Den livsfarliga identiteten

Demokratin måste kunna rymma flera värdegrunder

Foto: Mostphotos

Foto: Mostphotos

Att professioner, organisationer och institutioner har antagit särskilda värdegrunder är i dag nästan en självklarhet. Men skillnaden mellan detta och att mena att det finns en allmän nationell värdegrund som alla bör dela är himmelsvid, skriver Anders Björnsson. I det förra fallet ansluter vi oss till en gemenskap efter eget val, medan vi däremot ansluts till en tänkt kollektiv svensk eller europeisk identitet.

Av Anders Björnsson

Publiceras i Kvartal vol. 1 2018, online 2018-01-02

I korthet

  • I dag nämns ofta vikten av en värdegrund i samhällsdebatten. Den ses som en viktig byggsten i den gemensamma svenska eller europeiska identiteten.
  • Detta resonemang är förvänt, eftersom våra identiteter är individuella, djupt rotade, ofta omedvetna och inte minst svåra att förändra.
  • I en liberal demokratis kärna ligger i stället samhällets förmåga att omspänna många olika, ibland motsatta, värdegrunder, drivkrafter och självbilder.
  • Lika grundläggande är att människors handlingar – inte deras självbilder – bör vara det som bedöms och som blir utgångspunkt för ett medborgerligt förtroende.

Hur känner man sig som svensk, som europé, som världsmedborgare? Det är nog väldigt olika. Det vill säga det skiftar från individ till individ. En del svenskar kanske inte alls uppfattar sig som européer och en del som uppfattar sig som européer kan mycket väl vara bosatta i andra världsdelar. Därför känns också diskussionen om vilka länder som tillhör Europa något verklighetsfrämmande. Ser indiern sig som asiat? Och islänningen: Är han europé eller asiat? Kontinentalsprickan går ju rätt igenom den insulära landmassan.

Detta är allmänt talat problemet med kollektiva identitetsmarkörer. De spricker upp, de kan aldrig vara entydiga. Ändå används de, synbarligen i tilltagande utsträckning.

Europeiska Unionen har på olika sätt engagerat sig i identitetsskapande företag: flagga, författning, parlament, regering, förvaltning, domstol, huvudstad, valuta, nationalsång (”Alle Menschen werden Brüder”), tullmur, gränskontroller, försvarsarrangemang och säkerhetspolitiska solidaritetsklausuler. Ibland bär institutionerna andra namn än ovanstående, men deras faktiska existens appellerar till sinnelaget hos alla européer, åtminstone hos mängden av välbetalda ”yrkeseuropéer” – termen är den tyske historikern Karl Schlögels. (Bekännelse och liturgi finns där också; det är egentligen bara en kyrka som saknas. ”Värderingar och principer först”, som Europeiska rådets polske ordförande har angett riktningen.)

Men finns det en europeisk identitet?

Samma sak med Sverige och det nationella. Värderingar och värdegrunder florerar inte bara i debatten utan också i regeringsretorik, förvaltningspolitik, kulturkritik, akademisk diskurs. Om de ska vara svenska eller stå på annan grundval synes vara någonting sekundärt: Det viktiga är att de anses omfatta och vara karakteristiska för specifika grupper där de fungerar normativt men också selektivt. Den som inte bekänner sig till normen, värdegrunden, egentligen en uppsättning etiska grundsatser, blir utdefinierad och får inte vara med – eller kuvas och förlöjligas i lämpliga former. På ett närmast Orwellskt vis har det normativa omskrivits till ”normkritik” – en ideologisk process som litteraturvetaren Johan Lundberg dissekerade i sin bok Det sista museet.

Och naturligtvis visar det sig att normkritikern har svårare än alla andra att ta och tåla kritik …

I en liberal demokrati måste det ges utrymme för många enskilda moralläror, också kontradiktoriska, för skiljaktiga ideal och utopier, bevekelsegrunder och lösningsförslag.

Vilken är svagheten med påståenden om förekomsten av kollektiva identiteter?

Den är att de, nolens volens, är förankrade i en freudiansk personlighetsteori och kopplade till individers utveckling. Identiteter är sällan manifesta, men de går att frilägga, avkoda. Bland annat därför är de illa ägnade för medvetet handlande, som beslutsunderlag, i kommunikativa sammanhang. Jag vill – i ett fritt samhälle – kunna ha och hävda min identitet, min självuppfattning, om den sedan är dold eller ostentativ, utan att behöva anpassa mig till en uppsättning styrdokument, till ett regelsystem, till ett traderat eller förväntat beteendemönster. Här talar jag om frirum, inte om lagbrott. Jag talar om en tolerans som är basen för en god kritisk anda, en granskande attityd mot allt som andas auktoritet och befallningar.

Anarkism? Nej, i grunden handlar det om en pragmatism.

