Statister i vår berättelse om oss själva

Jörgen Huitfeldt. Foto: Ernst Henry.

Jörgen Huitfeldt. Foto: Ernst Henry.

Bland myndigheter i Sverige har det länge varit känt att systemet för ensamkommande flyktingbarn missbrukats av vuxna migranter. Jörgen Huitfeldt granskade frågan för Sveriges Radio i reportagen De desillusionerade humanisterna och De ensamkommande vuxna, och fann att detta är ett område där gängse journalistiska regler sätts på undantag. 

Det var något märkligt med siffrorna. 

Det var så det började. Under våren 2015 arbetade jag på Sveriges Radio, och ägnade mycket tid åt att följa och granska händelseutvecklingen på migrationsområdet. Ganska snart fastnade jag för en underlig avvikelse: När det gällde gruppen ensamkommande barn stack Sverige ut. Vårt land med omkring två procent av EU:s befolkning tog årligen emot mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla ensamkommande i EU. 

Under många år hade gruppen inte varit särskilt stor i absoluta tal, men kurvan var brant. År 2000 sökte till exempel 350 personer asyl som ensamkommande. Sju år senare var antalet 1000, ytterligare sju år senare 7000. Bara mellan 2013 och 2014 steg antalet ensamkommande med nästan 100 procent. 

Föräldrar som uppgetts vara döda dök upp livs levande på datorskärmar. Barn som hävdat att de var 15 år gamla visade sig vara vuxna, och krävde att behandlas därefter.

Mycket talade dessutom för att trenden ytterligare skulle förstärkas under 2015. 

Samtidigt hade jag själv vänner och bekanta som tagit emot ensamkommande som familjehem. Av dem hade jag fått höra att de själva, och andra familjehemsföräldrar i deras nätverk, hade en känsla av att systemet manipulerades: Föräldrar som uppgetts vara döda dök upp livs levande på datorskärmar. Barn som hävdat att de var 15 år gamla visade sig vara vuxna, och krävde att behandlas därefter. Sådant skapade konflikter och gödde ömsesidig misstro. Samtidigt beskrevs Socialtjänsten som handfallen inför fenomenet. Också hos myndigheter tycktes det saknas en vilja att se de fall som avvek från standardberättelsen.

Dessutom var denna migration särskilt kostsam för stat och kommuner, inte minst eftersom de ensamkommande placerades i dyra boendeformer med många vuxna anställda omkring sig. I den granskning som jag själv var med och gjorde på Sveriges Radio kom vi fram till en årlig kostnad på omkring 1,2 miljoner per ensamkommande. 

Kombinationen av de hårda siffrorna och de uppseendeväckande berättelserna blev så småningom till reportaget De desillusionerade humanisterna som sändes julen 2015 som en del i specialsatsningen Föregångslandet

Kollegan Magnus Thorén och jag har nog aldrig varit med om att beskriva ett område som var så genomsyrat av tabun och fallgropar. 

Vi fann efter hand att anställda i hela Myndighetssverige sedan länge känt till de problem som vi beskrev i denna och den efterföljande granskningen Ensamkommande vuxna – det var bara något man valde att inte tala om offentligt, och som etablerade journalister valde att inte ställa frågor om. 

Det var ett känt fenomen att asylsökande ofta uppgav en felaktig ålder; att kostnaderna tillåtits stiga utan att det alltid fanns ett verkligt behov av vuxenstöd och de särskilda boendeformer som tagits fram; att de ensamkommande själva ofta blev offer för systemets incitamentsstrukturer, genom att de skickades iväg av sina föräldrar eller hela klaner som en kollektiv investering; att de inte sällan således skildes från familj och vänner mot sin vilja; att deras asylhistorier ofta anpassades efter de svenska kraven för att få uppehållstillstånd; att flyktingsmugglarna marknadsförde sina tjänster genom att ljuga ihop fantasibilder av allt som väntade i det nya landet, och att det medförde att de unga emellanåt uppfattades som kravmaskiner av förbryllade HVB-hem och familjehemsföräldrar. 

