Dags att göra upp med Stockholmskriminologerna

Den här essän avser att med en outsiders perspektiv undersöka den Stockholmsbaserade kriminalpolitiska ideologi som fått så stort genomslag i Sverige och belysa den med citat av professor Jerzy Sarnecki, den i media oftast framträdande kriminologen. Jag kommer också att visa att andra kriminologer, till exempel Johannes Knutsson vid Polishögskolan i Oslo, arbetar med polisiärt mer intressanta metoder, eller som Per-Olof Wikström vid Cambridge, utvecklar andra forskningsansatser som åtnjuter ett mycket starkare vetenskapligt rykte internationellt.³ Men det är Sarnecki och hans kollegor i Stockholm som återkommande intervjuas och debatterar i dagstidningar och andra medier. Essän fokuserar på fyra av deras grundsatser genom åren.

(1) Fängelsestraff avskräcker inte utan riskerar att stärka kriminella identiteter. Skärpningar bör avvisas.

(2) Inkapacitering för att hindra nya brott under fängelsetiden fungerar inte, och är mycket dyr.

(3) Människors upplevda oro och otrygghet är överdriven. Brottsligheten ökar generellt inte, och om den synes göra det beror det främst på större anmälningsbenägenhet.

(4) Ökad brottslighet bland invandrarmän beror på ogynnsamma socioekonomiska faktorer och upphör när dessa förhållanden förändras.

Låt oss undersöka dessa argument ett i sänder.

Är skärpta fängelsestraff verkligen meningslösa? 

Detta synsätt kan illustreras med Sarneckis kommentar till justitieministerns förslag i januari 2018 att med skärpta straff få bort handgranaterna från gatan:

”…i de flesta fall har den här typen av skärpningar mycket liten effekt… Nästan alla våra politiker vill höja straffen, därför att det är ett billigt medel att övertyga opinionen att man vill göra något åt brottsligheten. Men de som begår grova brott låter sig inte avskräckas. De räknar inte med att åka fast”. ⁴

Kort efteråt påstod Sarnecki och fem andra Stockholmskriminologer i en stor debattartikel att det finns ”Svagt stöd i forskningen för att hårdare straff minskar brotten”:

”Valårets första partiledardebatt startade med en kapplöpning i att föreslå hårdare straff. Men forskningen visar att det inte kommer att minska brottsligheten och öka tryggheten. En ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontra­produktivt.”

För de unga män som får villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för fängelse, går det bättre på arbetsmarknaden flera år efter avtjänat straff. Detta främst tack vare lägre återfallsfrekvenser.” ⁵

I en replik hävdar sextetten vidare att forskningssammanställningar ”pekar också på att de / positiva/ effekterna av behandling i fängelse över lag är små”.⁶

Även efter dubbelmordet utanför Köpenhamn och andra dödsskjutningar sommaren 2019 upprepar Sarnecki denna tes:

”Höjda straff kommer inte att leda till någon förändring och utgör enbart symbolpolitik, …. Dessutom har ofta unga lagöverträdare korta kriminella karriärer, så att frihetsberöva dem under en längre period har ingen nämnvärd effekt… Men det är ett enkelt sätt för politiker att framstå som handlingskraftiga.”⁷

Ungdomsreduktionsutredningen delar synsättet att fängelsestraff ska minimeras.

Denna utpräglat negativa syn på fängelser växte fram på 1970-talet och stadfästes i rapporten ”Nytt straffsystem” (1977).⁸På 1980-talet ledde det till att en fängelsepresumtion, fängelse som sista utväg, infördes i den svenska brottsbalken. Rättsprofessor Bo Wennström i Uppsala påminner i en historisk översikt (Wennström, 2017) att BRÅ-rapporten vilade på svag evidens, vilket dess författare också erkänner: ”Vår ståndpunkt grundas emellertid mer på värderingar än på fakta och belagd erfarenhet. Fängelsestraff är inhumana. Humanitära värden är visserligen svåra att mäta men har ändå stor betydelse.” Men i de ”Utgångspunkter för en reform” som Ungdomsreduktionsutredningen (2018) anger återkommer samma synsätt:

”Ett ökat bruk av fängelsestraff kan vara kontraproduktivt genom att det motverkar de dömdas återanpassning i samhället. Fängelsestraff kan leda till att lagöverträdare fostras in i en kriminell livsstil och därmed en ökad återfallsrisk.

