Fler kan utvisas – om lagen ändras

>
Såväl kriminalpolitiken som migrationspolitiken är heta debattämnen. Utvisning på grund av brott tillhör de beslut som inte sällan diskuteras i upprörda ordalag, inte minst i sociala medier. Mediernas rapportering om enskilda domar leder ofta till diskussioner där domstolarna får klä skott för lagstiftarens tillkortakommanden. Härtill kommer att domstolarnas roll i vårt rättssystem inte sällan missförstås.

Till skillnad från polis och åklagare är domstolarna inte brottsbekämpande myndigheter. Därför leder tankarna fel när den populära metaforen ”rättskedjan” används. Den ger föreställningen att domstolarna är inklämda som en länk mellan åklagare och kriminalvård och samverkar med förvaltningsmyndigheterna inom rättsväsendet.

Finansdepartementet styr svensk kriminalpolitik

Kritiken mot domstolarna är ofta missriktad. Domstolarna tillämpar lojalt vad lagstiftaren bestämt. Vill man ha förändring går det utmärkt att ändra utlänningslagen så att fler fall leder till utvisning. Lagtekniskt är det en enkel åtgärd att utvisa fler. Det räcker med ingrepp i ett par nyckelparagrafer i åttonde kapitlet i utlänningslagen, exempelvis att kravet på brottets svårighetsgrad sänks samtidigt som anknytningsfaktorerna tillmäts mindre vikt.

Då skulle visserligen andra vanliga problem kvarstå. En utvisning får exempelvis aldrig verkställas till ett land där personen skulle riskera att straffas med döden eller med kroppsstraff, utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, oavsett vilket brott personen begått. Det finns också länder som vägrar att ta emot sina medborgare om de inte åker frivilligt – Somalia och Irak ingår bland dessa. När det inte går att utvisa, faller också i princip rätten att frihetsberöva. Den som hållits i förvar släpps. Brottsdömda i samma kategori släpps efter avtjänat fängelsestraff enligt samma princip.¹ Förvarsbestämmelserna skulle i och för sig kunna ändras för att möjliggöra längre förvarstider i avvaktan på att diplomatiska ansträngningar gentemot utvisningslandet skall ge resultat, men kan inte ske för obestämd tid, exempelvis hopp om att den förvarstagne frivilligt väljer att lämna. Artikel 5 i Europakonventionen sätter en gräns. Tillämpningen av denna bestämmelse har prövats av Europadomstolen i en mängd avgöranden. Domstolen har då slagit fast att ett frihetsberövande inte får pågå under längre tid än vad som är rimligt med hänsyn till syftet med förvaret och att det bara är berättigat så länge som åtgärder för att verkställa utvisningen vidtas. Sverige måste följa EU-rätten. 

I statsbudgeten hittar man ingen pluspost för samhället när det gäller uteblivna brott och allmänna samhällsvinster

Den somaliske våldtäktsmannen, som jag berättade om inledningsvis, hade kunnat dömas till utvisning om kravet på ”synnerliga skäl” tagits bort. Om han reser frivilligt eller om Somalia ändrar sina regler skulle även utvisningen kunna verkställas. Men skulle en skärpning av bestämmelserna om utvisning få en brottspreventiv effekt? Svaret är: förmodligen bara marginellt. Men en viss moralbildande effekt skulle det ändå få. Den bästa brottspreventionen är nämligen hög upptäcktsrisk och lagföring. Det förutsätter förvisso tillräcklig och uthållig lokal polisnärvaro, något som tyvärr saknas idag.

I riksdagens justitieutskott ligger nu frågan om att avskaffa den så kallade ungdomsrabatten. Riksdagen borde samtidigt strama upp utvisningsbestämmelserna och avskaffa bestämmelsen i 30:e kapitlet i brottsbalkens fjärde paragraf där det står: ”Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.”

Gör man en sådan uppstramning skulle det resultera i fler fängelsedömda. Men också blottlägga det faktum att kriminalpolitiken ofta styrs av Finansdepartementet och inte av Justitiedepartementet. Fängelser är dyra. En intagen kostar cirka 3 500 kronor per dygn. Kostnadsposterna ser man tydligt i statsbudgeten. Men i samma budget hittar man ingen pluspost för samhället när det gäller uteblivna brott och allmänna samhällsvinster.