Inte heller inne i Radiohuset möttes vi av någon större entusiasm. Bortvända blickar och en plågad tystnad kring hela publiceringen gjorde de där veckorna till några av de märkligaste i min journalistkarriär.

När Magnus Thorén och jag granskade fenomenet de ensamkommande från ett annat håll än det gängse möttes vi huvudsakligen av två slags reaktioner. Å ena sidan påstod några debattörer och journalister att vi var främlingsfientliga eller åtminstone att vi lånade oss åt dessa krafter. Bland annat skrev debattören Thomas Hammarberg: ”Jag hoppas att redaktionen inte låter sig berusas av applåderna från vissa kretsar utan faktiskt tar sig tid till en självkritisk utvärdering.” Aftonbladets Petter Larsson beskyllde oss för propaganda under rubriken ”SR sprider lögner om flyktingbarnen”. Han skrev bland annat: ”Tesdrivet reportage brukar det kallas, när man med ljus och lykta enbart letar upp röster som stärker den egna vinkeln. Propaganda brukar vi säga när samma sak sägs på högerradikala nätsajter.”

Inte heller inne i Radiohuset möttes vi av någon större entusiasm. Bortvända blickar och en i stora delar plågad tystnad kring hela publiceringen gjorde de där veckorna till några av de märkligaste i min journalistkarriär. Det var en surrealistisk upplevelse.

Upplevelserna kring den där julen 2015 lärde mig att det finns frågor där vanliga journalistiska principer inte gäller. Frågor som det går troll i på ett alldeles särskilt sätt.

Från lyssnarna var det däremot allt annat än tyst. Varken Magnus Thorén eller jag har någonsin fått ett sådant gensvar på något vi har gjort. Till skillnad från vad Hammarberg och Larsson påstått, var det ytterst få uppenbart högerradikala som hörde av sig. I stället var det familjehemsföräldrar, socialsekreterare och vanliga hyggliga människor som på olika sätt kommit i kontakt med fenomenet ensamkommande flyktingbarn, och som menade att de för första gången upplevde att seriösa journalister försökte beskriva frågan på ett uppriktigt sätt. På Föregångslandets Facebooksida lade vi upp alla kommentarer och våra svar. Det är intressant läsning för den som vill se hur klyftan mellan ett förment humanistiskt etablissemang och vanliga medborgare ser ut.  

Upplevelserna kring den där julen 2015 lärde mig att det finns frågor där vanliga journalistiska principer inte gäller. Frågor som det går troll i på ett alldeles särskilt sätt. Och att den om de ensamma afghanerna – barnen, och de vuxna männen – utan tvekan var en av dessa. 

En fråga som kräver särlösningar

Beskedet i måndags om att regeringen efter hårda inbördes förhandlingar har kommit överens om en specialbehandling av gruppen ensamkommande från Afghanistan, är ännu ett exempel på att frågan inte följer gängse praxis utan av oklara skäl kräver särlösningar. Resultatet av de segslitna förhandlingarna – där Miljöpartiet enligt uppgift till och med hotade med att lämna regeringen – blev följande: De ensamkommande som sökte asyl som minderåriga när de kom till Sverige 2015, och nu har hunnit fylla 18 år, ska få rätt till en ny prövning där de bedöms som barn – förutsatt att de studerar på gymnasienivå eller motsvarande, samt har väntat mer än 15 månader på sitt asylbesked. En av många märkliga konsekvenser av uppgörelsen är att de som felaktigt uppgav sig vara minderåriga och nu har överbevisats får en ny chans, medan de som ärligt uppgav att de var vuxna inte får det. 

Varför har då frågan om de ensamkommande gång på gång ställt till problem för medier och politiker? Jag tror att ett svar finns att söka i språket. Orden styr tanken och – i det här fallet viktigare – känslorna. Så låt oss titta på några av de ord och begrepp som blivit gängse i diskussionerna om de unga afghanerna:

Om vi börjar med det mest grundläggande: ”De ensamkommande barnen”. För att uppfylla kriterierna för en ensamkommande asylsökande (på engelska Unaccompanied Minor, UAM), måste den sökande för det första komma som minderårig, för det andra utan sällskap av myndiga anhöriga.

