Kriminologi för nybörjare

traff, brottslighetens utveckling och struktur samt migration och brottslighet. När forskare i kriminologi kommer fram till slutsatser som inte passar en viss politisk agenda byggs ibland, via rubriker och lösryckta citat, en grovt förenklad och i vissa fall förvanskad bild av forskningen. Det senaste tillskottet i denna genre är en nyligen publicerad kritik av mig och andra kriminologer (Kvartal 2019-10-10) författad av professor emeritus Christian Berggren. Berggrens artikel innehåller inte en enda referens till den forskning som han kritiserar.  Istället bygger han till synes sin kritik på citat ur olika artiklar i dagspress. Citaten är utvalda för att stödja författarens konspiratoriska tes om några forskare, inte helt klart vilka, som han kallar för ”Stockholmskriminologerna”. Tidsperioder och kontexter blandas friskt. Framställningen är helt klart tendentiös, för att inte säga ohederlig. Den som titulerar sig professor borde ha förankrat sin kritik i den stora mängd vetenskapliga artiklar, rapporter, läroböcker, med mera, som omfattar just de frågor som Berggren tar upp i artikeln och som är författade av mig och de andra kriminologer som han kritiserar.

Konspirationsteorin om ”Stockholmskriminologerna”

Låt mig börja med att påpeka att det inte existerar någon distinkt forskargrupp som kan benämnas som ”Stockholmskriminologerna”. Vid Stockholms universitets kriminologiska institution finns forskare som är som forskare är mest, det vill säga i vissa frågor är vi mer eniga och i andra mindre. I denna essä kommer jag att utgå från de fyra ”grundsatser” som Berggren påstår att jag och mina kollegor i Stockholm fört fram genom åren. Jag avser inte att polemisera mot honom utan utvecklar nedan på ett populärvetenskapligt sätt dessa fyra områden ur ett kriminologiskt perspektiv.

1. ”Fängelsestraff avskräcker inte utan riskerar att stärka kriminella identiteter. Skärpningar bör avvisas.”

Det är fel att påstå att fängelsestraff generellt sett saknar avskräckningseffekter. Straffet, inte minst fängelsestraffet, har en generell avskräckande effekt kallad för allmän prevention (eller allmän avskräckning).¹ Eller för att utrycka det annorlunda; straffhot fungerar i viss mån som styrmedel när det gäller människors handlingar. Straffhotet fungerar dock olika för olika typer av handlingar/brott och för olika grupper i befolkningen.² För att generalisera kan man säga att hot om straff fungerar bäst när det gäller individer som har mycket att förlora på att ertappas som brottsliga, således människor som har en stark förankring i det etablerade samhället. Vi brukar här tala om en hög nivå av social kontroll.³ Den sociala kontrollen kan delas in i två delar, formell och informell. Medan lagar och regler är samhällets formella kontroll, avses med den informella kontrollen den som utövas genom tryck från vår sociala omgivning såsom föräldrar, vänner, arbetsgivare, etc. Det är den sociala kontrollen som gör att de flesta människor i de flesta situationer inte begår brott.

Människor har dessutom olika medfödda och förvärvade egenskaper som kan innebära skillnader i till exempel förmågan att långsiktigt överväga konsekvenser av sitt agerande, inklusive förmågan att styra sitt beteende utifrån dessa överväganden. Förklaringar till dessa egenskaper finns både i genetiken och hos sociala faktorer samt i interaktionen mellan dessa. Att både genetiska och sociala faktorer har betydelse och på olika sätt interagerar hos individen är en självklarhet inom modern kriminologisk vetenskap.^{4, 5, 6} Gottfredson och Hirschi talar i detta sammanhang om att olika individer har olika nivå av självkontroll⁷.

Ju lägre nivå av social kontroll och självkontroll, desto sämre effekter av straffhotet. För att ta ett aktuellt exempel: straffhotet fungerar dåligt på personer som är involverade i de så kallade gängskjutningarna. De har en mycket svag anknytning till det etablerade samhället (skola, arbete, etc.) och låg självkontroll. Dessutom har de en stark anknytning till kriminella subkulturer där våldet premieras.⁸

En viktig poäng är att om man överhuvudtaget ska kunna förvänta sig en avskräckande effekt av ett (skärpt) straffhot så kan det knappast handla om några smärre justeringar av straffskalorna några månader hit eller dit som brukar göras av och till. Då måste det handla om mycket drastiska straffskärpningar som skulle ha mycket stora ekonomiska, politiska och även sociala konsekvenser. Exemplet USA som har genomgått en sådan utveckling sedan 1970-talet är inte uppmuntrande (Travis & Western 2014⁹). I USA ökade fångpopulationen mellan 1970-talet och 2010-talet från 100 till 500 individer per 100 000 invånare (räknar man häktade blir ökningen kanske drygt 7 gånger). Ökningen blev dock betydligt större för bland annat den svarta minoriteten, fattiga män i storstäder, etc.