Vidare finns det en risk för att repressionshöjningar leder till en s.k. repressionsspiral med återkommande krav på skärpningar.”¹⁰

Forskningen är inte så entydig

Om fängelser enbart har negativa effekter frågar sig en extern observatör: borde de då inte avskaffas helt? Eller är dagens fängelsestraff optimalt långa? Logiken är inte glasklar.

Ett kärnargument hos Stockholmskriminologerna är att brottslingar inte avskräcks av straff utan av upptäcktsrisk. Självklart är upptäcktsrisken en central faktor – det ifrågasätter ingen. Men som bland andra Wennström har påpekat är det naivt att tro att enbart ökad upptäcktsrisk avskräcker, om upptäckten inte får någon kännbar påföljd. Många exempel visar att så kallad vård genom socialtjänst knappast avskräcker unga lagöverträdare, även om de upptäcks gång på gång.

Den litteratur Stockholmskriminologerna åberopar är dessutom inte entydig. Exempelvis skriver två författare, som de hänvisar till (Chalfin &McCrary),¹¹ att även om straff generellt har ”relativt små avskräckande effekter” kan straffskärpningar för specifika typer av förövare ha ”mer meningsfulla avskräckande effekter.”¹²De noterar också att straffens längd tycks ha stor brottspåverkan i Italien (tekniskt uttryckt som att brottslighetens elasticitet är hög) medan den verkar vara obetydlig i Kalifornien. Men detta är föga överraskande då fängelsestraff generellt är väsentligt längre i USA, och då tenderar ytterligare skärpningar att bli mindre effektiva.

År 2018 införde Sverige skärpta straff för illegalt vapeninnehav. Förutom att fungera avskräckande gav det möjlighet att häkta förövare under utredningstiden och därmed kunde fler fällas. Men av någon anledning nämner Stockholmskriminologerna aldrig detta exempel på positiva effekter av hårdare straff. Det går visserligen att problematisera skärpningen. Exempelvis finns det en uppenbar risk att gängen anpassar sig, till exempel genom att använda icke straffmyndiga för att bära vapnen. Men det är samtidigt lika uppenbart att lagskärpningen gör deras tillvaro krångligare. En rimligare inställning vore därför att föreslå att straffskärpningen kompletteras med andra åtgärder.

Exemplet illegalt vapeninnehav understryker att man förutsättningslöst behöver undersöka effekterna av olika straff och lämna dikotomin för/mot fängelse eller för/mot straffskärpningar. Det förutsätter en uppgörelse med fängelsepresumtionen och med föreställningen att fängelse alltid är inhumant. Kriminalvårdens förre generaldirektör Lars Nylén har med rätta frågat: ”Är det inhumant att sitta på häkte och bli avgiftad och att sen i fängelse gå i program för missbruk? Det finns ju ingen plats där detta är så effektivt. Är det inhumant att gå i skola utan att kunna skolka och få betyg? Är det inhumant att /under tiden i fängelse/ lära sig ett hantverksyrke i samarbete med AMI?”¹³

