Jag finns, därför skäms jag – om skam som politisk strategi

Samtidigt som undergången har närmat sig har vi pratat mycket om skam: flygskam, barnskam, köttskam. En känsla som beskrivs som bra därför att den är dålig. Kan skam rädda mänskligheten från fördärvet?

Till skillnad från annan skam och ångest jag upplevt har klimatångesten en guldkant av prestige och kollektiv slagkraft.

Ett av mina tidiga starka minnen av medvetenhet om min plats i världen är från ett besök på vetenskapscentret Universeum i min hemstad Göteborg. Vi är på skolutflykt och trängs i cirkelformationer kring utställningsstationerna. Golvet är klätt i klistermärken som ser ut som fotavtryck av varierande storlek. Vår guide berättar att klisterfötterna representerar människors påverkan på naturen – de största fötterna tillhör de länder där människors livsstil förbrukar mer än vad jorden har resurser till. Den svenska klisterfoten är tillsammans med de allra största och är formgiven som ett blodrött kängavtryck. Den fot som visar ett hållbart avtryck illustreras av en inte lika hotfull grön färg och är mindre än hälften så stor som Sveriges. Vår livsstil är inte hållbar, säger någon. Vi kan leva som vi gör för att andra inte har samma möjligheter.

Jag tittar ner i golvet. Försöker undvika mina egna fötter som nu känns groteska i sina två lager massproducerade raggsockor från H&M innanför skorna. Kinderna blir varma och tunga trots att lokalen är kall. Jag känner mig konfronterad och maktlös på samma gång. Jag skäms.

Jag löser min ångest med skamkalkyl

Som vuxen har jag lärt mig att denna särskilda art av skam har fått ett namn: klimatångest. Till skillnad från annan skam och ångest jag upplevt har klimatångesten en guldkant av prestige och kollektiv slagkraft. Mina vänner delar inlägg på sociala medier om vad man bör göra om man har klimatångest (vilket du borde ha, tillägger vissa): omvärdera resor, kost och konsumtion. Nyligen berättade en vän stolt över lunch att han ’skammat’ sin nya flickvän till att börja källsortera. När ångesten blir för påtaglig vandrar mina tankar instinktivt till den skamkalkyl jag för i huvudet: jag äter kött, men jag promenerar till jobbet; ibland glömmer jag bort att källsortera, men jag handlar ju faktiskt mycket second hand; jag har inte alltid råd med ekologiskt, men å andra sidan har jag knappast råd med flygresor heller. För den som vill få sin klimatångest bekräftad erbjuder Världsnaturfonden sitt webbverktyg Klimatkalkylatorn, som fastslår med auktoritet hur mycket av en belastning just ditt liv är för vår planet.

Historisk och sociologisk forskning pekar på känslor som ilska, indignation och bitterhet som drivande krafter i politiska folkrörelser

Det ligger något vackert och storslaget över det hela. Alla kan göra något för att stoppa krisen. Idén om att alla människor har makt att påverka ligger oss så nära om hjärtat, kanske delvis för att den spelar en stor roll i demokratins grundmythos. I retoriken kring klimatrörelsen finns glimtar av ett revolutionärt skimmer: den nalkande katastrofen förenar folket i handling. Alla drar sitt strå till stacken. Inför undergången står alla lika. Ledmotivet skam – kanske allra synligast i flygskamrörelsen och den debatt som följde – belyser som en del skribenter påpekat hur många upplever klimathotet som ett personligt ansvar och en fråga om moral.²

Subjektiva känsloupplevelser formar politik lika ofta som politisk retorik formar känslor. Historisk och sociologisk forskning pekar på känslor som ilska, indignation och bitterhet som drivande krafter i politiska folkrörelser; många rörelser har arrangerat personliga känsloupplevelser i narrativ som parar ihop känslor med moral och handling.³ Det är svårt att överhuvudtaget förstå politik utan hänsyn till de känslor den aktiverar hos oss. Men just skam känns på ett särskilt personligt plan.

Lisa Irenius tog tidigare i år upp i en artikel för Svenska Dagbladet (19/5 2019) att forskning på fenomenet skam gör viss skillnad mellan skam och skuld; skuld handlar om ansvar över det man gjort medan skam riktas mot det man är. Irenius menar att i flygskamrörelsen har skuld och skam slagits samman – våra känslor kring vår klimatpåverkan riskerar att bottna i om vi är bra eller dåliga människor. Handlingar extrapoleras till att utgöra ett mått av personlig karaktär. Klimatkalkylatorn tar inte bara fram exakta siffror på hur mycket koldioxidutsläpp min livsstil orsakar och hur många jordklot som skulle behövas för att det skulle vara hållbart, den rangordnar mig också i relation till andra människor. Summan är en sammanfattning av mina handlingar, men det är svårt att förbise siffrornas värderande konnotationer. Förra året skrev Hanna Westerlund en artikel om klimatkompensation för KIT. I inledningen beskrev hon en längtan efter moralisk bedömning:

