Ett fattigare och farligare land

Isolering och misstänksamhet mellan invandrare och infödda är på väg att stöpa om Sverige

13329103-subway-escalator.jpg

Foto: Mostphotos

Av Kjell-Olof Feldt

Publiceras i Kvartal vol. 4 2017, online 2017-11-10

Asylprognosen från Migrationsverket hösten 2014 var en larmsignal som borde ha lett till eftertanke bland de ansvariga i både regering och opposition. I stället öppnade man för en migrationsvåg som ytterligare förvärrade redan kända segregationsproblem. Kriminella nätverk och inbördeskrigen mellan dem är det tydligaste, men inte enda, symtomet på vad främlingskapet i segregerade områden kan leda till. Det skriver Kjell-Olof Feldt, finansminister (S) 1983-1990.

I korthet

  • 800 000 svenskar valde 2014 att rösta på Sverigedemokraterna. Oavsett vilken etikett man sätter på SD pekar den siffran på samhällsproblem.
  • Utpekandet av SD som ett rasistparti ledde till att människor har skyggat för att ta upp de verkliga problem migrationen mött, i dag bland annat bostadsbrist.
  • Invandrartäta enklaver har gradvis utvecklats till problemområden, ett sextiotal är i dag i växlande grad hemvist för organiserad brottslighet.
  • En myndighet som Migrationsverket har i realiteten efterlyst en paus i invandringen, men etablerade politiska partier har tidigare undvikt att svara, måhända av partitaktiska skäl.
  • Vi måste nu med kraft vända utvecklingen bort från ett land av segregation och alternativa samhällen. I annat fall blir Sverige sämre att leva i.

I valet till riksdagen år 2010 fick Sverigedemokraterna 5,7 procent av rösterna, vilket gav dem 20 mandat. När de gamla riksdagspartierna hämtat sig från chocken utfäste de sig att inte ha något som helst samröre med det nya partiet. Sverigedemokraterna var ett rasistiskt parti med rötter i nazismen och hörde inte hemma i ett svenskt demokratiskt parlament. De skulle inte ges något politiskt inflytande och deras väljare skulle läras att inse att en röst på Sverigedemokraterna var en bortkastad röst.

Som alla nu vet fungerade inte den strategin. I valet år 2014 mer än fördubblade SD sitt röstetal till
800 000 och besatte 49 mandat i riksdagen. Nästan 13 procent av väljarna skulle alltså ha attraherats av ett rasistiskt partis förkunnelse, något som borde bekymra alla.

De som satt etiketten rasistisk på SD:s ideologi har inte, såvitt jag vet, talat om vari den består. Av partiets program framgår att det gör stor sak av sin nationalistiska hållning och av hotet mot ”svenskheten” som kommer från invandrare med främmande kulturellt och etniskt ursprung. Särskilt farliga är muslimer eftersom de för med sig en religion som strider mot våra värderingar. Men ett renodlat rasistiskt parti borde ha sett samma hot komma från etniskt eller religiöst avvikande grupper som bott länge i vårt land. Det enda klara beskedet är att man motsätter sig den ”ansvarslösa invandringspolitik” som övriga partier bedriver.

Desto mer talföra blir Sverigedemokraterna när de beskriver invandringens farlighet. Forskare har hävdat att partiideologin sedan 2005 kan kallas antimaterialistisk, eftersom den så starkt framhäver invandringens påverkan på nationella värden som kulturen, sedvänjorna, språket etc. Men såvitt jag har kunnat utröna får i stället hotet mot mer materiella värden den större platsen i Sverigedemokraternas propaganda. Arbetar invandrare tränger de ut infödda svenskar från arbetsmarknaden. Är de arbetslösa lever de och deras familjer på bidrag eller brott. Dessutom kräver de tillgång till sjukvård och plats för sina barn i skolan. Invandring kostar, är budskapet. Och det döljer de ansvariga politikerna. Allt enligt SD.

 

Fria rörligheten inom EU problem för S

Detta slags retorik kan naturligtvis göra många människor negativa till all invandring, fientliga mot främmande folkslag, till och med rasister. Men vad har hänt som fick 800 000 väljare att tro på SD?

