Smaka på den här beskrivningen ur Integrationsverkets rapport ”Miljonprogram och media, föreställningar om människor och förorter” från 2000.
”Miljonprogrammets förorter, de s k invandrartäta, utsatta m.m. beskrivs ofta med hjälp av statistik. Antal arbetslösa, andel bidragstagare (ofta även missvisande benämnda med det problematiska begreppet ’bidragsberoende’) andel deltagande i politiska val, och frekvens av kriminalitet är bara några av de statistiska indikatorer, som ibland snarare än att visa hur missgynnade områdena är har fungerat som markörer för olikhet och annorlundahet.”
Rapporten genomsyras av den ton som var förhärskande på den tiden. Att de konkreta problem, som mycket riktigt listas ovan (och som har förvärrats sedan dess), skulle vara ett resultat av vad majoritetssamhället använder för ord för att beskriva förorten. Själva problemen – ”statistiken” – tycks ha en underordnad roll. Lösningen de föreslår? Att förändra sättet vi beskriver förorten på och därmed sättet vi ser på den. Resultatet skulle enligt författarna bli något annat och bättre än det nuvarande betraktelsesättet som de beskriver i mycket målande ordalag:
Platserna har under stigmatiseringens genealogi blivit objektifierade, kulturiserade, kriminaliserade, rasifierade och sexifierade.
Övertron på ordets makt
Ett annat sådant problemområde är klimatförändringarna, där många klimataktivister blir så provocerade av tämligen försiktiga ifrågasättanden av rådande paradigm att de är beredda att gå rätt långt för att tysta eller stoppa. Lennart Bengtsson är professor i dynamisk meteorologi och tidigare föreståndare för Max Planck-Institutet för meteorologi i Hamburg. För ett år sedan kom hans bok ”Vad händer med klimatet?”.
Denna övertro på ordets makt går igen i många sammanhang. Inte minst har det spelat en roll i upprättandet av den så kallade åsiktskorridoren.
När en av Sveriges mest välmeriterade klimatforskare kommer ut med en bok om det kanske mest omdiskuterade samhällsproblem som finns borde det röna stor uppmärksamhet. Intresset hos publiken tycks åtminstone tämligen stort: Kvartals Fredagsintervju med Bengtsson är vår mest avlyssnade någonsin. Men en del av dem som styr debatten tycktes mena att orden på bokens 244 sidor var så farliga att de inte ens förtjänade att diskuteras. Såväl Sveriges största mediekanal Sveriges Television som Sveriges största morgontidning DN valde att helt ignorera den. Och bakom kulisserna på andra mediehus där Bengtsson faktiskt medverkade fördes upprörda diskussioner om man överhuvud taget kunde ha med en sådan person, och i så fall under vilka former det skulle ske. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att orden i boken anses skadliga på något sätt.
Denna övertro på ordets makt går igen i många sammanhang. Inte minst har det spelat en roll i upprättandet av den så kallade åsiktskorridoren. En kommentar som var vanlig förr men mindre ofta förekommande nu, när någon skulle förmås hålla tyst var: ”genom att säga/skriva som du gör så normaliserar du ….” följt av valfri massmördare, Breivik, Orlandomördaren, Hitler eller vem det nu kan vara. Det finns ett visst skrå av journalister och debattörer vars främsta drivkraft tycks vara att påpeka vad andra inte borde få säga eller skriva. Eftersom orden i deras värld är så kraftfulla och därmed kan göra så stor skada.
Missförstå mig rätt. Det är tveklöst så att den typ av brutalisering av språket som föregick Förintelsen eller folkmordet i Rwanda spelade en viktig roll för det som hände sedan. Men för det första har de uttryck och analyser som ofta har uppmärksammats av städgummorna (och gubbarna) ovan inte varit i närheten av någon sådan brutalitet. För det andra är det i slutänden bara ord som följs upp av konkret handling som kan skapa – såväl elände som underverk.
Tankefiguren – att orden ensamma kan ställa till så stor skada – har ett långt mindre uppmärksammat syskon. Nämligen den utbredda idén att orden kan uträtta storverk.
Denna tankefigur – att orden ensamma kan ställa till så stor skada – har ett långt mindre uppmärksammat syskon. Nämligen den utbredda idén att orden kan uträtta storverk. Att man genom att upprepa något tillräckligt många gånger på något magiskt sätt kan få det att hända. Ofta spelas olika tal från tidigare världsledare upp på ett sätt som – med historiens facit på hand – får det att framstå som att det var själva orden som fick händelserna att inträffa. Ronald Reagans bevingade ”Mr Gorbatjov. Tear down this wall” eller John F Kennedys ”Ich bin ein Berliner” hade utan den målmedvetenhet och de maktpolitiska realiteter som fanns med i paketet stannat vid just ord. Så som blev fallet med ett annat bevingat politikeruttalande, Neville Chamberleins ”Peace in our time” från 1938. (Eller peace for our time, som orden egentligen föll).
