Men, tänker jag, vore inte motsatsen värre – att ingen enda människa intresserade sig för dagens största fråga, och ingen ifrågasatte myndigheter eller läste andra länders media eller själv funderade över olika sätt att föra statistik och beräkna smittvägar?
”Våga veta”
Poängen med den omhuldade verksamhet som brukar kallas populärvetenskap eller forskningskommunikation eller tredje uppgiften eller samverkan, är ju inte att människor ska bli auktoritetstroende. Poängen är ju att lära sig saker för att kunna bli en mer upplyst samhällsmedborgare. Och som därmed ska kunna ifrågasätta, kritisera och diskutera samhällsfrågor utifrån sakliga utgångspunkter. Detta är ju kärnan i hela upplysningsprojektet.
”Våga veta”, skrev Immanuel Kant år 1784 i sin skrift Vad är upplysning? Orden går dock tillbaka till den romerske filosofen Horatius ord Sapere aude – ”Ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd.” Tänk själv, med andra ord. Är det inte detta vi ser i många engagerade personers flitiga uppdateringar om smittspridning och virusspårning i sociala medier?
För ju mer man vet, desto mer kritisk och självkritisk blir man.
Vi ska lyssna på experterna. Så har det sagts. Och jag håller med. Det är faktiskt vad man i Sverige har gjort sedan länge, och därför har vi både en stor kunskap och en rätt reflexiv hållning till vetenskap.
För kunniga människor tenderar också att vara mer skeptiska till sin egen kunskap – och i förlängningen även expertkunskap. För ju mer man vet, desto mer kritisk och självkritisk blir man. Detta framgår med all tydlighet av den tänkvärda boken The Perils of Perception. Why we’re wrong about nearly everything. (Atlantic Books London 2018) av Bobby Duffy. Han har varit verksamhetsledare på Ipsos Social Research Institute och har nyligen blivit chef på The Policy Institute på King’s Collage London i Storbritannien.
Många har fel, men inte i Sverige
Bobby Duffy och hans kolleger på opinionsundersökningsinstitutet Ipsos har via enkäter testat tiotusentals människor i dussintals länder om vad de vet om sina hemländer. Hur stor andel av befolkningen är född i ett annat land? Hur många tonåringar blir föräldrar varje år? Hur lyckliga är andra människor? Hur stor andel i ditt land är överviktiga?
Den övergripande lärdomen av alla dessa undersökningar är att många ofta har fel om massor av basala sakförhållanden i sitt eget land (om du tycker att detta låter bekant så kanske du läste min understreckare i Svenska Dagbladet om detta förra sommaren).
Det visade sig då att Sverige faktiskt var bäst i klassen, följt av Tyskland.
Poängen i detta sammanhang är att bland de dussintal länder som Ipsos undersökte systematiskt gjorde Bobby Duffy ett ”felindex” – där de uppmätta skillnaderna mellan genomsnittliga gissningar och verklighet rankades.
Det visade sig då att Sverige faktiskt var bäst i klassen, följt av Tyskland. Här hade man minst felaktiga uppfattningar om sitt eget samhälle. En förklaring till detta kan vara en generellt hög utbildningsnivå.
Ett intressant, men föga förvånande, samband var dessutom att länder där man hade dåliga resultat även hade stora grupper människor som var mycket säkra på sina svar – detta brukar kallas Dunning-Kruger effekten.
I länder som Indien, Turkiet och Indonesien hade man generellt mycket stora fel i sina gissningar om samhället. Samtidigt hade man i just dessa länder de största grupperna personer som sade sig vara mycket säkra på sina svar i enkäterna. I länder som Sverige, Norge och Tyskland var man rätt bra på att svara, samtidigt som väldigt få uttryckte tvärsäkerhet kring sina svar när man frågade om detta.
Sakkunskap och ödmjukhet går alltså i regel hand i hand, medan den okunnige ofta är tvärsäker.
Här finns en lång tradition av folkbildning, offentlig statistik och fakta om Sverige samt tidigt en relativt utbredd läskunnighet och åsiktsfrihet.
Dessa resultat visar inte bara att svenskar är rätt kunniga och högutbildade, utan även att folkbildningen har funkat rätt bra här. I Sverige lyssnade man på experterna rätt tidigt, och lärde sig att tänka själv. Här finns en lång tradition av folkbildning, offentlig statistik och fakta om Sverige samt tidigt en relativt utbredd läskunnighet och åsiktsfrihet. Redan på 1830-talet – innan vi ens hade folkskola för alla – publicerades magasin som Läsning för Folket, tidskrifter för folkupplysning som trycktes i jätteupplagor. Man skulle lyssna på experterna, men även förstå kunskapens natur – helt i upplysningens anda. Under 1830- och 40-talen spreds även böcker som Carl af Forsells Statistik öfver Sverige i återkommande och stora upplagor – och lästes begärligt av allmänheten.
Sedan dess har vi haft folkrörelser som betonat folkbildning, vilket kanske kan förklara att Sverige toppar Bobby Duffys lista på kunniga länder, där invånarna även är ödmjuka inför sin okunskap. Och kanske därför är villiga att kritisera experter – och tänka själv.
Bobby Duffy har för övrigt en rolig och informativ föreläsning på youtube, där han konstaterar att folk generellt är mycket lyckligare och fetare än vad de flesta tror. Du kan till och med testa dina egna kunskaper om till exempel Sverige. Gör det – du kommer lära dig nåt.
Vetenskap är inte politik
De allra flesta människor vet inte mycket om kärnklyvning och hur man utvinner energi ut denna process. Ändå folkomröstade vi om kärnkraft för några decennier sedan. Just för att frågan i slutändan är politisk och inte vetenskaplig. Bland dåtidens professorer i fysik kunde man hitta både förespråkare och motståndare till kärnkraften. Vilket illustrerar att frågan om kärnkraft inte i första hand handlar om vetenskap utan om riskbedömningar, normer och ekonomi. Precis som coronakrisen, som ytterst är en kris att hantera politiskt. Och då är det tillåtet med såväl kritik som olika åsikter – om huruvida man ska prioritera ekonomi eller smittbegränsning till exempel.
Slutligen: Vad hände med tanken på allmänbildning? Poängen med detta är ju att folk ska få hjälp att bilda sig egna uppfattningar i komplicerade frågor. För att kritiskt kunna utmana befintlig kunskap.
Personligen kan jag, som har doktorerat i historisk statistik, inte låta bli att tycka att dagens stora intresse för mortalitetsstatistik är någonting både värdefullt och lärorikt. Visst har jag sett en del misstag och rena dumheter i trådarna på sociala medier, men vem har inte någon gång varit nybörjare i något?
Så, alla länstolsstatistiker och soffepidemiologer, fortsätt att diskutera reproduktionstal, logaritmiska skalor och brutna y-axlar. Vi bygger kunskapen gemensamt. Genom att ifrågasätta, debattera och göra misstag. Det är så vi lär oss.
Engagemanget kring coronakrisen är inte ett problem – utan ett tecken på att vi är intresserade av såväl vetenskap som vårt samhälle.