Nu är deras ledare dödade och deras drömmar om ett kalifat krossade. Förutom den militära kollapsen blev det även ett allvarligt teologiskt bakslag för de radikala sunnigrupperingarna – förutsägelserna slog fel och tiden visade sig inte mogen för ett kalifat.
Jag var inte ensam om denna, i efterhand överdrivna, pessimism.
Men initialt verkade de faktiskt oövervinnerliga. Inte bara irakiska och syriska regeringsstyrkor drevs på flykten – även europiska säkerhetstjänster överlistades till en början. När terrorn nådde Europa började många bli mycket pessimistiska inför utvecklingen. När de angrep Paris i november 2015 tänkte jag ungefär: Om ett tiotal män kan försätta Paris i krigstillstånd och döda över 100 personer, vad kan då inte deras tiotusentals anhängare göra i de europiska storstäderna de närmaste månaderna och åren?
Jag var inte ensam om denna, i efterhand överdrivna, pessimism. Visst fortsatte terrordåden – men de allra mest dystra utsagorna kom dock på skam.
En kulturskribent på Aftonbladet hävdade år 2015 att Islamiska staten inte gick att stoppa och att IS ”förfinat sin mordiska verksamhet till något världen tidigare inte har skådat”. Han gissade att Margot Wallströms efterträdare skulle komma att erkänna dem som nation och föreslog diplomatiska lösningar på frågan.
Värre och värre
Även den etablerade terrorforskaren och Mellanösternexperten Magnus Ranstorp inskärpte i en intervju med mig när det begav sig att läget bara blev värre och värre: ”Detta kommer inte att lösas under min livstid – och jag är 50 år gammal”, förklarade han.
Också den förment allvetande Hans Rosling påstod vid ett tillfälle när jag intervjuade honom att ”detta kommer inte gå över”. Islamiska staten bygger ett samhälle med sjukhus och skolor, detta var ett långsiktigt politiskt projekt, förklarade han år 2015.
En svensk historieprofessor vid Uppsala universitet, Jan Lindegren, stämde in i kören och berättade för Dagens Nyheters läsare att Islamiska staten till och med var ”grymmast i historien”.
Men värst i historien? Ostoppbara? Bygga ett samhälle som skulle hålla i decennier?
Nåja, kanske ska man läsa dessa uttalanden – som inte har åldrats så särskilt väl – som en del i en uppjagad samtidsförståelse där vissa pratade om ett pågående tredje världskrig. Likafullt var detta några av tidens experter som försökte uttolka historiens gång. Missförstå mig inte: Islamiska statens terror och grymheter är mycket väl belagda, och helt klart dödades tusentals eller rent av tiotusentals människor under några år i mitten av 2010-talet. Men värst i historien? Ostoppbara? Bygga ett samhälle som skulle hålla i decennier?
Nej, att de skulle vara grymmast i historien är förstås nys och ingenting annat. Jag har personligen besökt Auschwitz i södra Polen, Killing fields i Kambodja och massgravar som rymmer hundratusentals dödsoffer i Rwandas huvudstad Kigali. Dessa händelser är ohyggligt mycket mer omfattande än IS förbrytelser. Jämför man med andra historiska övergrepp så förbleknar Islamiska staten snabbt.
Våldsam forntid
Tidigare i den historiska forskningen har man ibland påpekat att historiska övergrepp ofta beskrivits på ett överdrivet sätt i de samtida källorna, och kanske ligger det fortfarande något i det. Men i takt med allt fler arkeologiska fynd som vittnar om en mycket våldsam forntid, och i och med nya forskningsrön om hur våldsam vår historia har varit, så har de samtida vittnesmålen ansetts mer trovärdiga.
Många känner förstås till Djingis khans mongolers blodiga framfart och saker som det armeniska folkmordet för 100 år sedan, eller de fasansfulla japanska övergreppen i Nanjing i Kina år 1937 (bildgoogla inte om du är känslig). Men låt mig nämna ytterligare fem massmord1 som de allra flesta garanterat inte känner till – alla långt, långt värre än något IS kunde åstadkomma.
- Det dzungariska massmordet på 1750-talet. Kinas manchuiska härskare expanderade västerut och det mongoliska dzungariska riket – som var beläget i dagens västra Kina, ungefär i Xinjiangprovinsen – låg i vägen. Minst en halv miljon dzungarier beräknas ha dödats, uppemot 80 procent av den dzungariska befolkningen.
- Det kazakiska massmordet i början av 1930-talet. Minst en miljon kazaker svältes medvetet ihjäl under Stalins tvångskollektivisering av sovjetiska Centralasien.
- Massmorden i Indonesien på 1960-talet. Minst en halv miljon misstänka kommunister och andra minoriteter mördades av militären och dödspatruller.
- Upproret i inre Mongoliet på 1890-talet. Anhängare av den kinesiska Jindandao-rörelsen ska då ha massakrerat hundratusentals mongoler.
- Det tjerkessiska massmordet på 1860-talet. När Ryssland expanderade i Kaukasus inleddes en konflikt med tjerkesserna, en av många folkgrupper som bodde där. Minst 400 000 tjerkesser beräknas ha dödats.
Listan kan tyvärr lätt göras mycket längre än så (och de flesta av dessa förbrytelser begick även då världens befolkning var en bråkdel av dagens, varför de relativt sett var ännu värre).2
Varför känner inte ens historiker till dessa ohyggliga händelser som med råge överträffar allt Islamiska staten gjort? Det enkla svaret är att det allra mesta som sker helt enkelt glöms bort. Och att merparten av den historia som sker utanför Europa och USA får relativt lite utrymme i historieböckerna, allt tal om globala perspektiv till trots. Samt att vi alltid uppvärderar nuet på bekostnad av historien – och framtiden.
Även experter kan göra grova felbedömningar – detta manar till försiktighet och ödmjukhet inför historiens gång.
Men denna okunskap gjorde att många inte förmådde att göra en rimlig bedömning av en terrorsekt på 2010-talet, vars ynkliga kalifat inte ens höll samman ett halvt decennium.
Anledningen till att jag lyfter fram dessa överdrivna uppfattningar om Islamiska staten är varken att genera dem som hade fel eller att förminska Islamiska statens förbrytelser, utan att i dessa coronatider visa hur oerhört svårt det är att förstå och bedöma pågående, dramatiska historiska skeenden. Även experter kan göra grova felbedömningar – detta manar till försiktighet och ödmjukhet inför historiens gång.
Noter
- Jag använder här för enkelhetens skull ordet massmord, men i flera av dessa fall har begreppet folkmord, som ju även har en juridisk betydelse, använts. Dödstalen som anges nedan är grova skattningar.
- Kiernan, Ben: Blood and Soil. A world history of Genocide and Extermination from Sparta to Darfur. Yale university press 2007.