I gruppen som sökt asyl som ensamkommande minderåriga har jag personligen mött alltifrån gråhåriga, fårade män som förefaller vara i 40-årsåldern, till spensliga tonårskillar som svårligen kan vara äldre än 15 år.

En av de stora tvistefrågorna har varit hur stor andel av dem som sökt asyl som ensamkommande minderåriga faktiskt var under 18 år när de kom till Sverige. Det innebär att begreppet ”ensamkommande barn” inte är en adekvat beskrivning. Vi vet ju faktiskt oftast väldigt lite om detta. Var de myndiga när de kom till Sverige är de ju varken barn eller ensamkommande i lagens mening.

Den överväldigande majoriteten av afghanerna anlände utan ID-handlingar, och det går följaktligen inte med säkerhet att slå fast vare sig ålder eller identitet. I gruppen som sökt asyl som ensamkommande minderåriga har jag personligen mött alltifrån gråhåriga, fårade män som förefaller vara i 40-årsåldern, till spensliga tonårskillar som svårligen kan vara äldre än 15 år. Enligt en dom från Migrationsöverdomstolen [1] från februari 2014 är det den asylsökande som har att göra sannolikt att han eller hon är minderårig. I första hand är skriftlig bevisning relevant. I andra hand gäller myndigheternas bedömning. Den asylsökande kan också genomgå en åldersbedömning för att göra sin ålder sannolik. Av de nästan
6 000 som åldersbedömts av Rättsmedicinalverket bedömdes 84 procent som sannolikt äldre än 18 år. Här ska man dock komma ihåg att detta urval består av personer vars ålder redan är ifrågasatt, och att siffran således inte säger något om åldern i gruppen som helhet. Det är alltså inget facit, men en bekräftelse på att långt ifrån alla som uppgett sig vara ensamkommande minderåriga faktiskt är det.  

Skribenten Merit Wager, som under många år följt frågan, använder konsekvent begreppet ”ensamkommande påstått och faktiskt minderåriga asylsökande” – ett begrepp som förefaller långt mer sakligt än det gängse ”ensamkommande flyktingbarn” eller helt enkelt bara ”ensamkommande”.  Lite otympligt möjligen, men kanske kunde man tänka sig en variant av den engelska förkortningen UAM, låt oss säga AUOFEM (Asylsökande uppgivet och faktiskt ensamkommande minderåriga). 

Går man sedan vidare till begreppet ”flyktingar”, som ofta använts om denna grupp, är en flykting i lagens mening en person som enligt 1951 års Genèvekonvention av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och inte kan begagna sig av det landets skydd. Den som har ansökt om att få sitt skyddsbehov undersökt och därigenom sin rätt till asyl prövad är asylsökande. Genom att använda ordet flykting går vi händelserna i förväg och betraktar prövningen som avklarad till den asylsökandes fördel. 

Flera frivilligorganisationer ger en mörkare bild och menar att landet generellt är alltför osäkert för att utvisa någon dit.

Ett tredje påstående som ofta återkommer i diskussionen om de unga afghanerna är att de har ”rotat sig” i Sverige och att det vore inhumant att återsända dem till ett land där många av dem aldrig har satt sin fot. Även ordet ”rota sig” skapar vissa associationer, känslor och bilder som det går att reflektera över. Detta handlar om personer som levt större delen av sina liv i Afghanistan eller något av grannländerna Pakistan och Iran. Att de på ett par år skulle betraktas som ”rotade” i Sverige, ett land som i så många avseenden – inte minst vad gäller kulturella koder och språk – skiljer sig från den miljö där de har växt upp, är långt ifrån självklart. 

