Michel Houellebecqs förra roman Underkastelse skapade debatt med sin framtidsvision av ett islamistiskt Frankrike. Den nya romanen Serotonin kretsar också kring religion, men på ett mer privat plan. Ida Westin läser den som ett försök att med humorns hjälp skärskåda mänskliga relationer, och som en berättelse om att sätta sitt hopp till kärleken.

Vid sitt första (och enligt honom själv sista) publika framträdande på mycket länge, på litteraturfestivalen Louisiana Literature i Danmark i augusti, sa Michel Houellebecq att det är huvudpersonens skuld som är anledningen till att Serotonin är mer lyckad än hans förra roman.

Man skulle kunna beskriva Serotonin som en skildring av kärlekens lågkonjunktur i västerlandets marknadsekonomi, känsligt översatt av Sara Gordan. Huvudperson är Florent-Claude Labroust, en 46-årig agronom som påminner en hel del om den typ av män som Houellebecq brukar skildra. Han för en anonym tillvaro, med en överhängande känsla att inte kunna styra sitt liv. Tomheten han upplever försöker han fylla med mat, nikotin eller serotonin, den signalsubstans som höjs av (det fiktiva) pillret Captorix. Det gör honom inte lycklig, men funktionell – frånsett det faktum att hans sexlust försvinner helt. Han dras också med en allmän känsla av saknad som utgörs av gamla kärlekar, och i synnerhet av den tidigare flickvännen Camille som han har svikit.

Men saknaden utgörs också av det gamla Frankrike, delvis inkarnerat av det lantbruk som hans före detta bästa vän och studiekamrat Aymeric – son i en aristokratisk släkt – driver på sin fars marker i Normandie. Trots att mjölkpriset sjunker och Aymerics fru har lämnat honom försöker han få det att gå runt. Florent-Claude känner indirekt skuld för Aymerics finansiella problem, eftersom han arbetat som konsult åt jordbruksdepartementet.

I Serotonin framstår huvudpersonen inte bara som en del av problemet, utan rakt av ansvarig för sin egen olycka. Han minns hur Camille fått reda på att hon blivit bedragen: ”Nästa dag fortsatte hon att gråta medan hon samlade ihop sina saker och medan jag sökte i huvudet efter en passande formulering, ärligt talat ägnade jag de följande två eller tre åren åt att leta efter en passande formulering och kanske har jag aldrig slutat att leta.”

Samtidigt är Serotonin mindre tydlig än Houellebecs tidigare romaner. Nästan varje kapitel avslutas med en smärtsam fråga, lite som en maxim av en deprimerad arvinge till genrens mästare La Rochefoucauld. Som då Florent-Claudes vän tagit livet av sig under dramatiska former: ”Jag vet inte hur jag redan samma dag lyckades ta mig tillbaka till Canville-la-Rocque, det finns en automatik i bilkörning, jag har känslan av att det finns en automatik i nästan allting.” Eller när han återfunnit Camille – eller i alla fall sett henne från baren mitt emot hennes veterinärpraktik: ”Framåt tvåtiden på morgonen förstod jag att det var en natt jag aldrig helt skulle hämta mig från. ”

Jag skrattar ofta under läsningen, till exempel åt den sarkastiska kritiken av bohemian-chics i Paris (de tolv varianterna av hummus som serveras där är vad som får Florent-Claude att överge tanken på att dräpa sin groteskt otrogna flickvän Yuzu – i fängelset finns nog ingen hummus) och hur städerna blir allt mer av medelklassreservat, där det inte längre finns hotellrum där man får röka. Florent-Claude slår sönder brandvarnare eller sover på balkongen, beroende på möjlighet: ”Efter att ha velat i en eller två timmar hittade jag några extra täcken i ett skåp och bäddade åt mig på balkongen – lyckligtvis var det en ljum natt, jag hade varit med om mycket värre under en kongress om svinproduktion i Stockholm.” Han säger upp sig från jordbruksdepartementet, säljer Paris-våningen och drar ut på landet, i sin onödigt stora och lyxiga bil. På scenen under Louisiana Literature sa Houellebecq att det är Gud som har skapat landet och människorna som har skapat staden.