Där har forskningen en uppgift att ge underlag och bistå Finansdepartement att skåda ljuset. Brottsbekämpning måste löna sig. Också i statsfinansiell mening.

Svenska medborgare är svenskar

Brottsförebyggande rådet (Brå) skriver i studien Utvisning på grund av brott 2000–2014 att i genomsnitt 734 tingsrättsdomar om året sedan millennieskiftet lett till utvisning ur landet. Men det har varit stora svängningar. Att andelen dömda utländska medborgare varierar har enligt Brå flera orsaker och någon fullständig kartläggning har ännu inte gjorts.

De flesta utvisade är män, mellan 20 och 30 år och var inte folkbokförda när de fick domen. Medan nästan hälften av de icke folkbokförda utvisas för stöld och tillgreppsbrott, utvisas de som är folkbokförda oftare för allvarligare brott. Den genomsnittliga strafftiden är två års fängelse. En majoritet var tidigare ostraffade, men andelen som dömts tidigare har ökat. De som blir utvisade får sin dom i genomsnitt 3,5 år efter att de blivit folkbokförda. En tredjedel av de dömda som var folkbokförda hade minderåriga barn i Sverige. Utveckling efter 2015, då flyktingströmmen ökade, ingår tyvärr inte i Brårapporten och det är därför oklart om läget är annorlunda nu.

Ett medborgarskap medför rättigheter och skyldigheter. De mest uppenbara är rätten att rösta och vara valbar i nationella val och skyldigheten att göra värnplikt. I vår regeringsform (RF) skiljer vi på de rättigheter som endast kommer medborgare till del och dem som gäller för icke-medborgare (2:a kapitlet, 25:e paragrafen i regeringsformen) som har ett svagare skydd. För svenska medborgare finns ett ovillkorligt förbud mot landsförvisning och en lika ovillkorlig rätt att resa in i riket (2:a kapitlet, 7:e paragrafen). Medborgarskapet är knutet till Sverige som stat/nation. Den som förvärvat svenskt medborgarskap vid födsel eller efter naturalisation kan inte berövas det.

Utlänningar som fyllt 18 år, har hemvist i landet sedan fem år (i vissa fall fyra och för nordiska medborgare två år) och har ”haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt” kan efter ansökan hos migrationsverket beviljas medborgarskap (naturaliseras). Få ansökningar lämnas utan bifall med hänvisning till vandel. Årligen naturaliseras cirka 80 000 utlänningar.

Den som är svensk medborgare är utan tvekan svensk, oavsett om medborgarskapet har förvärvats genom födsel eller naturalisation. Eftersom Sverige inte ställer upp några särskilda kunskapskrav – till skillnad från bland andra Danmark, Frankrike och USA – finns det svenskar som varken kan språket, har insikter i hur det svenska samhället fungerar eller kunskaper om svensk historia och kultur. Av Sveriges drygt tio miljoner invånare har närmare en fjärdedel utländsk bakgrund, det vill säga är utrikes födda eller har två utrikesfödda föräldrar.

I en rapport från 2005 konstaterade Brå att invandrare är överrepresenterade när det gäller brottslighet. Myndigheten beslutade att följa upp den undersökningen, men har ännu inte redovisat något resultat. En rapport som tagits fram av Stiftelsen Det goda samhället har med statistik från Brå visat att det numera begås fler brott av personer med utländsk bakgrund än av personer med svenskt ursprung – och att den mest brottsbelastade befolkningsmässiga undergruppen är inrikes födda av två utrikes födda föräldrar.

Bland de fängelsedömda som för närvarande avverkar sina straff (drygt 4 000) är ungefär en tredjedel utländska medborgare. Men i Sverige redovisas inte etnicitet. Det innebär att man inte kan se vilka fångar som är medborgare men har utländsk bakgrund.