Den kanske mest avgörande frågan kring de unga afghanska männen är säkerhetsläget i Afghanistan. Är det förenligt med en rättsstat som vilar på humanismens grund att återsända någon dit? Här går bedömningarna isär. Migrationsverkets bild är att säkerhetsläget visserligen är dåligt i Afghanistan men att det trots det går att utvisa personer dit eftersom hela landet inte är osäkert i den utsträckning som lagen kräver för att ge rätt till asyl. Flera frivilligorganisationer ger en mörkare bild och menar att landet generellt är alltför osäkert för att utvisa någon dit. Exempelvis skriver Amnesty i rapporten  ”Forced Back to Danger” att läget inte bara präglas av väpnade konflikter mellan regering och talibaner utan även av mer än 20 väpnade grupper som för en ständig och våldsam kamp om territorier. 

Vad gäller asylsökande från Afghanistan finns enligt Migrationsverkets nuvarande bedömning alltså inget generellt hinder för utvisning. I stället görs en individuell prövning från fall till fall. Invändningen att det är för farligt att utvisa människor till Afghanistan blir således en fråga om regeringen har förtroende för de bedömningar som gjorts av migrationsmyndigheter och -domstolar, eller om deras beslut bör överprövas av politiker.

Det kan också nämnas att andra EU-länder i regel inte ser hinder för att återsända afghanska medborgare till Afghanistan. (Se European Migration Network, om tvångsutvisningar till Afghanistan). 

Miljöpartiets huvudargument för att tillåta en ny prövning för de afghaner som uppgav sig vara minderåriga när de kom till Sverige är detta: Om de hade fått sin asylansökan prövad inom rimlig tid – det vill säga före den dag då de enligt egen utsago blev 18 år gamla – hade de bedömts som barn och därmed sannolikt fått stanna. Det är därför inte rättssäkert att de ska drabbas av att Sverige har långa väntetider i sitt asylsystem. Det är dock en tankefigur som bygger på att asylsökande som är under 18 år automatiskt får stanna i Sverige. Detta är dock inte vad utlänningslagen slår fast. Vad gäller skyddsgrunder görs ingen skillnad på barn eller vuxna. Däremot kan barn få uppehållstillstånd om ett ”ordnat mottagande saknas i hemlandet”.  [2]

Den som söker vägledning i FN:s barnkonvention kan bland annat läsa i artikel 7 att ”Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka föräldrarna är och bli omvårdat av dem”, och i artikel 12: ”Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet". Samt i artikel 18 att ”barnets föräldrar har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling”.

Talar man med dem som arbetar nära de afghanska ungdomarna tillhör det ovanligheterna att det är ungdomarnas eget beslut att resa till Sverige, och det är långt ifrån självklart att det är deras önskan att bo och leva i Sverige.

I konventionens artikel 10 står att ”Ett barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats. Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt.” Den senare artikeln förefaller ha haft betydligt större tyngd i de svenska bedömningarna än någon av de andra i sammanhanget relevanta.  

Talar man med dem som arbetar nära de afghanska ungdomarna tillhör det ovanligheterna att det är ungdomarnas eget beslut att resa till Sverige, och det är långt ifrån självklart att det är deras önskan att bo och leva i Sverige. Beslutet tas som regel av familjen – inte minst eftersom det innebär en stor kostnad – och vad den unge själv vill är ofta oklart. Däremot står det klart att det ligger en stark press på många av de unga afghanerna att familjens investering inte ska vara förgäves, och att de följaktligen ska göra allt som krävs för att bli kvar i Sverige. Det är mot den bakgrunden man ska förstå att många av de unga afghanerna har uppgett fel ålder, presenterat felaktiga asylhistorier, gjort sig av med sina ID-handlingar samt hävdar att ett återsändande skulle innebära en säker död. Detta behöver inte betyda att alla – eller ens en majoritet av dem – far med osanning. Men när svenska myndigheter ska fatta beslut i dessa fall och när seriösa medier rapporterar om dem, måste detta finnas med i bedömningsgrunden.