Andra viktiga element för att straffhotet ska ha en allmänpreventiv effekt är upptäcktsrisken och sanktionssannolikheten. Det vill säga sannolikheten att förövaren blir upptäckt, gripen och bestraffad.¹⁰ Sannolikheten för att bli upptäckt och straffad för till exempel en inbrottsstöld ligger i Sverige på 3 procent.¹¹ Strafflängden för inbrottsstöld ter sig mindre relevant vad gäller en avskräckande effekt, när 97 procent av dessa brott inte leder till någon påföljd. För de flesta av oss träder dock självkontrollen eller, om man vill uttrycka det annorlunda, moralen in och hindrar oss från att begå dessa brott.¹²

Att kriminologer blev överraskade av att dessa problem har uppstått i Sverige är alltså en myt.

Den allvarligaste brottskategorin är det dödliga våldet, som också betingar de strängaste straffen. Att straffhotet inte avskräcker från dessa brott framgår inte minst av att vi har haft ett stort antal dödliga skjutningar under de senaste åren. Ett mycket allvarligt problem är att även för detta så kallade dödliga gängvåld är upptäcktsrisken och sanktionssannolikheten mycket låg. Endast cirka två av tio dödliga skjutningar leder till att en eller flera gärningsmän döms och straffas.

Det ovan anförda betyder dock inte att vi behöver stå handfallna, varken inför inbrottsstölder eller gängskjutningar. I första hand behöver vi öka polisens förmåga att gripa en betydligt större andel av förövarna till dessa brott. Det handlar både om kraftiga resursförstärkningar till polisen och om en utveckling av polisens arbetsmetoder. Arbetet med en sådan metodutveckling pågår redan, bland annat inom Stockholmsregionen.¹³ Själv utvecklade jag redan för flera decennier sedan kriminologiska nätverksanalyser som syftar till att hitta centrala aktörer i brottsliga grupperingar ^{14, 15} och kartlägga kriminella gäng.¹⁶ Dessa metoder används allt oftare inom polisen. Metoderna används också i vår forskning om organiserad brottslighet och extremism.¹⁷ Att gripa förövarna till dessa brott är det bästa brottsförebyggande arbete som polisen kan bedriva. De som tror att polisens brottsförebyggande insatser främst handlar om poliser som spelar pingis med ungarna på fritidsgården har grovt missuppfattat polisens brottsförebyggande uppdrag.¹⁸

Polisiära åtgärder är bara en del av lösningen på problemet med det dödliga skjutvapenvåldet. Nyrekrytering till kriminella miljöer måste avbrytas för att polisens arbete ska vara meningsfullt. Långsiktiga åtgärder som involverar skola, barnomsorg, arbetsmarknad, socialtjänst, civilsamhälle och andra aktörer är nödvändiga. Det framstår tydligt när man studerar orsaker till dessa problem.

Det finns mycket omfattande forskning om orsaker till att grov brottslighet uppstår i socialt utsatta områden. Denna forskning har bedrivits sedan 100 år tillbaka och den lärs ut på introduktionskurser på alla kriminologiutbildningar i hela Sverige (och troligen världen). Av denna forskning framgår att den typen av förhållanden som råder i vissa av våra förortsområden är nästan ett skolexempel på så kallade ”zones in transition” (socialt desorganiserade områden) som leder till bland annat gängbrottslighet.¹⁹ Att kriminologer blev överraskade av att dessa problem har uppstått i Sverige är alltså en myt. Däremot kunde ingen förutse exakt när dessa problem skulle uppstå, vilken omfattning de skulle få och exakt hur de skulle komma att se ut. Minnet är dock kort, och många har glömt att problemen med skjutningar i Sverige har diskuterats i snart ett decennium. Malmöpolisen larmade redan 2010 om situationen med ökat antal skjutningar. Bland annat jag själv påtalade behovet av snabba och kraftfulla åtgärder, i första hand att plocka vapnen av de kriminella.²⁰

Byråkratin mal dock långsamt, och först förra året kom en lagstiftning på plats som gav polisen möjligheter att mer effektivt avväpna de kriminella gängen. Antalet anmälningar för vapenbrott har ökat kraftigt sedan lagändringen. De omfattande kunskaper vi har på detta område lär oss dock att lösningen på problemen aldrig bara handlar om polisära insatser och straffrätt. Jag diskuterar mer ingående orsaker till problem i socialt utsatta områden och åtgärder mot dessa i min rapport till tankesmedjan Fores från januari 2016²¹.

