Jag slog ihop den sista boken med en lust att ge uttryck för samma känsla som PG Wodehouses överklassidiot Bertie Wooster får när han inser att hans nye betjänt Brinkley är en vänsterextremist som betraktar sin arbetsgivare med en blick som tar mått för fallhöjd från gatlyktor: The man annoyed me. I hadn’t the slightest objection to his spending his time planning massacres for the bourgeoisie, but I was dashed if I could see why he couldn’t do it with a bright and cheerful smile. Författarna är inte dåliga, absolut inte. Det är bara det att det råder ett så totalt jävla mörker över dem.
Väderfenomen av Anna Fock handlar om generation efter generation av ryssar som får cancer i en håla vid Uralbergen efter en atomolycka. När de inte dör av strålning så grälar de och super. En kärlekshistoria går som en röd tråd genom boken men man orkar inte bry sig om den, eller bokens övriga stora persongalleri. Detta beror på att mörker är något relativt – i verklighet och i dramaturgi. Om det inte finns någon sol så försvinner svärtan också, och engagemanget.
Det är något som även gäller för Steve Sem-Sandbergs bok W. Författaren är en mästare på att skriva. Han lyckas verkligen gestalta livet för en hopplös utstött förlorares liv på några av det tidiga 1800-talets mest deprimerande platser. Men det finns något sadistiskt över boken. Våldsskildringarna känns ibland pornografiska, i synnerhet mordet på en bondefamilj under Napoleons katastrofala återtåg från Ryssland.
Ja, krig är fruktansvärt. Men som journalist är man också medveten om att det ibland finns en poäng med att inte visa dess sanna ansikte i all sin vidrighet. Folk slutar nämligen att läsa tidningen då. Jag kämpade mig dock vidare, ända till att W avrättas inför en empatilös överhet och hånflinande pöbel. Där dog den jäveln. Dags för nästa bok.
Peak Misär
Odenplan av Daniel Gustafsson är en på många sätt fantastiskt skriven bok. Den är nummer ett på min lista. Den skildrar en livskrisande frånskild och utbränd pappas försök att ta sig fram och tillbaka över Odenplan, inklusive några omgivande gator. Jag har egentligen bara positiva saker att säga om Odenplan. Den är möjligen för frikostig med adjektiv som ”enorma”. Det är bara det att om man läser Odenplan i anslutning till de övriga böckerna så blir man … deppig. Jag känner mig inte berikad, bara vagt nedstämt grå.
Peak misär nås i Nina Wähäs Testamente. Incest, mord, misshandel, alkoholism, tidelag och fuktskadad potatis i en dysfunktionell jättefamilj i Tornedalen. Det är dåligt väder och när det för en gångs skull är sol får en av bokens många dysterkvistar ångest. Instucket är livsvisdomar som: ”Varför är ett skitliv värt att leva?” Eller läsa om, vill man tillägga kommen till sidan 151.
Boken tar sig mot slutet och har en del sinnligt vackert i sig. Men det känns alltför ofta som att se en humorlös version av Ettore Scolas film Smutsiga, skitiga och elaka – tillsammans med skratten försvinner inlevelsen med de motbjudande personerna.
Av sex böcker sticker en ut med en grundton av sprittande livsglädje, och det är Olivia Bergdahls skickligt uppbyggda Barnet. Denna sonettkrans undviker sannerligen inte det mörka: ”Jag lärde mig att döden luktade så” skriver Bergdahl när röken ligger tung över Backaplan, efter vad man förmodar är diskoteksbranden i Göteborg. Men där finns också ljuset.
Sist ut är vinnaren Osebol, ett formexperiment där författaren intervjuat de få boende i byn Osebol och skrivit ut resultatet i diktform på 805 sidor. Skogsindustrin är för övrigt viktig för Osebol. Poesi uppstår dock inte för att man har dubbla radavstånd.
