när vi är som bäst som vi tror på det som förkunnas, oavsett vad våra sinnen och vår samlade livserfarenhet säger oss.
I veckan meddelade några av Sveriges tyngsta mediehus – bland annat SVT, SR, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – att man går samman i en kampanj för att granska fakta inför valet. Redan på ett principiellt plan är idén problematisk. Faktagranskning sker i fri konkurrens mellan medier, inte genom att dominerande aktörer går samman för att granska meningsutbyte mellan medborgare. I den mån detta meningsutbyte infiltreras av sådant som systematiskt trollande av främmande makt, bör det exponeras genom gängse journalistiska metoder. Relevanta faktagranskningar av en redaktion sprids vidare av andra, i den mån kvaliteten håller.
Men det är inte det enda problemet. De medier som nu gått samman har inte bara samtliga gjort sig skyldiga till missar i sin rapportering. Sådant händer alla journalister förr eller senare. Problemet är att det handlat om systematiska felaktigheter under lång tid, som varit ideologiskt motiverade – nu senast manifesterat genom SVT Opinions undanhållande av relevanta sakförhållanden om asylboendet i Staffanstorp. Dessutom har samma medier vid ett flertal tillfällen valt att vända granskningen mot enskilda medborgare som ansetts ifrågasätta dogmer framför allt kring migration och integration. Rapporteringen om de så kallade ensamkommande är förmodligen det mest flagranta exemplet på att fakta fått ge vika för fostran.
Jag vill understryka att detta inte är ett ifrågasättande av åldern på varje enskild person som figurerat i reportage om ensamkommande. Det är svårt att avgöra en enskild människas ålder, och sådant som näringsbrist och svåra levnadsförhållanden har en inverkan på åldrande. Men blotta mängden reportage med människor som ser ut som män men som beskrivs som barn ger vid handen att det rör sig om psykologiska mekanismer som för tankarna till HC Andersen. Och de medier som under flera år underblåst detta går nu formellt samman för att skilja sant från falskt.