Kulturpolitikens våta dröm
År 2009 lyckades Österling själv summera problematiken förvånansvärt väl. Vid ett panelsamtal omnämns hans operett Näsflöjten, som i en scen ”gestaltar kulturpolitikens våta dröm”: En ”mångkulturkulturkulturfestival där en grupp samer, blinda och rätt HBT (…) åker rullstol och spelar på ett etniskt instrument som heter näsflöjt. Och där hade vi på något sätt kryssat i alla de kulturpolitiska rutorna.” Avslutn
Innan Österling tillträdde chefsposten i Helsingborg år 2016 förklarade han att han inte skulle ”annektera orkestern för egen räkning”. Ändock har den Österlingska trojanska hästen smugit sig på: Bland annat mellan satserna i ett Schumann-verk, i en kantat där Österling slog mynt av ett vältajmat anonymt hatbrev och nu i en miniopera om korruptionen bland De Aderton.
Till en början blev musikerna alltså förment försäkrade om att den nye chefen inte skulle komponera för orkestern, men något år senare får de veta att han faktiskt får göra det, tack vare en “överenskommelse” med sin egen överordnade. Trots att anställningsavtalet inte nämner något sådant.
Frågorna som uppstår är om tillägg till avtalet existerar? Finns det i musikvärlden någon motsvarighet till en tillsvidareanställd chef som gratiskomponerar för sin egen orkester? Är man i sann mening frivilligarbetande tonsättare om man ger sig själv rikligt med medial uppmärksamhet via en statligt finansierad institution?
Missvisande statistik används gärna av den som vill framstå som mera jämställd.
Man kan också undra huruvida det är nödvändigt att utnyttja trendiga politiska agendor för ökad synlighet. Österling pekar här på ett problem, erbjuder en lösning och belönas rikligt, allt i enlighet med min ursprungliga tes i ”När jämställdheten klingar falskt”. Och marknadsföringen går väldigt annorlunda till när en viss kompositör står på programmet i Helsingborgs Konserthus.
Missvisande statistik används gärna av den som vill framstå som mera jämställd. De kvinnliga tonsättare Österling nämner har han beställt två verk av, i sju respektive tjugoen satser. Sedan har verken styckats upp så att enskilda, korta satser är utspridda på olika konserter. ”En 3-minuters bagatell kan inte likställas med en 40-minuters symfoni” menar KVAST, och även om Österling ogillar ”det försåtliga begreppet speltid” så är detta den statistiska metod som KVAST, föreningen han själv blivit prisad av, använder. Samtidigt nyttjas begreppet speltid i nästa andetag för att minimera mängden chefskomponerad musik. Ett annat sätt att se på saken är att Österlings musik upptog en hel av de aderton (!) ordinarie konserterna denna säsong, och därtill framfördes minioperan två gånger.
Chefer som Österling har makten
Finns den egentliga makten, som Fredrik Österling hävdar, i slutna facebookgrupper snarare än hos konserthuschefer? Besitter utlandsbosatta frilanspianister som jag själv ”makt”? I Österlings replik förtydligades i själva verket vem som bestämmer i Helsingborgs Konserthus: ”Jag vill placera orkestern (…) i en kontext där innehållet debatteras” säger han och refererar, flera gånger, till att hans uppdragsgivare gillar det han gör – liksom medierna.
De enda som lyser med sin frånvaro i repliken är orkestermusikerna.