Medierna får allmänheten att tro att domarna är ansvariga för lagen 

Domstolens enda uppgift i brottmål är att pröva det åtal och den gärningsbeskrivning åklagaren lagt fram. Om åklagaren lyckats fullgöra sin bevisbörda bifalls åtalet. Domstolen letar inte efter ”sanningen”. Sedan 1948 är vår straffprocess inte längre inkvisitorisk utan kontradiktorisk. Det innebär att parterna, det vill säga åklagaren och försvaret, lägger fram materialet varefter domstolen avgör.

För allmänheten är det dock inte alltid lika självklart. I den kriminalpolitiska debatten resonerar såväl politiker som vanliga människor inte alltid i enlighet med hur rättsväsendet faktiskt fungerar. Man tenderar att falla i ett antal fällor, både på grund av okunskap om rättsväsendet och en medierapportering som bygger på snedvridna premisser.

En stor fälla som medierna gillrar för allmänhet och politiker är påståendet att domstolarna och domarna är ansvariga för den lag de är satta att tillämpa. Domstolarna kritiseras, inte bara när de frikänner utan också för att straffmätningen ofta anses vara alltför mild.

Visst händer det att domar blir fel, det är därför det finns rätt till överprövning. Och visst ska domarna och deras domar granskas. Men förståelsen för den konstitutionella maktdelningen är svag. Det kan också ligga i politikernas intresse att peka finger åt domstolarna när upphaussade lagändringar inte får den uppmärksamhet som man hoppas på.

Frågan om straffmätning vid mord och narkotikabrott belyser det här förhållandet. När Beatrice Ask (M) var justitieminister 2013 var hon så frustrerad med utfallet av en straffskärpningsreform för våldsbrott att hon försökte ”prata upp” tillämpningen genom en debattartikel.² Hon fick direkt svar på tal³ av HD:s ordförande.

Den oinsatte vill oftare ha hårdare straff

Svenska domstolar är av tradition milda i sin straffmätning. Rötterna till det finns i 1800-talets reformer som förstärktes under 1930-talet. I mitten av 1970-talet stod en humanisering i förgrunden för fler reformer. Den kriminologiska forskningen speglar sedan dess i hög grad ett vänsterperspektiv och letar socioekonomiska förklaringar till brott som inte sällan leder till att gärningsmannen framställs som offer. Sexualbrott tillhör dock en typ av brott där även de mest vänsterorienterade debattörerna förordar stränga straff och sällan är benägna att se gärningsmannen som offer.

”Det allmänna rättsmedvetandet” och dess kusin ”sunt förnuft” är omhuldade figurer i diskussioner om brottmål. I den samhälleliga föreställningen om vad som är rätt spelar de en viktig roll. Avlägsnar sig rättskipningen alltför mycket från allmänhetens normativa föreställningar skapas oönskade glapp. Undersökningar visar dock att allmänheten när den konfronteras med konkreta men fingerade fall tenderar att vara mindre benägen att förorda stränga straff än vad som är fallet på ett allmänt plan. Allt handlar om vilka variabler som introduceras. I det nyanserade ligger det svåra. Det grovt tillyxade är alltid det enkla. För den okunniga är det mesta självklart. Det gäller såväl i fråga om brottmål i allmänhet som utvisningsfall i synnerhet.

Med små ändringar skulle fler brottslingar kunna utvisas

Det finns ett uppmärksammat misshandelsfall i Solna tingsrätt för något år sedan som speglar frågan om ”allmänt rättsmedvetande”. I fallet, där både förövare och offer hade utländsk bakgrund, ville två nämndemän fria med hänsyn till den tilltalades ”karaktär”. Men fördomar som är diskriminerande eller rasistiska hör givetvis inte hemma i rättsliga bedömningar. Jag minns hur det kunde låta i rättssalarna för 40 år sedan: ”Det vet man väl hur X (vald etnisk grupp) är” eller ”Har han inte gjort detta har han säkert gjort nåt annat”.