2. ”Inkapacitering för att hindra nya brott under fängelsetiden fungerar inte, och är mycket dyr.”

Inkapacitering betyder oskadliggörande, till exempel genom inlåsning. Det finns mycket omfattande forskning som visar entydigt att inkapacitering ger effekter på brottsligheten. Anledningen är enkel, sitter du i fängelse kan du inte begå brott. Det finns flera intressanta svenska studier om inkapacitering. Till exempel lade Jan Andersson redan 1991²² fram en doktorsavhandling om detta. Kriminologen Jan Ahlberg²³ var tidig med kvasiexperimentella undersökningar av inkapacitering, där han utnyttjade avskaffandet av halvtidsfrigivning som ett naturligt experiment.

Man brukar tala om två former av inkapacitering: kollektiv och selektiv.

Den kollektiva innebär en generell förlängning av strafftid. För att en sådan ska vara effektiv kan den inte vara för kraftig. Detta har att göra med den så kallade brott-ålderskurvan (crime-age curve, t.ex. Farrington 1986)²⁴. Denna syftar på förhållandet att brottsaktiviteten, även hos ihärdiga brottslingar, avtar snabbt med stigande ålder. Efter 25–30-års ålder begår de flesta individer få traditionella brott (exklusive ekobrott och liknande). Detta innebär att ju äldre någon är, desto mindre blir den brottspreventiva effekten av att hålla denne inkapaciterad. När man beaktar den låga upptäcktsrisken, och att de persistent kriminella i genomsnitt hamnar i fängelse sent i den kriminella karriären, inser man att den brottsförebyggande effekten av längre fängelsestraff blir begränsad. Kriminalvården anger att i genomsnitt kostar det drygt en miljon kronor om året att hålla en person i fängelse ²⁵. I USA, där strafftiderna som nämnts är mycket längre än hos oss, har man gigantiska kostnader för fångvården samtidigt som man har ett stort antal åldriga fångar som tar ansenliga summor av skattepengar i anspråk utan att generera några preventiva effekter. ²⁶ 

Resonemanget ovan skulle kunna tolkas som argument för att kraftigt öka strafflängden för unga kriminella. Ju tidigare i den kriminella karriären vi låser in någon, desto större blir inkapaciteringseffekten. Här finns dock problem.

Till att börja med är unga människor inte så beslutskapabla som vuxna. Den moderna hjärnforskningen har visat att den mänskliga hjärnan utvecklas mycket högre upp i åldern än man tidigare trodde. Den unga hjärnan tycks också vara särskilt usel på att hantera stark affekt i kombination med konsekvenstänkande. Neuropsykologisk forskning visar att så sent som i 20-årsåldern kan unga människor, i synnerhet under känslomässig stress, uppvisa mycket omoget beteende och bland annat ha svårt att kontrollera sina impulser.²⁷ Unga människors sämre förmåga till konsekvenstänkande har sedan länge beaktats av försäkringsbolagen som till exempel tar ut högre premier för bilförare som inte fyllt 25 år.

Forskning visar också att i tonåren och direkt efter att individen fyllt 20 är hjärnan fortfarande mer plastisk och lättpåverkad.²⁸ Om man allt för tidigt och skarpt reagerar på unga individers normbrott (straffar hårt) riskerar detta att påverka utvecklingen negativt genom att reaktionen förstärker den unges uppfattning om sig själv som avvikare, vilket därmed ökar risken för ett fortsatt avvikande beteende.²⁹ Denna process kallas för stämpling och är välbelagd i empirisk forskning.³⁰

Ovan har vi redan konstaterat att forskning visar att en generell ökning av strafflängd (kollektiv inkapacitering) åstadkommer en minskning av antalet brott. Det framgår också ovan att inlåsning är en mycket dyr metod att minska brottsligheten. Genom att öka inkapacitering av riskgrupper skulle dock dessa kostnader kunna minskas.