Åter till Miljöpartiets argumentation om att barn får en annan prövning än vuxna: Under de år då det kom ett långt mindre antal ensamkommande asylsökande (påstått och faktiskt minderåriga) till Sverige så utformades en praxis där myndigheterna inte gjorde några efterforskningar efter barnens vårdnadshavare utan istället beviljade uppehållstillstånd på grunderna i lagtexten ovan (ordnat mottagande saknas). Detta med den underförstådda inställningen att barnets bästa var att stanna ensam i Sverige snarare än att leva med sina anhöriga i hemlandet. Det är alltså denna praxis som Miljöpartiet egentligen refererar till när de menar att de unga afghanerna hade fått en annan prövning om den hade skett medan de fortfarande var minderåriga (enligt den information de själva har lämnat vid asylansökan).

I en intervju i Sveriges Radios Studio Ett den 30 augusti i år berättade Migrationsverkets man på plats i Kabul, Terje Torvik, att i stort sett alla de unga afghaner som utvisats från Sverige har blivit mötta av anhöriga på flygplatsen och att det mottagningscenter som iordningsställts av IOM (International Organization for Migration) för att de ensamma unga männen ska ha någonstans att bo de första veckorna i Afghanistan ofta står mer eller mindre tomt. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att de flesta har någon form av familj eller släkt i Afghanistan, och därför inte är helt ensamma när de återvänder. 

En möjlig tolkning är att historien om hur vi behandlar de unga från Afghanistan har blivit en symbol för något mycket större – nämligen för vilka vi möter när vi ser oss själva i spegeln.

Slutligen: Hur ska man då förstå att denna fråga om tiotusentals afghaner som vi har så få riktigt säkra uppgifter om har blivit en så viktig politisk fråga i Sverige?

En möjlig tolkning är att historien om hur vi behandlar de unga från Afghanistan har blivit en symbol för något mycket större – nämligen vilka vi möter när vi ser oss själva i spegeln. För oavsett om de har skyddsskäl eller ej, eller om de är minderåriga eller ej, har de investerat mycket för att komma hit: En många gånger livsfarlig resa, en stor summa pengar (särskilt om den ställs i relation till medelinkomsten bland afghaner i Iran och Afghanistan), en stor insats för att försöka lära sig språk och kultur i Sverige. Så vilka är vi, boende i ett av världens rikaste och mest välmående länder, att neka de unga männen att få del av den lycka och det välstånd som finns här? 

Bland dem som motsätter sig en generös flyktingpolitik är frågan likaledes starkt symbolladdad: Sverige gick igenom en svår identitetskris när politikerna lade om migrationspolitiken hösten 2015. Budskapet som skulle skickas ut i världen var att Sverige inte längre är ett land dit man kan komma och räkna med uppehållstillstånd och försörjning. Nu skulle Sverige bli ett land som på riktigt har en reglerad invandring som bygger på juridiska bedömningar och inte på känslor och politik, och dessutom ett land som menar vad det säger i dessa frågor. Att nu göra undantag för en stor grupp unga män från ett visst land och som resultat av en envis och långdragen kampanj riskerar – i denna migrationskritiska grupps ögon – att spoliera all den trovärdighet som uppnåtts sedan hösten 2015.

Mot den bakgrunden har de unga afghanerna – snarare än att vara enskilda asylsökande med olika individuella skäl och personliga historier – blivit till statister i vår egen uppgörelse med oss själva. 

Noter

[1] UM2437-13, 11 februari 2014.

[2] Utlänningslagen 5 kap 11 §: "Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas om det finns ett hinder, som inte är bestående, mot att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut verkställs. I 16 a och 16 b §§ lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige finns bestämmelser om uppehållstillståndets längd som gäller under perioden 1 juni 2017–19 juli 2019 för barn som beviljas uppehållstillstånd för att det saknas ett ordnat mottagande i hemlandet."

Jörgen Huitfeldt är redaktör på Kvartal och programledare för Fredagsintervjun.