Under perioden 1980-2010 var bruttoinvandringen, mätt i beviljade uppehållstillstånd, enligt SCB en och en halv miljon människor (i den siffran är inte asylsökande i väntan på beslut medräknade). Antalet tillstånd som beviljats till flyktingar var knappt en halv miljon, varav nästan hälften under 1990-talet. Den stora mängden bestod av arbetskraftsinvandrare, en migration som sköt fart efter Sveriges entré i Europeiska Unionen. En annan urskiljbar grupp var studerande vid universitet och andra utbildningsanstalter. Hur denna ganska måttliga ström av invandrare – i genomsnitt 50 000 per år totalt varav 16 000 flyktingar – kunde skapa främlingsfientliga stämningar som gick att utnyttja i valen 2006 och 2010 är värt att fundera över.

Fackföreningsrörelsen såg förekomsten av utländska arbetare utan svenska kollektivavtal som ett brott mot den svenska modellen för en fungerande arbetsmarknad.

En sak vet vi. Den fria rörligheten för arbetskraft inom EU skapade politiska problem, särskilt för Socialdemokraterna. Fackföreningsrörelsen såg förekomsten av utländska arbetare utan svenska kollektivavtal som ett brott mot den svenska modellen för en fungerande arbetsmarknad. Flera fall av tydlig främlingsfientlighet bland LO-medlemmar gavs stor medial uppmärksamhet. En annan grogrund för sådana attityder kan spåras i koncentrationen av Sverigedemokraternas väljarstöd till Sydsverige, framför allt Skåne. Där finns de stora portarna för invandring, både för arbetssökande och för flyktingar från i första hand Europa men även resten av världen. De arbetssökande kanske spred sig till andra delar av landet men åtskilliga flyktingar vandrade inte längre än tills de hittat en bostad. Flera skånska kommuner kunde redan på 1990-talet beskrivas som invandrartäta, i Malmö befolkade nykomna en hel stadsdel.

 

Enklaver växte fram

Visserligen hade de för invandringspolitiken ansvariga försäkrat att flyktingar skulle integreras i det svenska samhället – även om de förde med sig främmande seder och kulturer – lära sig svenska, utbilda sig, skaffa sig ett svenskt jobb. De skulle integreras också fysiskt/geografiskt, inte bli kvar där de först hamnade. De skulle leva tillsammans med oss infödda, ja helt enkelt bli svenskar, fast de naturligtvis inte behövde ge upp sin kulturella och etniska identitet. En svenskt lagom anpassning, således.

Brister i språk och utbildning blev ett hinder för jobb, men även om de kunde undanröjas återstod oviljan att lämna gemenskapen i enklaven.

Men i många fall gick det inte alls så. Rosengård var inte den enda enklav där ”de nya svenskarna” samlades. Rinkeby och Biskopsgården var andra exempel, och fler skulle de bli. I Södertälje var stadsdelar dominerade av assyrier eller syrianer som flytt kriget i Irak. Till dessa platser drog sig invandrare från fjärran länder av de mest självklara skäl: där fann de samma språk, samma seder och bruk, samma ursprung, ofta samma religion som hemma. Ett annat, mindre självklart skäl var att där fanns bostäder som infödda svenskar lämnat eller inte ville flytta till, därför att området börjat befolkas av för många invandrare.

Integrationspolitikens mål blev därmed mycket svårare att uppnå. Inlärningen av svenska försenades eller uteblev helt, framför allt bland gifta kvinnor. Brister i språk och utbildning blev ett hinder för jobb, men även om de kunde undanröjas återstod oviljan att lämna gemenskapen i enklaven. För dem som inte tog sig genom barriären fanns bara två utvägar: leva på socialbidrag (numera kallat försörjningsstöd) eller ta dåligt betalda svartjobb. Men några upptäckte att det fanns ett annat sätt försörja sig, till och med framgångsrikt. Den fattiga enklaven låg i gränslandet till ett samhälle där människor var jämförelsevis rika. Detta kunde ge inkomster genom stölder eller, ännu enklare, genom att förse de rika med illegala substanser, kallade narkotika.