Fängelsets brottsförebyggande effekter är begränsade, inte minst när det gäller kraftiga generella straffskärpningar

Men selektiv inkapacitering skulle till att börja med kräva att vi någorlunda väl kan förutsäga vilka individer som kommer att utveckla ett persistent kriminellt beteende. Vi har dock inte lyckats utveckla metoder som är särskilt träffsäkra när det gäller att förutsäga vilka som kommer att återfalla i brottslighet. På kollektiv nivå har vi en del indikatorer: kön, vissa bakgrunds- och uppväxtförhållanden, missbruk, omfattande kriminalitet, vissa genetiska variabler, och så vidare. På gruppnivå kan vi alltså göra förutsägelser, men vi kan inte exakt peka ut vilka individer som kommer att bli persistenta lagöverträdare och vilka som inte kommer att bli det.^{31, 32, 33} 

Genom att använda våra kunskaper om riskfaktorer skulle vi alltså kunna öka inkapaciteringseffekten utan att behöva öka antalet fångar. Att inkapacitera människor på grund av att de tillhör en riskgrupp rimmar dock inte med rättsstatliga principer. Det skulle innebära att längden på straffet för individen bestäms inte efter vad som kan läggas denne till last, utan efter vad han/hon kan förväntas göra genom ett antagande grundat på kollektiv risk som utgår från till exempel uppväxtförhållanden, genetik eller kön.

Återigen alltså ett dilemma. Regeringens förslag om att avskaffa straffreduktionen för unga vuxna som begått upprepad grov brottslighet utgör en kompromiss mellan behovet av att skydda samhället från grova brott och risken för de kontraproduktiva effekterna av långa straff för unga. Man använder upprepad grov brottslighet som en indikator för framtida risker och ökar inkapaciteringen av unga brottslingar som uppvisar denna risk. Samtidigt undviker man en del av de risker som beskrevs ovan, genom att inte avskaffa straffreduktionen för unga vuxna som begått mindre allvarliga brott.

Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att det finns en omfattande forskning om både avskräckning och inkapacitering. Den som inte är ute efter att kraftigt förenkla de sammantagna resultaten på området inser snabbt att fängelset är ett verktyg som måste användas med omdöme. Negativa effekter av fängelset kan mildras genom olika typer av behandlingsprogram, arbetsträning, möjligheter till utbildning samt inte minst human behandling av intagna. Noggranna genomgångar av forskning om fängelsestraffets effekter visar dock att fängelsets brottsförebyggande effekter är begränsade, inte minst när det gäller kraftiga generella straffskärpningar.³⁴  Eftersom fängelset är en samhällsekonomiskt mycket dyrbar åtgärd måste man överväga alternativnyttan av att i stället använda de gemensamma resurserna i syfte att öka upptäcktsrisken och sanktionssannolikheten.

Det finns också exempel på strategiska straffskärpningar som kan förväntas ge omedelbara effekter på viss brottslighet. Ett exempel på det är den ovan nämnda nyligen genomförda straffskärpningen för grova vapenbrott, en förändring som innebär att personer som ertappas med farliga vapen omedelbart kan inkapaciteras. Det är mycket viktigt att den sortens reformer noggrant utvärderas så att vi vet vad som fungerar och vad som inte fungerar.

3. ”Människors upplevda oro och otrygghet är överdriven. Brottsligheten ökar generellt inte, och om den synes göra det beror det främst på större anmälningsbenägenhet.”

Det är omöjligt att värdera människors upplevelse av oro och otrygghet i termer av om den är överdriven eller inte. Det är viktigt att ha respekt för hur människor upplever sin livssituation. Däremot är rädsla för brott ett allvarligt demokratiproblem. Jag brukar säga att rädda människor är dåliga demokrater. Ett intressant fynd i detta sammanhang är att människors upplevelser av oro för brott varierar beroende på vilket politiskt parti de sympatiserar med.³⁵ Kan det vara så att de har olika information om brottsligheten?

Ett sätt att förebygga skadliga effekter av rädsla är att människor får korrekt information om brottslighetens omfattning och struktur. Att mäta brottslighet är emellertid svårt och kräver goda kunskaper om de omfattande mätproblem som olika typer av mått är behäftade med. Jag beskriver dessa problem ingående i min bok ”Introduktion till kriminologi” volym 1.³⁶ Nedan exemplifierar jag med utvecklingen av tre olika brottstyper.

I diagram 1 beskrivs utvecklingen av det dödliga våldet, i absoluta tal, i Sverige sedan 1950. De tre måtten redovisar dödsorsaksstatistiken (Socialstyrelsen) samt polisanmälda fall av dödligt våld (Brå) och konstaterade fall av dödligt våld (Brå).

