SD:s radikalt konservativa resa

Enligt min mening är det intellektuellt undermåligt att beteckna Donald Trump som fascist, och vad gäller den inhemska politiska debatten har jag aldrig ansett att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Själv försökte jag göra ett personligt bokslut om fascismdebatten med min egen masteruppsats Fascism i folkhemmet? En studie om Sverigedemokraternas ideologiska hemvist.³ Ett par år senare följde jag upp den med en rapport för tankesmedjan Tiden där jag i stället anförde att radikalkonservatismen kommer närmast Sverigedemokraternas ideologiska profil⁴.

Etnonationalistisk radikal höger förökar sig genom delning

Men det går inte att säga att Sverigedemokraterna under sina dryga trettio år varit ett renodlat radikalkonservativt parti. Rötterna kan bland annat spåras till den nynazistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, som avvecklades ett par år innan SD bildades. Fram till 1995 hade partiet en mer etnonationalistisk⁵ prägel. Då tog Mikael Jansson över efter Anders Klarström som partiledare. Jansson försökte städa bort de nynazistiska element som fortfarande fanns kvar. Men det ledde också till en schism, där en etnonationalistisk falang bröt sig ur 2001 och bildade Nationaldemokraterna.

Den nya partiledningen, med Jimmie Åkesson i spetsen, som tog över efter Mikael Jansson 2005 kom att driva partiet i en mer konservativ riktning. Detta ledde till ytterligare konflikt 2015 då ledande företrädare ur partiets ungdomsförbund uteslöts och sedermera bildade Alternativ för Sverige, med kopplingar till den etnonationalistiska alt-right-rörelsen som växt fram i västvärlden under de senaste åren. Den före detta partiledaren Mikael Jansson anslöt sig också till Alternativ för Sverige. Den radikala högern verkar alltså genomgå en likartad splittring i ideologiska fraktioner som den som extremvänstern genomgick på 60- och 70-talen. Men då som nu är det mer som förenar än skiljer de olika fraktionerna åt.

Radikalkonservativt  förakt mot den liberala demokratin

När det kommer just till radikalkonservatismen och dess ursprung var den en idéströmning som präglade delar av den idépolitiska debatten under 1900-talets första decennier. Dit räknas personer som Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg från den svenska ”Unghögern”. Den tyska ”konservativa revolutionen” med Oswald Spengler och Ernst Jünger som förgrundsmän formade det intellektuella navet för radikalkonservatismen. Men även aktörer i utkanten som Carl Jung i Schweiz och Georges Sorel i Frankrike bidrog med sina tankegångar. Den förstnämnde genom sin syn på existensen av ett kollektivt omedvetande som hade en historisk och geografisk förankring och den sistnämnde genom sin syn på myten och våldets betydelse som politisk kraft.

Radikalkonservatismen var en idéströmning som präglades av ett djupt förakt mot den liberala demokratin och vurmade för ett auktoritärt samhälle. Den trodde på den nationella myten som en grundsten för samhällets konstruktion och det egna folkets inneboende essens, men också på betydelsen av en aktiv socialpolitik, gärna med ambitionen om att inte låta det egna folket falla i fördärvet. Som idéströmning kom den också att influera och influeras av fascismen, då de löpte parallellt. Sedermera influerades även nationalsocialismen av dessa tankegångar, vars rörelse och ideologi kom att växa fram vid radikalkonservatismens slutår vid 1920-talets slut och 1930-talets början. Radikalkonservatismens idéströmning utgjorde därmed en källa för en totalitär idépolitisk utveckling i Europa, som till slut spred sig över nästan hela kontinenten.

SD:s nedärvda essens under mattan

Idag ser vi en ny radikalkonservatism växa fram i världen, framförallt i europeiska länder som Polen och Ungern. En konservatism med stark vilja att omvälva samhället utifrån en aggressiv nationalism, blandat med förakt för det pluralistiska samhälle som kommit att känneteckna västvärlden under de senaste decennierna. Sverigedemokraterna är enligt min flera andras bedömningar^6,7,8,9, en representant för just denna radikalkonservatism.

Själv baserar jag det på att partiet bland annat vurmar för den homogena nationalstaten och har givit uttryck för att den svenska identiteten är essentiellt rotad i tidigare generationer. Partiföreträdare har också beskrivit islam och invandring som ett externt hot medan det interna hotet är det så kallade ”vänsterliberala etablissemanget” alternativt ”kulturmarxismen”. Det finns även ett förespråkande av den illiberala demokratin, som exempelvis tar sig uttryck genom sympatierna med regimen i Ungern.

Under veckans landsdagar kommer partiledningen att försöka göra partiet mindre kontroversiellt, bland annat genom att stryka formuleringen om en ”nedärvd essens” i principprogrammet:¹⁰

”Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få.”

Denna formulering har under lång tid kritiserats av partiets politiska motståndare, som sett den som ett uttryck för rasistiska tankegångar. Så sent som förra året debatterade Daniel Färm, chef för den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden frågan i SVT mot Dick Erixon, chefredaktör för SD:s tidning Samtiden. Erixon hävdade att det inte alls fanns något rasistiskt över formuleringen och att själva begreppet handlar om ”arv och miljö och är vanligt inom den kriminalpolitiska debatten och det sysslar alla med”.¹¹ Att formuleringen nu tas bort kan ses som ett strategiskt försök att lättare kunna forma det konservativa regeringsunderlag som kan uppstå efter nästa val, snarare än att det betrakta som en utvädring av ideologiskt stoff.

Dörröppnare för allt mer radikala åsikter

Vad gäller det nyliberala tankegods som präglat samhällsutvecklingen i snart fyrtio år så håller den på att brytas sönder. Vi befinner oss i ett hegemoniskt skifte – från en värld dominerad av en ideologi till en annan. Det är mycket möjligt att den nya hegemonin som ligger framför oss är just den radikalkonservativa. Eller så är det kanske så att radikalkonservatismen bara kommer att fungera som en isbrytare för nya, betydligt mer radikala idéströmningar. Det var det som skedde under mellankrigstiden, och det finns inga garantier för att den historien inte kommer att upprepa sig.

Sverigedemokraternas dominans i den politiska debatten och deras eventuella politiska maktposition kan komma att fungera som en dörröppnare för än mer radikala åsikter. Åsikter som de själva kanske inte delar, men som de är oförmögna att förhindra när de väl har satt stenar i rullning som till slut skapar ett politiskt jordskred.