 

Invandringen märktes

Ett resultat blev att invandrarna, trots att de totalt sett inte var så många, märktes eftersom de samlades på ett antal orter i de sydliga regionerna. De förblev främlingar i svenska ögon genom sin mer eller mindre självvalda sociala isolering och sina synliga avvikelser från det andra uppfattade som normalt. Vädjanden från ansvarigt håll om att sådant inte bara måste tolereras utan helst uppskattas fick inget starkt gensvar från dem som levde med mångkulturen nära inpå sig. Tvärtom krävde de anpassning till vad man ansåg vara svenska värden och svensk livsstil.

Sverigedemokraternas påståenden om flyktinginvandringens kostnader avvisades antingen som osanna eller betydelselösa, eftersom Sverige var ett rikt land.

I och med att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen förklarades vara en invasion av rasister ändrades den massmediala rapporteringen om händelser som kunde tolkas som att invandrare ofta störde allmänna ordningen eller bedrev brottslig verksamhet. Av rädsla att gå rasisternas ärenden mörkade medierna de berörda individernas ursprung, även när de var infödda svenskar. Men frågan är om inte mörkläggningen snarare ökade utrymmet för uppfattningen att invandrarna inte hörde hemma i ett välordnat och laglydigt samhälle. I varje fall har jag varit med om hur invandrare närmast slentrianmässigt angavs som upphovet till sådana problem i samtal svenskar emellan. Dessutom spreds skrönor om invandrares övergrepp och missbruk av den svenska gästfriheten i det som kallas sociala medier.

I den partipolitiska debatten mötte Sverigedemokraternas krav på stopp för ”den ansvarslösa invandringspolitiken” hårt motstånd. Oftast användes moraliska argument, särskilt sedan Assad-regimens övergrepp mot sina undersåtar inleddes år 2011 när dessa började kräva demokrati i den arabiska vårens efterföljd. Sverigedemokraternas påståenden om flyktinginvandringens kostnader avvisades antingen som osanna eller betydelselösa, eftersom Sverige var ett rikt land. Att människor som flydde från inbördeskriget skulle ges en fristad var en självklarhet. Antalet asylsökande växte också snabbt från 29 000 år 2011 till närmare 44 000 år 2012, 54 000 år 2013, 81 000 år 2014 och 163 000 under 2015, statistiken finns hos Migrationsverket. (Året därefter föll antalet drastiskt till 29 000.)

 

Under ytan i socialdemokratin

I april 2013 samlades Socialdemokraterna till partikongress. Förutom ett reviderat partiprogram antog kongressen det så kallade Framtidskontraktet, som skulle bli plattform för 2014 års valrörelse. Det enda slag av invandring som berörs i dokumentet är arbetskraften. Den ska ha svenska kollektivavtal och Lex Laval ska rivas upp. Däremot återfinns ordet segregation på flera ställen, dock utan närmare definition: ”Segregationen har ökat de senaste åren” och ”Det finns områden där välfärden är otillräcklig”. Kriminalitet måste bekämpas genom ”minskad segregation” och i ”de utsatta områdena” med fler poliser. Dessutom tilltar bostadssegregationen som ska mötas med ”attraktiva blandade bostadsmiljöer”. Att det ökande antalet asylsökande oroar skymtar till slut i meningen ”Dödandet i Syrien måste få ett slut”.

Dessa kringgående formuleringar av integrationspolitikens misslyckanden ledde emellertid inte till någon slutsats om orsakerna, framför allt huruvida de fanns att söka i de metoder som tillämpats i flyktingmottagandet och i asylpolitiken.

Användningen av begreppet segregation, som enligt Nationalencyklopedin betyder ”rumsligt åtskiljande av befolkningsgrupper”, måste tolkas som att Framtidskontraktets författare avsåg de områden där invandrare samlats.