Pillren gör livet till en ”succession av formaliteter” 

Han tycks dock inte ha lyckats bli troende. ”Jag rycks lätt med under en gudstjänst – i min ålder blir det många begravningar – och jag blir övertygad av prästen, men när jag går ut igen kommer tvivlet genast tillbaka”. I Serotonin känns ändå Gud mer närvarande än i tidigare romaner. Jag läser den som en roman om kärleken som en möjlighet; en kritik av det ohållbara i den liberala, västerländska senkapitalistiska livsstilen och den illusoriska frihet som följer med den, där vi inte behöver känna solidaritet och lojalitet ens med dem som står oss närmast. De religiösa funderingarna stegras mot slutet, som är djupt oroande (tabletten Captorix transformerar livet till en ”succession av formaliteter”), gudomligt refererande (”Gud tänker på oss”) och vackra (”Jesus förtvivlade över våra förhårdnade hjärtan”).

Årets första nummer av den norska litteraturtidskriften Vagant ägnades helt åt Houellebecq. Litteraturvetaren Solveig Helene Lygren menar att kärleken hos Houellebecq alltid har representerat den enda möjligheten till frigörelse från förgänglighetens och förfallets grepp. Även Christian Johannes Idskov ser i Houellebecq en storslagen humanist och menar att detta i Serotonin visar sig i huvudpersonens vilja att återskapa fasta relationer till sina medmänniskor. Som illustration av detta återknytande till andra människor kan följande resonemang av Florent-Claude tjäna, angående att döende människor vill samla sina närmaste kring dödsbädden: ”På samma sätt försökte jag troligen, i mer begränsad skala men på ett sätt som ändå kunde tjäna som övning, organisera en miniceremoni till avsked för min libido eller för att vara mer konkret min kuk, i en period då den beredde sig på att avsluta sin tjänst; jag ville träffa alla kvinnor som hyllat den, som på sitt sätt hade älskat den”.

Det är kanske ekivokt, men krassheten gör den existentiella innebörden mer framträdande med en dos houellebecqsk humor.

Eller är det humor? Går det att beskriva humorn i en Houellebecq-roman? Kanske är det de chockerande överdrifterna i kombination med en ärlig insikt eller en dråplig iakttagelse som möter en djupt känd självkritik, för att inte säga självhat. Ibland tror jag att Houellebecq avskyr personerna i sina romaner. Och givetvis tar de avstamp i honom själv. ”Då kan jag nog inte göra så mycket för er” svarade Houellebecq när jag frågade honom på Louisiana om han skulle vilja komma till Stockholm: ”Numera får man inte ens röka”. Romanpersonerna röker för sin frihet och de anammar sin undergång, som Joni Hyvönen påpekar i en av sina två läsvärda Vagant-artiklar.

Litteraturen verkar genom skrattet

Jag känner ytterst sällan medlidande med huvudpersonerna i Houellebecqs romaner. Inte på grund av att de lever bekväma övre medelklassliv, utan för att de om vartannat påminner mig om mig själv och mina medmänniskor – och båda lägren väcker avsky. Är det där den möjliga trösten och medkänslan paradoxalt nog uppstår? Att läsa Houellebecq är att – skulle jag säga – genom skrattet få syn på varför det ständigt går fel i människors försök att leva i världen, i ett land, i en stad, på en arbetsplats, i en familj eller i ett parförhållande.

Och kanske är det bara så – genom skrattet – som litteraturen kan få verkligt djupgående verkan. I bästa fall kanske vi också blir lite mindre fördömande och tvärsäkra. I alla händelser framstår umgänge med Houellebecqs universum lite som med det bångstyriga barnet: fruktansvärt omedgörligt och nyckfullt, men i sin krävande, uppriktiga närvaro nästan befriande innovativt och därmed nästan omöjligt att inte älska.