Norsk studie visar att fängelse ger färre återfall än frivård

Dessa frågor illustrerar att en fängelsepåföljd inte kan bedömas generellt. Det avgörande är vilken typ av fängelse det handlar om. Att fängelse kan fungera positivt är belyst i en ambitiös norsk undersökning, “The Social Costs of Incarceration”, enligt forskarna den största studie av fängelsevistelse och återkomst till normalt liv som gjorts i Europa.¹⁴ Studien bygger på data för alla dömda brottslingar i Norge. Genom att jämföra förövare som fått olika hårda straff för samma brott och deras anknytning till arbetsmarknaden fann forskarna att fängelsestraff var mer effektivt än frivård i att motverka fortsatt brottslighet. I genomsnitt sjönk sannolikheten för återfall bland de fängelsedömda med 29%, vilket innebar en minskning med 11 upptäckta brott per individ under en mätperiod på fem år. Den minskade brottsbenägenheten kunde förklaras med att den majoritet av förövarna som tidigare inte hade något (legalt) arbete efter sin tid i fängelse fick en mycket starkare anknytning till arbetsmarknaden. För personer med arbete före fängelsedomen låg återfallsrisken konstant.

Forskarna summerar: ”I motsats till den vida spridda tron att ´ingenting fungerar´ visar dessa resultat att tid i fängelse med fokus på rehabilitering verkligen kan vara förebyggande för en omfattande del av den brottsliga populationen.”¹⁵ Medan amerikanska studier rapporterat negativa effekter av fängelse, visar denna undersökning att ”den norska modellen med omfattande arbetsträning i fängelset ger förvånansvärt positiva resultat”, kommenterar forskningsledaren Katrine Løken.¹⁶ Det finns sålunda inget generellt stöd för Ungdomsreduktionsutredningens påstående: ”Fängelsestraff kan leda till att lagöverträdare fostras in i en kriminell livsstil och därmed en ökad återfallsrisk.”

Ökad återfallsrisk anförs av utredningen som ett axiom. Men i själva verket handlar det ofta om skensamband drivet av selektion och systemberoenden. En större studie av Harding och medförfattare visar att föreställningen om ”prison’s revolving door” beror på att före detta fångar övervakas striktare än icke-dömda och (i USA) fängslas för beteenden som inte ger straff för icke-dömda. Det är inte fängelsets påverkan på identitet och beteenden som orsakar de redovisade återfallen, utan att straffen selekterar de dömda för ökad kontroll och nya straff.¹⁷

Riktade insatser för att avskräcka seriebrottslingar har utvecklats inom ramen för konceptet focused deterrence.¹⁸ Här bjuder polis och lokala aktörer in utvalda kriminella, visar bevis på vad de gör med namn och foton på deras illegala handlingar. De erbjuds stöd för att sluta och upplyses om följderna av fortsatta brott. Denna metod prövas i Malmöprojektet ”Sluta skjuta”, men här saknas en central komponent – ett trovärdigt och skarpt straffhot mot namngivna förövare. I USA möjliggörs detta av det Johannes Knutsson¹⁹ beskriver som ”diskretionära befogenheter för åklagare: saker kan leda till milda straffrättsliga reaktioner eller till ytterst hårda. Det är en Damokles-modell där svärdet riggas så att personen ifråga begriper att det är han som håller i det utlösande snöret.” I det svenska systemet saknas dessa befogenheter. Dessutom vet yngre brottslingar att de åtnjuter generösa straffrabatter.

Strängare straff för utvalda sänkte brottsligheten dramatiskt

Fängelse innebär att intagna hindras från att begå nya brott under strafftiden. Även denna inkapaciteringsfunktion döms ut av Sarnecki med kollegor:¹⁹ ”Givetvis ingick en bedömning av fängelsets inkapaciterande effekt i de forskningssammanställningar som vi tog upp i vår artikel. I de fall forskningen finner sådana effekter är de i regel små och kommer dessutom till mycket höga kostnader.”