Dessa kringgående formuleringar av integrationspolitikens misslyckanden ledde emellertid inte till någon slutsats om orsakerna, framför allt huruvida de fanns att söka i de metoder som tillämpats i flyktingmottagandet och i asylpolitiken. Eftersom Socialdemokraterna 2013 genomled sitt sjunde år i opposition borde kritik av Alliansregeringens hantering av dessa frågor ha känts naturlig. I stället slöt partiet upp bakom regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om en långtgående utvidgning av rätten att söka asyl och att ersätta tillfälliga uppehållstillstånd med permanenta.

Denna uppgörelse har blivit föremål för åtskillig diskussion och många förklaringsförsök. Den fråga som diskussionen framförallt gällt är varför ett land som redan hade en mycket generös flyktingpolitik, en av de mest generösa i Europa, skulle gå ännu längre. Särskild förundran väckte den moderate statsministerns engagemang för uppgörelsen, eftersom hans parti hade förlorat åtskilliga väljare till Sverigedemokraterna just på invandringsfrågan. Den mest välvilliga tolkningen är naturligtvis att alla partier som stod för den nya politiken drevs av medkänsla med Syrienkrigets flyktingar och dessutom trodde att flyktingströmmen snart skulle sina. (Emellertid är en annan tolkning möjlig som jag återkommer till.)

 

Migrationsverket fick nog

Som bekant gick det inte så. Tvärtom fortsatte kriget och antalet asylsökande växte till drygt 80 000 under 2014. I november hade Migrationsverket fått nog. I en skrivelse till den nya minoritetsregeringen (bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet) beskrev man problemen med flyktingmottagandet som allvarliga – ”ett nytt läge” hade uppstått. Det var inte längre möjligt att finna bostäder åt de nyanlända, utan särskilda asylboenden måste inrättas. Antalet asylsökande väntades öka till 95 000 under 2015.

Översätter jag Migrationsverkets skrivelser till ett enklare språk bad myndigheten om en paus, ett uppehåll, i flyktingmottagningen.

”Det är ingen tillfällig topp” sa ställföreträdande generaldirektören till Dagens Nyheter, och fortsatte: ”Många delar av samhället behöver titta på siffrorna och förbereda sig”. I februari 2015 sänkte Migrationsverket siffran till 90 000 men fortsatte sina varningar. Nu planerade man för en ny boendeform som kallades ”korridorboende”.

Översätter jag Migrationsverkets skrivelser till ett enklare språk bad myndigheten om en paus, ett uppehåll, i flyktingmottagningen.

Jag vet inte hur detta budskap uppfattades i regeringskansliet. I varje fall vidtogs inga särskilda åtgärder med anledning av ”det nya läget”. Givetvis väckte både flyktinginvandringens storlek 2014 och Migrationsverkets prognos för 2015 uppmärksamhet och frågor ställdes. Men statsminister Löfven ville lugna de oroliga med att påminna om att Sverige på 90-talet klarade av att ta hand om
120 000 flyktingar från Balkankriget. Så varför skulle vi inte klara av också den här omgången? Sverige stod upp för flyktingars rätt till asyl.

Min uppfattning är att Migrationsverkets larmsignal borde ha lett till en stunds eftertanke bland de ansvariga i både regering och opposition.

Även om det inte var avsikten, klargjorde denna skildring hur försöken att på kort tid lotsa invandrare in i det svenska samhället misslyckats. Ytterligare nära 100 000 asylsökande borde rimligen göra misslyckandet ännu större.

Den socialdemokratiska delen av regeringen kan knappast ha glömt Framtidskontraktets skildring av den tilltagande segregationen som skapat ”utsatta områden” med en alltför ensidig bostadsmiljö, kriminalitet och andra problem som hög arbetslöshet och illa fungerande skolor. Även om det inte var avsikten, klargjorde denna skildring hur försöken att på kort tid lotsa invandrare in i det svenska samhället misslyckats. Ytterligare nära 100 000 asylsökande borde rimligen göra misslyckandet ännu större.