Hur är det med ”hedersföreställningar” om att familj och släkt bör sättas i första rummet? I Solnafallet handlar det inte om att frikänna en gärning med en ursäkt om att det rör en ”hedersfråga”. Sådant ska förstås med kraft tillbakavisas. Nej, det handlar om att bevisbedömningen och tilltron till den tilltalade och den målsägande präglats av en kultur som nämndemännen anser sig vara väl förtrogna med. Den friande domen från Solna ändrades efter överklagande i hovrätten, bland annat på grund av att tingsrättens juristdomare hade en skiljaktig mening. Kulturellt präglade föreställningar om ”allmänt rättsmedvetande” fick alltså vika för en strikt rättstillämpning.

Slutsatsen blir att det allmänna rättsmedvetande är en dålig rättskälla och en svag krycka i rättskipningen. Däremot ligger det i sakens natur att lagstiftaren i sina kriminalpolitiska överväganden gör klokt i att vägledas av vad det allmänna rättsmedvetandet dikterar.

Men det är alltså i riksdagen de bedömningarna har sin plats, inte i domstolarna.

Med små ändringar i lagen skulle fler brottsdömda kunna utvisas. Förmodligen finns tillräckligt med stöd hos allmänheten för en sådan förändring. Lagtekniskt är det, som sagt, en enkel sak. Frågan är om riksdagen vill. För ett inte alltför djärvt antagande är att den nuvarande utformningen av utvisningsbestämmelserna inte står i samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

 

Utvisad ur riket – så säger lagen

• Begreppet utvisning används såväl om dem som tvingas lämna landet på grund av att de saknar pass eller uppehållstillstånd som om dem som utvisas enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (1991:572) med hänvisning till rikets säkerhet eller terroristbrott.
• Bestämmelserna om utvisning på grund av brott finns i utlänningslagen (2005:716), i första hand i åttonde kapitlet. Om en domstol dömer en utländsk medborgare för brott som har fängelse i straffskalan kan domstolen också utvisa den dömda. Normalt räcker det med ett yrkande av åklagare. Utvisningen verkställs efter att personen avtjänat straffet i Sverige.
• För att utvisning ska dömas måste det också antas att den dömde kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit är så allvarligt att personen inte bör få stanna kvar.
• Risken för fortsatt brottslighet behöver inte gälla samma typ av brott, utan det räcker att omständigheterna tyder på brottsbenägenhet i allmänhet.
• För att ett brott ska kunna leda till utvisning är riktmärket att det ska handla om brott med ett straffvärde på minst ett års fängelse.
• Domstolen kan komma fram till att det finns risk för fortsatt brottslighet, trots att personen inte är dömd sedan tidigare vare sig i Sverige eller utomlands.
• Utvisning på grund av brott räknas inte som en brottspåföljd, utan som annan särskild rättsverkan av brott. Det innebär att domstolen ska ta hänsyn till om personen orsakas något men av utvisningen.
• När domstolen överväger om en person bör utvisas ska man ta hänsyn till personens anknytning till det svenska samhället. Ju större anknytning, desto allvarligare måste brottsligheten vara för att utvisning ska komma ifråga. Faktorer som ska vägas in är exempelvis levnadsomständigheter, som vistelsetid i landet, familjesituation, bostads- och arbetssituation och social och kulturell integrering.
• Om personen har barn i Sverige ska hänsyn tas till barnens behov av kontakt med föräldern och hur den relationen skulle påverkas av en utvisning.
• Om någon är flykting och behöver fristad i Sverige, gäller särskilda krav för att utvisning ska komma ifråga. En person med flyktingstatus får endast utvisas om den begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta personen stanna i Sverige.
• Ett beslut om utvisning på grund av brott ska alltid innehålla förbud att återvända till Sverige. Bryter någon mot ett återreseförbud är det ett brott i sig som straffas med fängelse.
• Medborgare i länder utanför Schengen registreras vid en utvisning på spärrlistan i Schengens informationssystem (SIS). Det innebär att personen varken får tillträde eller rätt att uppehålla sig i något av Schengenländerna under den tid som återreseförbudet gäller.
• En utvisning får emellertid aldrig verkställas till ett land där personen skulle riskera att straffas med döden eller med kroppsstraff, utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, oavsett vilket brott personen begått.