Stockholmskriminologerna avfärdar en central fråga summariskt. Samma ointresse visar Ungdomsreduktionsutredningen (SOU 2018:85) som inte har ett ord om inkapacitering som verktyg för att hantera grov ungdomskriminalitet. Ekonomer utanför Sverige har däremot forskat en hel del om samhällets kostnad respektive nytta av inkapacitering. Då inkapaciteringseffekter är svåra att skilja från effekterna av avskräckning utnyttjar forskarna olika ´naturliga experiment´, till exempel kollektiva amnestier eller förändringar i straffsatser för redan intagna. En amerikansk studie undersökte vad som hände när Maryland sänkte straffen för yngre förövare och släppte ett antal fångar sju månader i förtid. Enligt studien begick de frisläppta förövarna i genomsnitt 2,8 brott per person under tiden de fick i frihet, och författaren kommer fram till att samhällsvärdet av fortsatt inkapacitering skulle ha överstigit delstatens kostnad för ett års längre fängelsestraff.²¹

Två studier baserade på lagändringar i Kalifornien ger motstridiga resultat. Forskarna Kessler och Levitt²² undersökte effekterna av en straffskärpning som både omfattade redan dömda och nya brottsfall av samma typ. De noterade att lagskärpningens avskräckande effekt ledde till en omedelbar minskning, och en fortsatt positiv utveckling under följande år i takt med att inkapaciteringen fick allt större genomslag. Författarna gör dock ingen nyttokostnadsanalys, det vill säga de svarade inte på frågan om straffskärpningen var samhällsekonomiskt lönsam.

Chalfin och McCrary redovisar en studie av andra forskare som undersökt en annan episod där ett stort antal fångar fick kortare straff. Enligt denna studie blev följden inte fler brott, bortsett från bilstölder.²³

Studien visade att strängare straff för utvalda förövare dramatiskt sänkte brottsligheten

I Italien utnyttjade forskarna Barbarino och Mastrobuoni²⁴ åtta amnestier under åren 1962–1990 som en typ av naturliga experiment för att skilja inkapacitering från avskräckning. Enkelt uttryckt innebär deras metod att de analyserade motsatsen till inkapacitering, ett förtida frisläppande av ett stort antal fängelsedömda, och sedan undersökte hur brottsligheten förändrades. Deras analyser visar att inkapacitering i stället för amnesti sannolikt skulle ha minskat brottsligheten med mellan 17 och 30 procent. I en nyttokostnadsanalys bedömde de att Italiens fängelsepopulation var under sin optimala nivå, det vill säga att fler borde sitta i fängelse. En liknande studie analyserade den stora italienska amnestin 2006, då en tredjedel av alla fängelsedömda släpptes fria. Med en rad olika metoder kunde forskarna visa betydande negativa effekter av frisläppandet, det vill säga att fängelsestraffen hade haft avsevärda inkapaciteringseffekter. Deras analyser indikerade också att marginalnyttan avtog: det var en mindre grupp av de frisläppta som stod för en huvuddel av den ökade brottsligheten; inkapacitering av dem skulle alltså ha större effekt per person än fortsatt fängelse för alla de släppta.²⁵

Vollaards studie (2013) av en lagändring i Nederländerna 2001 är här särskilt intressant. Efter lagändringen kunde notoriska återfallsförbrytare dömas till 10 gånger högre straff än tidigare. Studien visade att strängare straff för utvalda förövare dramatiskt sänkte brottsligheten: ”Trots att de förövare som dömdes enligt den nya lagen enbart utgjorde fem procent av fångpopulationen sex år efter dess införande, så medförde straffskärpningen att inbrotten och bilstölderna sjönk med i snitt 25 procent, och med 40 procent i de städer där straffskärpningen tillämpades mest intensivt.” ²⁶ De ekonomiska fördelarna med den nya policyn översteg vida nackdelarna, men vinsterna sjönk när policyn utsträcktes till fler förövare. Även här fanns alltså en avtagande marginalnytta.