 

Diagram 1. Registrerade fall av dödligt våld. Dödsorsaksstatistiken (Socialstyrelsen) samt polisanmälda fall av dödligt våld (Brå) och konstaterade fall av dödligt våld (också Brå).

Numera vet de flesta att polisens statistik över fall av dödligt våld inte är en tillförlitlig källa till kunskaper om nivån och utvecklingen av det dödliga våldet³⁷. Detta har ett flertal orsaker kopplade till hur anmälningar och registreringar av dödligt våld sker.³⁸ På grund av dessa problem gör Brå sedan flera år tillbaka en manuell genomgång av samtliga polisanmälda fall av dödligt våld. Resultat av denna genomgång hittar man hos Brå under rubriken ”Konstaterade fall av dödligt våld”. Det har visat sig att Brå:s genomgång stämmer med dödsorsaksstatistiken som därmed visat sig vara en tillförlitlig källa och ger oss möjligheter att följa utvecklingen under lång tid.

Den kraftiga uppgången av det dödliga våldet sedan 2012 är helt och hållet en effekt av ökningen av skjutvapenvåldet i kriminella miljöer.

Av diagram 1 framgår att det dödliga våldet både ökar och minskar över tid. Eftersom det rör sig om få fall (cirka 100 per år) blir slumpvariationen relativt stor. Generellt ser man en långsam ökning fram till början av 1990-talet och därefter en minskning som kulminerar 2012 (knappt 70 fall) varpå en ny period av ökning äger rum. I dagsläget ligger det dödliga våldet i Sverige, räknat i absoluta tal, på ungefär samma nivå som i slutet på 1980- och början av 1990-talet. Egentligen är dock dagens nivå (per 100 000 invånare) lägre än på 1990-talet eftersom befolkningsmängden har ökat kraftigt sedan dess (se diagram 3 nedan).

Den kraftiga uppgången av det dödliga våldet sedan 2012 är helt och hållet en effekt av ökningen av skjutvapenvåldet i kriminella miljöer. Strukturen på våldet har alltså förändrats. Medan det alkoholrelaterade gatu- och familjevåldet har minskat så har våldet relaterat till gänguppgörelser ökat.

Diagram 2. Polisanmälda fall av tillgrepp och misshandel per 100 000 invånare 1950 – 2018. (Källa Brå)

De uppgifter vi har om andra typer av brott, till exempel de stora brottskategorierna misshandel och stölder, är betydligt mindre tillförlitliga. De anmälda brotten är alldeles för många (cirka 1,5 miljoner brott anmäls totalt varje år) för att det ska vara realistiskt att göra manuella granskningar av samtliga anmälningar. Dessutom, i motsats till när det gäller dödligt våld, så blir ett stort men okänt antal fall aldrig anmälda till polisen. Vi använder en mängd olika mått, till exempel sjukhusstatistik för grövre våld, våldtäkter och drogmissbruk, skolundersökningar för ungdomars utsatthet för brott och deras egen brottslighet, andra självdeklarationsundersökningar såsom NTU och andra trygghetsundersökningar, försäkringsbolagens statistik, olika typer av beräkningar om förekomst av narkotika i avloppsvatten, storleken av den svarta ekonomin, och så vidare. Slutligen har vi statistiken över anmälda brott som jag redovisar här. Alla dessa undersökningsmetoder är behäftade med allvarliga metodologiska problem. Men genom att jämföra olika källor och samtidigt vara medveten om de problem och brister dessa är belastade med kan vi göra hyggliga bedömningar av brottslighetens omfattning och struktur, åtminstone när det gäller mer långsiktiga trender.

Sannolikt har stölderna verkligen minskat sedan 1990-talet, även om nedgången är mindre än den som framgår av diagram 2. Misshandelsbrotten har stagnerat och kanske även minskat något de senaste åren. Detta gäller särskilt ungdomsbrottsligheten, vilket bland annat framgår av skolundersökningar.³⁹

Brottskategorier som, motsatt till ovan nämnda, visar en kraftig ökning är till exempel bedrägerier, hot och andra internetrelaterade brott. Tidigare har jag nämnt ökningen av ”gängskjutningar” som numera ackompanjeras av sprängningar. Utvecklingen av sexbrott är särskilt svårbedömd, inte minst beroende på stora mörkertal och attitydförändringar gentemot sexuella övergrepp och kränkningar. Anmälda brott har ökat under lång tid, vilket åtminstone delvis förklaras av lagändringar. Den självrapporterade utsattheten har ökat ännu mer, men handlar framförallt om mindre grova brott. De allra grövsta brotten av denna typ (överfallsvåldtäkter) tycks dock inte ha ökat under det senaste decenniet.⁴⁰

4. Ökad brottslighet bland invandrarmän beror på ogynnsamma socioekonomiska faktorer och upphör när dessa förhållanden förändras.