Efter att för första gången på många år ha genomlevt ett halvår utan flyg tänkte jag att det nu borde vara ett lämpligt tillfälle att kolla koldioxidavtrycket. Ivrig att få min duktighet bekräftad klickar jag nästan alla rätt i koldioxidkalkylatorn: Vegetarisk mat – check. Återvinner glas, lägenhet med solel, inga ungar, ingen bil. Är praktiskt nog djupt ointresserad av shopping.⁴

Om individers klimatpåverkan är att betrakta som ett karaktärsfel blir de hållbara valen dygd, som Merete Mazzarella påpekat i en artikel för Upsala Nya Tidning (15/4-2019).⁵ Dygd blir också skammen bakom. Psykologen Gershen Kaufman skrev 1989 om amerikansk skamkultur att trots att skammen hör till kulturens grundstenar, är den sällan synlig eftersom att det är skamligt i sig att skämmas.⁶ Men skam i den mening som debatterats under det gångna året har inte haft den privata prägel Kaufman beskriver, tvärtom har den varit ovanligt offentlig. Att medge sin flygskam är både fint och fult: fulheten en vilja att flyga, men finheten en solidarisk uppoffring som vittnar om moralisk storhet. Det är lite skönt att skämmas – att sitta i fördärvet tillsammans och veta att man i alla fall haft vett nog att må dåligt över sin existens.

När känslor och inte lagar styr blir förändring omöjlig

Men vem är det som bör skämmas? Patrik Lundberg skriver i Expressen (20/11 2019) om hur skammen främst drabbar de som är minst bemedlade och har minst valmöjligheter i sin konsumtion – medelklassen kan avfärda Black Friday som vulgär och sedan handla massor ’till ordinarie pris, som om klimatet mår bättre av det’.⁷ Åsa Linderborg menar att skammen är ett maktspråk som arbetarklassen måste frigöra sig ifrån genom att våga hävda behov och mänsklighet (Aftonbladet 10/3 2019). Många anser att det främst är företag och stater som borde skämmas. Greta Thunberg har sedan hon började sin aktivism fokuserat på att ställa makteliten till svars. I september gjorde hennes fängslande tal i FN svallvågor i sociala medier; ’shame on you’, utbrister hon till världens makthavare. Det är de som har stulit hennes drömmar och hennes framtid. Visst har hon rätt. I relation till nyheten om Kinas utökning av kolkraftverk (helt i strid med Parisavtalet) känns även det fantasiscenario där hela Sverige mobiliseras i källsortering och konsumtionsbojkott ändå rätt futtigt.⁸ Ola Wong skrev om just Sveriges försvinnande lilla klimatpåverkan i relation till Kinas i Kvartal (14/4 2019). Han menar att ’klimatfrågan idag börjar och slutar med Kina’.⁹ Borde inte pratet om bojkott och motåtgärder ta sitt avstamp där i stället?

Risken med vår existentiella skamimpuls är att vi låter de riktiga makthavarna komma undan med att förskjuta det yttersta ansvaret till oss.

För stater och företag är inte människor med heta kinder och dubbla lager raggsockor. De har varken fysiologisk förmåga eller byråkratiska mekanismer som möjliggör skam. Undermedvetet tänkte jag nog på det när jag såg Thunbergs tal i mina nyhetsflöden, för då skämdes jag i stället och tänkte att jag kanske borde dubbla mina ansträngningar i att späka mig inför undergången. Kanske fungerar skammens logik som en upp-och-ner-vänd nedsippringsteori, eller ’Trickle-down economics’: om alla individer skäms över samhällsproblem så kanske stater och företag till slut börjar skämmas de också. Lennart Fernström tycks uttrycka tilltro till en sådan teori i en ledare för Nyhetsmagasinet Syre (11/7 2019):

Så ja, vi behöver mer flygskam, samtidigt som vi behöver mer flygskatt och hårda statliga begränsningar. Det fina är att de två sakerna inte står emot varandra utan snarare samverkar. Ju mer flygskam vi får, desto lättare blir det för politikerna att ta de där besluten och ju fler beslut politikerna tar för att begränsa flyget desto starkare kommer flygskamsnormen att bli.¹⁰

I verkligheten kan skammen inte sippra särskilt långt om dess slutgiltiga destination inte är mottaglig för den. Risken med vår existentiella skamimpuls är att vi låter de riktiga makthavarna komma undan med att förskjuta det yttersta ansvaret till oss. I ett system där känslor och inte lagar styr våra viktigaste normer blir omfattande förändring ännu svårare att uppnå. Hur mycket vi än våndas. Det är inte det att relationen mellan medborgare och makt inte finns. Fernström har givetvis rätt i den mening att individer kan göra skillnad genom att uppmärksamma problem och på så vis påverka formella makthavare. Men finns det, när vi går in i ett nytt tjugotal och undergången känns närmre än någonsin, ett sätt att göra det på som inte bygger på självdestruktivitet? Jag hoppas det.

Hur kan man ha framtidstro i ett dystopiskt hällregn? Det kanske man inte kan. Man får sitta i fördärvet tillsammans, men då kan man åtminstone också ge personen bredvid en klapp på axeln och påminna om att hörredu, du måste inte skämmas.