Dessa resultat visar att selektiv inkapacitering kan ha signifikant positiva effekter. Ungdomsreduktionsutredningen redogör inte för denna forskning. De ekonomiska effekterna av längre fängelsestraff tar de endast upp som kamerala kostnader, utan att belysa möjliga samhällsekonomiska vinster:

”Skärpta påföljder för unga lagöverträdare /kan/ inte antas leda till en generell påverkan på brottsnivåerna… /och inte till/ till minskad brottslighet, minskat lidande för brottsoffer och därmed sammanhängande minskade kostnader för samhället. Den typen av ekonomiska effekter berörs därför inte i det fortsatta.”²⁷ 

I stället för kategoriska avfärdanden borde såväl kriminologer som utredare intressera sig för selektiv inkapacitering av förövare som begått allvarliga brott med stor risk för upprepning. Om sådana våldsmän inkapaciteras under längre tid ökar dessutom sannolikheten för att vittnen vågar framträda, eftersom de då vet att förövarna inte snart är ute för att hämnas.

Plötsligt är läget ”jävligt allvarligt”

En grundtes i den svenska kriminalideologin har varit uppfattningen att brottsligheten är konstant eller minskar. Några exempel från Sarnecki är illustrativa.

”Samtliga dessa brott /mord, sexualbrott och andra våldsbrott/ visar under de redovisade perioderna (som alltså begränsas av tillgången på data) en stagnation och några av dem även en minskning i förhållande till befolkningsstorleken.²⁸

”De flesta vålds- och tillgreppsbrott har inte ökat, räknat per 100 000 invånare i Sverige, sedan början av 1990-talet. Flera brottstyper, exempelvis dödligt våld, har minskat. Detta handlar om långsiktiga trender med vissa variationer mellan åren.” ²⁹

De nationella trygghetsundersökningarna (NTU) är enligt Sarnecki den bästa källan till att undersöka utsattheten för flera typer av våldsbrott. Men när NTU visar en påtaglig ökning av utsattheten för brott, såsom sexuella övergrepp, vilket Uppdrag Granskning tog upp 2018, hänvisar Sarnecki till ökad anmälningsbenägenhet och söker motbevisa NTU med att sjukvårdsdata ger en annan bild.

Uppfattningen att brottsligheten är konstant eller sjunkande upprepas i Ungdomsreduktionsutredningens kapitel 6.4:

”Ungdomsbrottsligheten har gått ned under åren 2007–2016 även när det gäller summan av antalet brott inom de nämnda allvarliga brottstyperna… När det gäller de allra mest allvarliga brottstyperna är antalet lagförda förhållandevis lågt. Antalet lagförda varierar dessutom från år till år utan att det går att skönja någon tydlig utvecklingstrend.”

Men plötsligt är det tvärtom. I en artikel i Forskning och Framsteg 2018 om skjutningar och gängvåld säger Sarnecki: ”Läget är jävligt allvarligt”, och ”Detta har tagit oss och polisen med total överraskning, … det ser faktiskt väldigt illa ut just nu”.³⁰ Varför har då våldsökningen blivit en sådan överraskning för den kände kriminologen? Som Forskning och Framsteg visat har tecknen på allvarlig gängbrottsutveckling funnits länge. För att ta några exempel.

• Åren 2000–2014 redovisades 80 till 90 fall av mord och dråp per år (genomsnitt i fyraårsperioder). Sedan ökade det till 112 fall år 2015, året innan Sarnecki skrev att flera brottstyper, inklusive dödligt våld, hade minskat. Sedan 2015 har antalet dödsfall per år fortsatt på denna höga nivå.
• Antalet anmälda mordförsök med skjutvapen steg från ett hundratal per år i slutet på 1990-talet till 248 mordförsök år 2016. Parallellt ökade användningen av militära handgranater dramatiskt, från två fall 2011 till 39 år 2016.

Redan 2015 kunde Forskning och Framsteg³¹ redovisa ett antal allvarliga tendenser kopplade till gängkriminalitet:

• Trefaldig ökning av antalet bilbränder per år,
• Femfaldig ökning av anmälda fall av utpressning och ocker,
• Fördubbling av antalet personer som fått sjukhusvård på grund av skottskador.