Påståendet om ”ökad brottslighet bland invandrarmän” är sann i termer av absoluta antalet registrerade fall och falskt i termer av invandrares överrepresentation i den registrerade brottsligheten i Sverige. Tack vare en studie av Patrik Engellau från 2019⁴¹ vet vi att invandrares överrepresentation bland misstänkta för brott har minskat påtagligt perioden 2013-2017 jämfört med perioden 2002- 2006. Att antalet brottsmisstankar för utrikesfödda i absoluta tal har ökat beror således på att deras andel i befolkningen har ökat.

Okunskap och fördomar är sällan en bra utgångspunkt för seriös granskning

Frågan om invandrares överrepresentation i registrerad brottslighet är en av de mest undersökta inom svensk brottsforskning. Det finns minst 25 studier från 1974 till idag som har undersökt denna fråga. Att påstå att forskare mörkar i denna fråga är uppenbarligen en seglivad myt som är populär i vissa kretsar. Samtliga dessa studier visar på att invandrare (som definieras på olika sätt i olika studier) är överrepresenterade i brottslighet. Omfattningen av överrepresentationen varierar mellan olika studier, mellan olika brottstyper och för grupper från olika delar av världen. Sammantaget ligger dock överrisken på cirka 2 gånger.

Trots att det finns så många studier som visar att invandrare är överrepresenterade finns det mycket få studier som söker svar på frågan varför. Jag har tillsammans med två kolleger genomfört en av dessa.⁴² Det är en omfattande studie men i korthet visar den att en stor del av överrepresentationen (70 – 75 procent) försvinner om man kontrollerar för uppväxtförhållanden i Sverige såsom föräldrars socioekonomiska förhållanden samt för boendesegregation. Detta betyder inte (vilket ibland missuppfattas) att socioekonomiska faktorer i sig gör någon till brottsling. Däremot är dessa faktorer relaterade till brottsalstrande processer. Dåliga socioekonomiska förhållanden ökar risken för uppkomsten av dessa processer. Samtidigt förklarar inte vår undersökning hela skillnaden. 25 – 30 procent av variansen är oförklarad, och vi vet inte i vilken mån denna kan tillskrivas faktorer relaterade till exempel kultur, diskriminering inom rättsväsendet eller något annat.

Diagram 3. Andelen personer födda i utlandet i Sveriges befolkning åren 1975 – 2018 och antalet mord och dråp enlig dödsorsaksstatistiken samt statistiken över konstaterade fall av dödligt våld per 1 miljon invånare under samma tidsperiod. Femårsmedelvärden, Den sista perioden 2015 – 2018 avser endast fyra år. När detta skrivs finns inte uppgifter för 2019. (Källor: SCB – befolkningsstatistik, Brå)

Diagram 3 visar utvecklingen av dödligt våld (per 1 miljon invånare) och andelen invandrare i Sverige. Utrikes födda tycks vara konstant cirka 4 gånger överrepresenterade bland misstänkta för dödligt våld (Brå 2005, Engellau 2019) men trots att andelen utrikesfödda i befolkningen ökar stadigt minskar det dödliga våldet från slutet av 1980-talet till början av 2010-talet. Den enkla förklaringen är att åtminstone delar av den inrikes födda delen av befolkningen i allt mindre grad begår dödligt våld. Om detta har att göra med en förändring av sammansättningen av den svenska underklassen är en intressant hypotes som bör prövas.

Granskningen bygger på okunskap och fördomar

Som jag inledningsvis konstaterade så existerar det inte någon sammanhållen grupp som kan kallas för ”Stockholmskriminologer”. Men det finns en växande skara forskare i kriminologi (både i Stockholm och på många andra håll). Fortsätt granska oss kritiskt. Jag har, under mina drygt 45 år som aktiv forskare, haft fel åtskilliga gånger. Ta gärna del av våra studier och/eller ofta lättillgängliga läroböcker. Okunskap och fördomar (eller ska vi säga outsiderskap?) är sällan en bra utgångspunkt för seriös granskning.

Läs Christian Berggrens essä om Stockholmskriminologerna här.

Läs Christian Berggrens svar på Jerzy Sarneckis replik här.