Den enda märkbara reaktionen på Migrationsverkets bön blev att varken regeringen eller allianspartierna ville höra talas om att asylpolitiken skulle leda till några uppoffringar eller andra svårigheter för folk i allmänhet. Sverige var ett rikt land med kompetenta myndigheter och en stark välfärdsstat. Vi måste värna rätten att söka asyl.

 

Sedan vände det

Fram till hösten 2015, då den förda politiken helt plötsligt beskrevs som ohållbar, rådde sålunda ett slags talförbud, inte bara för de ansvariga politikerna. Att i debatten peka på volymen ankommande asylsökande som ett problem var att stämma in i Sverigedemokraternas propaganda. När sanningen om volymernas konsekvenser avslöjades, födde det misstro eller till och med förakt för de styrandes kompetens och förståelse för vad som hände runt om i landet när hundratusentals människor på några få år skulle beredas plats att bo och resurser att leva av. Denna stämning fick också näring av att de ansvariga påstod sig ha blivit helt överrumplade av flyktingströmmen sommaren och hösten 2015, trots Migrationsverkets varningar för ”ett nytt läge” med stora problem i flyktingmottagandet.

Ett ”nytt läge” har verkligen uppstått. Efter den häftiga inbromsningen av flyktingmottagandet 2016 är huvudmålet för asylpolitiken att hålla volymen av invandrare nere. Regeringen framhåller som en prestation att antalet asylsökande i fjol pressades ner till 30 000.

Men hur det än går med invandringspolitiken har segregationen förvärrats. Enklaverna eller invandrargettona runt våra tre största städer är kvar och har blivit fler.

Migrationsverket följer de hårdare direktiven för asylprövningen utan att låta sig bevekas av protester mot avvisningar till länder som Afghanistan eller upprörda skildringar av enskilda lidanden. På frågan hur länge denna politik kan fortsätta svarar statsministern att den ska utvärderas våren 2018.

Moderaternas nya ledning vill permanenta den efter ytterligare åtstramningar medan Centern och Vänsterpartiet vill gå åt motsatt håll. Sverigedemokraterna vill som alltid stoppa all invandring från utomeuropeiska länder.

Men hur det än går med invandringspolitiken har segregationen förvärrats. Enklaverna eller invandrargettona runt våra tre största städer är kvar och har blivit fler. De har också spritt sig. Exakt vart den drygt halva miljon människor som sökt asyl sedan 2010 tagit vägen och hur de livnär sig vet väl ingen. Konstateras kan dock att det finns få större städer söder om Dalälven utan ett område som nästan helt bebos av invandrare.

De problem Socialdemokraterna pekade ut 2013 har således blivit fler och mer svårlösta. Polismyndigheten utnämnde i juni 2017 61 bostadsområden i ett femtontal städer/storstadsområden till utsatta för organiserad brottslighet. Av dem är 23 ”särskilt utsatta”, vilket torde betyda att de regeras av kriminella nätverk utifrån deras uppfattning om vad lag och ordning innebär. Polisen skattar, åter i juni i år, antalet aktivt kriminella aktörer i dessa områden till 5 000 personer, i cirka 200 nätverk. Men man saknar resurser och metoder att upplösa nätverken och lagföra skyldiga brottslingar. Det svåraste hindret är att varken brottsoffer eller vittnen till brott vill tala med polisen om vad de vet eller sett.

Ett annat akut problem är att hitta bostäder åt det stora antalet nyanlända.

 

Var ska de bo?

Vi har länge ansett oss veta att många flyktinginvandrare bor dåligt och trångt, om de över huvud taget har en bostad. I vissa fall understiger antalet skrivna i bostaden grovt antalet som verkligen bor där. I andra extremen finner vi lägenheter där många är skrivna som i verkligheten bor annanstans.

Men kring uppgörelsen mellan den borgerliga regeringen och Miljöpartiet om den nya flyktingpolitiken svävar frågan hur de kunde undgå att ta hänsyn till vad de redan visste om integrationspolitikens misslyckanden.