När alla brottstyper slås samman till aggregerad statistik, där mängdbrott såsom narkotikabeslag och inbrott ingår, försvinner dessa farliga kurvor. Men varför gjorde Ungdomsreduktionsutredningen inte en djupare analys? Och är det inte en kriminologs uppgift att hålla reda på allvarliga trender, som inte syns i mängdbrottsstatistiken? Hur kunde Sarnecki, som var noga med att ta fram sjukvårdsdata för att ifrågasätta Nationella Trygghetsundersökningens rapporter om sexuellt våld, avstå från att gräva under makrostatistiken för att sedan bli så ”totalt överraskad”?

En förklaring kan vara att han och hans kollegor har hållit fast vid en föråldrad uppfattning om förortsgängen som småkriminella ”ungdomsnätverk”. Detta kritiserades redan 2012 i en artikel av tre yngre kriminologer, Holgersson, Rostami och Leinfelt, som studerat vad som verkligen hände i de utsatta förorterna: “I själva verket har det funnits en vida spridd tro bland ledande svenska kriminologer att gatugäng av den typ som finns i USA inte existerar i Sverige.”³² Deras studie visade också att 76 % av de undersökta gängen utgjordes av första eller andra generationens invandrare.

Förklarar ”socioekonomiska faktorer” överrepresentation bland invandrare?

Sarnecki har varit medveten om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, men har vidhållit en traditionell uppfattning bland kriminologer att detta beror på socioekonomiska faktorer, fattigdom och låg utbildning. Den enligt makrostatistiken 2016 sjunkande brottsligheten bland infödda svenskar sökte Sarnecki förklara med en trappstegsmodell: ”De svenskar som tidigare tillhört gruppen med sämst förutsättningar knuffas /då/ upp ett steg högre i samhällets hierarki. Levnadsförhållanden för dem som tidigare var de fattigaste kommer att förbättras relativt i förhållande till de nyanlända…Detta innebär att brottsligheten minskar i denna grupp samtidigt som de ”nya fattiga” tar över de problem inklusive överrepresentationen i brott som den gamla gruppen fattiga hade.” ³³

Teorin väcker många frågor – varför skulle fattiga svenskar bli ´uppknuffade´ när stora grupper bidragsberoende invandrare anländer till deras område? Många upplever snarare motsatsen. Men framför allt kan Sarnecki-teorin inte förklara invandrarmännens överrepresentation i brott som överfallsvåldtäkter, skjutningar och gängmord. I augusti 2018 redovisade Uppdrag Granskning en kartläggning av samtliga 843 förövare som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt de senaste fem åren. Här framgick att över hälften av alla gärningsmän och 75% av de som dömts för överfallsvåldtäkt var födda utanför Europa (SVT Nyheter 22 augusti 2018). Dessa siffror ledde programmakarna att efterfråga mer av kulturella, och mindre av socioekonomiska, förklaringar. Sarneckis svar var att i DN angripa programmet för att sprida fördomar och exploatera människors oro.³⁴

Trots att Sarnecki misslyckats att se och förklara den växande våldsvågen fortsätter riksmedierna att på stort allvar intervjua honom om åtgärder mot de brott som han blev så överraskad av

Misslyckandet för Stockholmskriminologerna att upptäcka och förklara de nya brottstrenderna och vilka grupper som bär upp dem understryker behovet av nya ansatser och undersökningar för att förstå den kriminella dynamik som dolts under makrostatistiken. Ett exempel är P-O Wikströms långtidsstudier av fattiga områden i England, som utgår från vad Wikström kallar ”The Situational Action Theory of Crime”. På klassiskt kriminologiskt sätt fokuserar dessa studier på brottet, vad som möjliggjorde det och varför vissa individer blir förövare och andra inte, det vill säga de konkreta orsakssambanden och inte möjliga riskfaktorer.³⁵ Wikström betonar här dels vilken moral och självkontroll, acceptabelt beteende med andra ord, som individer lär in via familj, skola och kamrater, dels vilka tillfällen att begå brott de möter. En betydelsefull insikt är att ”Socioekonomiska faktorer inte är så viktiga som många tror. Att försöka förutsäga någons brottslighet utifrån föräldrarnas utbildning och ekonomi och så vidare är svårt, då sambandet är mycket svagt.” ³⁶ 