Man ska i rättvisans namn påpeka att Osebol inte är en deprimerande bok. Snarare präglas den av vardagsobservationer om livet. Många är fina, som de om masonit på sidan 62: ”Spånskivor är trä/och det lever sitt stilla liv”. På sidan 305 drog jag på smilbanden.
Det svenska traumaältandet
Men varför är det överlag så dystert i den svenska kulturen? Jag tror att det beror på att vi har vant oss vid att det som är fint också ska vara allvarligt. I recensioner är följande vanliga positiva signalord: hudlös, rasande, uppgörelse, ångestfylld, mardrömsartad. DN Kultur frilägger ofta extra fina citat om böcker i toppen på sidan. Den 15 november ansågs exempelvis följande vara värdigt upphöjelse: ”Det är svart, nattsvart… Våldet är bara grymt och fasansfullt”. SvD hyllar samma helg boken Skred som ”en skrämmande skildring av en allt större vardagsångest”. Årets Eyvind Johnson-pris gick till författaren Mirja Unge för att ”med ett nattsvart språkflöde skildra en tonårings såriga tillvaro i arbetarklassens mest brutaliserade skikt”.
Är det konstigt om läsningen sjunker? Även när böcker är roliga så lyfts det sällan fram som en kvalitet. Diskussionen om Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande handlade på kultursidorna om en uppgörelse med kulturmannen. Jag läste den – under höga skratt – som en humoristisk och kärleksfull rostning av huvudpersonen Ester Nilsson. Alla, oavsett kön, kan känna igen sig i den pinsamma varelsen. Jag gjorde det åtminstone. Av samma anledning är det obegripligt att inte Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid blev nominerad till Augustpriset. Man undrar nästan om bokens humor låg den i fatet. Inte fint nog.
Traumaältandet är tyvärr ganska svenskt till sin karaktär. Jag har träffat många kinesiska kulturpersonligheter, även världskända sådana, och har ofta tänkt på att de inte verkar ha samma behov att projicera allvar. I Sverige är Lars Norén modellen, med svart polokrage och ansiktsuttryck som ett cancerbesked.
Det är som den motsägelsefulla upplevelsen av bilresor i Sverige på sommaren. Utanför passerar ett av världens grönaste, blåaste och gulaste landskap förbi och på radion mässar sommarpratare om att ”snart börjar mörkret igen”. Dag efter dag med traumaskildringar som producenterna hetsat fram med en färdig mall – på ytan personliga men samtidigt fruktansvärt förutsägbara, billiga knep.
En annan orsak till sakernas bedrövliga tillstånd är den populära missuppfattningen att trauman bör behandlas genom att skriva en bok.
Kontrastera det mot Michel Houellebecqs humor, som Ida Westin så fint beskrev i Kvartal, där läsningen blir som att genom skrattet få syn på ”varför det ständigt går fel i människors försök att leva i världen, i ett land, i en stad, på en arbetsplats, i en familj eller i ett parförhållande. Kanske är det bara så – genom skrattet – som litteraturen kan få verkligt djupgående verkan.”
För det pompösa allvaret har något tvärsäkert poserande över sig som inte känns intellektuellt spänstigt.
Årets Augustvinnare blev Marit Kapla för boken ”Osebol”
Så röstade jag:
1, Odenplan, Daniel Gustafsson, Nirstedt/litteratur
2, W, Steve Sem-Sandberg, Albert Bonniers Förlag
3, Barnet. En sonettkrans, Olivia Bergdahl, Ordfront
4, Osebol, Marit Kapla, Teg Publishing
5, Testamente, Nina Wähä, Norstedts
6, Väderfenomen, Anna Fock, Natur & Kultur
Annat som nämns i texten:
Thank you Jeeves, PG Wodehouse, 1934.
Egenmäktigt förfarande, Lena Andersson, Natur & Kultur 2014.
Nora eller Brinn Oslo Brinn, Johanna Frid, Ellerströms förlag 2018.
Fula, skitiga och elaka, Ettore Scola 1976.