När lösningar ska pratas fram
Ett nutida exempel är hanteringen av coronakrisen och mantrat om att skydda de äldre. Det tycktes som att FOHM och regeringen trodde att det skulle räcka med att upprepa detta många gånger för att det skulle ske. Hur ska man annars förklara att utfästelsen inte parades med konkreta åtgärder som ett tidigt besöksförbud (beslutades först 30 mars) skyddsutrustning till alla anställda inom äldrevården, tidiga coronatester för anställda, kohortvård av konstaterat smittade äldre osv. Mönstret går igen vad gäller utfästelserna om att testa befolkningen för att få en bild av hur utbrett viruset är. Testkapaciteten skulle ha nått 100 000 i veckan ungefär nu, i mitten av maj, hette det redan i början av april. Men hur? Även om regionerna är de som ska utföra tester och kommunerna är huvudmän för äldrevården kan man sannolikt inte prata fram åtgärder i de sektorerna. Det handlar såväl om att skapa materiella förutsättningar för dessa att följa ambitionerna från staten som att sedan handfast övervaka att så sker.
Ett annat exempel är förstås den verkliga följetongen som redan nämnts ovan. Integrationen. Det finns väl få områden där tendensen att försöka prata bort problemen har varit tydligare. Deviser av typen ”Så bryter vi utanförskapet”, att definiera en människa som sysselsatt vid ”minst en timmes arbete i veckan” eller kommunala slogans som Botkyrkas ”Långt ifrån lagom” är bara tre av otaliga exempel. I detta fall har ”syskonen” (de farliga orden och de undergörande orden) dessutom samverkat för att fördjupa problemen. Eftersom att det länge ansågs ”farligt” att benämna de problem som uppstått i asylmigrationens spår tonade man ned dessa och koncentrerade sig istället på att låta ordmassorna flöda kring sådant som fungerar bra. Eller som i framtiden borde kunna göra det.
Även nu på senare tid då retoriken kring framför allt migrationen är kärvare är det påfallande ofta just orden som skiljer nu från då, inte handlingarna. ”De med avslag ska lämna landet – ett nej är ett nej”, har upprepats i så många versioner och tonarter av nära nog varje statsråd. Likväl pågår kampen fortfarande för att töja på reglerna så att 9000 unga afghanska män utan asylskäl – i strid med alla de principer som nu påstås gälla – ska få stanna i Sverige.
En av journalistikens viktigaste uppgifter är ju att – med orden som verktyg – påvisa brister, korruption, maktmissbruk osv. De handlingar som detta sedan ska leda till ska utföras av andra.
Om du har läst så här långt i krönikan har du tagit del av 1217 ord. Som varande en person som levt på ord under hela sitt yrkesliv kan det vara på sin plats för mig med lite självreflektion. En av journalistikens viktigaste uppgifter är ju att – med orden som verktyg – påvisa brister, korruption, maktmissbruk osv. De handlingar som detta sedan ska leda till ska utföras av andra. Så ser systemet ut. Eller ska i alla fall se ut. Många gånger har jag dock tvivlat.
Ett slags testamente som gjorde stort intryck på mig var den undersökande journalisten Hannes Råstams lätt uppgivna konstaterande i slutet av hans bok om fallet Thomas Quick. Döende i cancer summerade han sitt yrkesliv för kollegan och vännen Mattias Göransson som slutförde boken. Trots att Råstam hade avslöjat allt från justitiemord till omotiverad polisbrutalitet med dödlig utgång så upplevde han ofta att de förväntade konsekvenserna uteblev. De ansvariga fick behålla sina jobb eller blev rent av befordrade. Och Justitieombudsmannen JO, vars funktion är att skydda medborgarna från maktmissbruk och myndighetsövergrepp, nöjde sig ofta med att uttala ”stark kritik”.
”Den svenska modellen lever kvar: man eftersträvar samförstånd, och utkräver inte ansvar. Framför allt inte högre upp i hierarkierna. Sverige är ett litet land, och om man rör sig i toppen, framför allt juridiskt, rör man sig i en väldigt snäv krets. Man träffar varandra ständigt, på olika seminarier och samlingar. Den som sticker ut hakan där riskerar att skada sig själv.”
Målmedvetenhet bakom radikala förändringar
Allra tydligast blir skillnaden mellan ord och handling när man tittar på ett område där de högstämda deklarationerna faktiskt har gått hand i hand med konkreta handlingar. Jag har just slutfört läsningen av Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns ”Genusdoktrinen” som handlar om hur regering och myndigheter genomför jämställdhetsintegreringen inom universitet och högskolor. Det handlar om ganska radikala förändringar – bland annat av hur tjänster tillsätts och hur forskningsmedel tilldelas. Visserligen framgår tydligt att makthavarna bakom detta initiativ har en stark tro på ordens makt. Genom att konsekvent använda pronomen som ”en” och ”hen” istället för ”man” och ”hon/han” samt verbet ”behenna” istället för ”bemanna” i sina interna dokument tycks de övertygade om att ord spelar en stor roll. Men det som verkligen dröjer sig kvar efter läsningen är hur man inte nöjt sig med orden utan på ett mycket målmedvetet sätt säkerställt och övervakat att deras visioner också finansieras och genomförs i verkligheten.
Alldeles oavsett vad man tycker om ambitionerna och resultatet av dessa så borde alla som vill genomföra verkliga förändringar se och lära av genusrörelsen. Det är först när man parar orden med handling som något händer, annars blir det mest… just bara ord.