Trots att Sarnecki misslyckats att se och förklara den växande våldsvågen fortsätter riksmedierna att på stort allvar intervjua honom om åtgärder mot de brott som han blev så överraskad av. När Svenska Dagbladet tar upp regeringens förslag att skärpa straffen för att likställa vapensmuggling med annan illegal vapenhantering, lyfter artikelrubriken inte fram lagförslaget, utan Sarneckis åsikt: ”Symbolpolitik – Sarnecki sågar vapenförslaget”. Enligt Tullverket behövs lagändringarna, men Sarnecki avfärdar dem: ”Det handlar om kosmetiska förändringar som kanske kan leda till att några fler döms till lite längre straff. De stora problemen kvarstår.”³⁷ Huruvida Sarnecki själv studerat den illegala vapenmarknaden och smugglingens roll framgår inte (svaret är nej).

För att skapa ordning måste Sverige göra upp med ideologin

På DN Debatt en månad senare hävdar Sarnecki att polisen ska fokusera på förebyggande verksamhet.³⁸ Tyvärr är han 25 år för sent ute. Allvarliga tendenser i det som nu kallas utsatta områden noterades av forskare på polishögskolan redan på 1990-talet, bland annat en stark ökning av polisanmälda våldsbrott.³⁹ Sedan dess har det, vilket framgått ovan, blivit värre. Det centrala nu är, som Lars Korsell vid BRÅ påpekat, att återta kontrollen: ”Först av allt måste de här områdena återerövras av polisen… Folk måste våga tipsa och vittna. Så polisen måste ta kommandot lokalt. Lyssna på dem som bor i de utsatta områdena och beivra vandalism, bilbränder, buskörning med mopeder och narkotikaförsäljning.”  Och då, kan man tillägga, går det också att börja arbeta långsiktigt förebyggande.

Nyligen påpekade freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell att statens förlorade våldsmonopol i Sverige riskerar att leda till processer som är mycket svåra att vända. Mellanamerikas erfarenheter visar att när kriminella gäng ansamlat tillräckliga resurser uppstår en självförstärkande dynamik, som samhällen kan vara oförmögna att bemästra. I El Salvador, Guatemala och Honduras söker tiotusentals människor fly, inte från fattigdom som förr, utan för att undkomma maras, de kriminella gängen. Vi är inte i en centralamerikansk situation, men vapenvåld, granatanvändning, bränder och sprängningar i Sverige idag är långt utanför den europeiska normalen. Varför har vi hamnat här? Ett skäl kan vara att en stor del av det politiska spektrumet, från nyliberaler till identitetsvänster, inte förstått djupet i Thomas Hobbes fråga om ordningens problem: vad gör att stabila samhällen fortsätter existera, får stöd av sina medborgare och undviker att falla ned i kaos? I Sverige har frihet och trygghet tagits för självklara. Utvecklingen visar att de förutsätter ordning och att ordningen måste försvaras. Det kräver mer än enskilda lagändringar. Det behövs också en uppgörelse med den kriminalpolitiska ideologi, som länge skymt sikten för vad som händer och vad som kan och bör göras.

I en tidigare version av artikeln uppgavs felaktigt att polisen kan häkta förövare, men beslut om häktning kan bara fattas av domstol.

Läs Jerzy Sarneckis svar på Christian Berggrens artikel här.

Läs Christian Berggrens svar på Jerzy Sarneckis replik här.