Den knappa kvarts miljon asylsökande som anlände åren 2014-2015 har givetvis förvärrat situationen. En frustrerad bostadsminister letar nu efter bostäder för 100 000 människor som måste skaffas fram om nyanlända med uppehållstillstånd ska ha någonstans att bo. Ett av hans problem är att den nybyggnation som pågår nästan helt består av dyra bostadsrätter eller lägenheter med hyror som få av dessa människor kan betala.

Det är inte första gången ett politiskt beslut, som fattas i de bästa avsikter och med starkt engagemang, havererar därför att beslutsfattarna misstog sig på konsekvenserna. Men kring uppgörelsen mellan den borgerliga regeringen och Miljöpartiet om den nya flyktingpolitiken svävar frågan hur de kunde undgå att ta hänsyn till vad de redan visste om integrationspolitikens misslyckanden. Regeringen måste ha vetat minst lika mycket som Socialdemokraterna om tillståndet i de ”utsatta områden” där de senaste årtiondenas flyktinginvandrare samlats – bostadsnöden, arbetslösheten, fattigdomen och kriminaliteten. Huruvida det också gäller Miljöpartiet vågar jag inte ha någon uppfattning om.

 

I partitaktikens labyrint

En annan tolkning av regeringens iver att nå en uppgörelse med Miljöpartiet om en av dess symbolfrågor, är att detta ingick i manövrerandet inför 2014 års val. De fyra allianspartiernas utsikter att återvinna den majoritet man förlorade 2010 var magra och med Sverigedemokraterna kunde man inte regera. Således utgjorde ett samarbete med MP ett alternativ som kunde rädda Alliansen kvar vid regeringsmakten. Uppgörelsen om flyktingpolitiken skulle dessutom minska risken för att Socialdemokraterna kunde bjuda in Miljöpartiet till närmare samarbete innan valet.

Hur Socialdemokraterna resonerade vet jag inte. Men det troliga är att de inte ansåg sig ha något annat val än att hoppa på tåget.

Hur Socialdemokraterna resonerade vet jag inte. Men det troliga är att de inte ansåg sig ha något annat val än att hoppa på tåget. Att avstå hade varit att utmana en stark och talför opinion inom partiet som ansåg att det var Sveriges plikt att ge krigets flyktingar en fristad. Dessutom hade det förstört den goda stämning som börjat råda i umgänget med Miljöpartiet.

Denna tolkning av den breda uppgörelsen om att bli en humanitär stormakt i en plågad värld ger en bild av svensk partiernas taktiska tänkande som kanske upprör de agerande partiledningarna. Men detta tänkande återkommer i partiernas positionering inför 2018 års val. Längst fram i kön står Moderaterna som driver Sverigedemokraternas invandringspolitik för att ta tillbaka förlorade väljare.

Jag vill tro att man i ledningarna för alla riksdagspartier är medveten om att situationen i de så kallade utsatta områdena är en tickande politisk bomb, oberoende av vilka som lever där.

I stället borde diskussion och handlingsvilja vändas inåt, till vad som måste göras för att bromsa den utveckling mot ett segregerat land som nu pågått alltför länge.

Jag vill tro att man i ledningarna för alla riksdagspartier är medveten om att situationen i de så kallade utsatta områdena är en tickande politisk bomb, oberoende av vilka som lever där. De kriminella nätverken och deras inbördeskrig är det tydligaste men inte enda symtomet på vad främlingskap i det moderna och sekulariserade Sverige kan leda till. Det kan beskrivas som fattigdom och arbetslöshet men också ovilja att överge den moral och maktstruktur som bildas av en familj, en klan eller en kyrka. Eller för unga män av ett gäng som tjänar sina pengar på narkotikahandel. Främlingskapet förstärks av den diskriminering enklavernas invånare kan möta om de försöker ta sig in i det svenska samhället som jobbsökande, företagare eller studerande.

Min känsla, som kan vara fel, är att ömsesidig social och kulturell isolering mellan invandrare och infödda, ömsesidig misstänksamhet och rädsla, är på väg att skapa ett fattigare och farligare Sverige.

Kjell-Olof Feldt var Sveriges finansminister 1983-1990.