Systemkritiker blev normkritiker

I en liberal demokrati måste det ges utrymme för många enskilda moralläror, också kontradiktoriska, för skiljaktiga ideal och utopier, bevekelsegrunder och lösningsförslag. Motsatsen finner man i det totalitära betraktelsesättet: att det finns en enda väg, en överlägsen modell, en riktningsgivande ledare eller partiorganisation. Där tyranniet inte går att tas i bruk, inrättas i stället moralöverdomstolar. Dessa behöver inte vara statsorgan; också medier och underhållningsindustri kan fylla denna funktion. Den intellektuella klassen – bortsett från ett fåtal drop-outs, outsiders, tvivlare och trotsare – finner i detta sin näring. De intellektuella i dag är följaktligen normkritiker, inte systemkritiker. Normkritiken levererar ett slags diskurshierarkier, en kanon som det blir svårt att bryta mot – inte olikt den nationalistiska kanon som grep sinnena under perioden 1850–1950 i vår del av världen, och i värsta fall ställde folk mot folk.

Systemkritikern är typiskt nog en konservativ som förmår att dra en gräns mellan den privata sfären, där fördomar har sin plats, liksom drömmar, lidelser, de mest bisarra traditioner, och den publika, som har ett behov av att utjämna skillnader (i fråga om ras, religion, språk, etnicitet) utan att skapa förmynderskap och likriktning. 

Identiteten, med sina värdemässiga bindningar, måste få vara en valhandling, om den sedan är medveten eller ej.

En av dem som i rättsstatsanda upprätthöll denna distinktion var den norske historikern Francis Sejersted. Han gick till skarpt angrepp mot den statliga ”verdikommisjonen”, tillsatt under kristdemokraten Kjell Magne Bondeviks första regering (1997-2000), som skulle bidra ”til en bred verdimessig og samfunnsetisk mobilisering for å styrke positive fellesskapsverdier og ansvar for miljøet og fellesskapet”. När staten går in för moralisk upprustning och mobilisering, kommer en del människor oundvikligen att hamna utanför gemenskapen. Somliga kanske rentav förlorar sina jobb, eftersom de plötsligt säger fel saker.

En certifierad moral går förr eller senare ut över individens fria val. Den skulle hota den enskildes rätt att själv välja sina värderingar och att ge offentligt uttryck för dem, enligt Sejersted. Den leder till inlåsningar av samma slag som statsreligionen i våra lutherska samhällen plågade generation efter generation av människor med. Är statsbärande liberaler och socialister oförmögna i dag att se det? Kanske är de just ett modernt prästerskap i det genomsekulariserade samhället.

För det är just det som Sejersted pekade på: att identiteten, med sina värdemässiga bindningar, måste få vara en valhandling, om den sedan är medveten eller ej. Den kan inte hänga på ödet, arvet, omgivningen – då blir den en förtrycksmekanism, ett befallande imperativ. Föreställer vi oss exempelvis en Östersjöidentitet, vilket var rätt på modet strax efter kalla krigets slut, ser vi samtidigt hur olika människorna som bor runt detta farofyllda innanhav beter sig gentemot varandra, inte alltid hjärtligt, ibland misstänksamt, ibland fientligt. Det baltiska är förstås en konstruktion. Vattnet i innanhavet var lika ofta konfliktorsak som kommunikationsled. Brodermord har inte varit okända i denna del av världen.

Vad har lutheraner, muslimer, katoliker gemensamt annat än att de tillhör en tradition? Inom partier är ju fraktionsväsendet satt i system, även om det skulle vara formellt förbjudet (och det är just därför som förbud införs). Är heterosexuell en identitet? Varje mördare har sina motiv och bevekelsegrunder. Fackföreningar för kriminella var ett av 70-talets allra mest befängda påfund.

Men normstyrd verksamhet förekommer och erkänns? Det är sant. Professioner håller sig med normer. Vetenskap och forskning är – eller bör vara – normstyrda. Men då är det fråga om normer som diskuteras och kodifieras inom professionen, av dem som finns på fältet. Dit ansluter man sig, blir inbjuden eller koopterad. Det är alltså en akt av frivillighet och ömsesidighet. Man godtar och följer givna riktlinjer, ett befintligt ethos. Är man inte beredd att göra detta, står alltid alternativet att avstå till buds. Man måste inte vara akademiker. Man måste inte bo i en bostadsrättförening, men väljer man att göra detta har man gett upp en del av sitt oberoende.

Man har anledning att göra skillnad mellan identiteter och intressen. Svenska folket har ett solklart intresse av att försvara sig vid en invasion från främmande makt, men det betyder ingalunda att jag – eller alla de som bor i Sverige – måste identifiera sig med landets försvarsminister.

Med det medborgerliga är det ofta inte så. Man tvingas acceptera läget, mer eller mindre. Alternativet är att utvandra eller att gå under jorden. Det senare behöver inte påverka identiteten det minsta, inte mer än om man hade stannat. Å andra sidan sker alltid en utveckling med hänsyn till omständigheterna, livsfaserna, låt oss säga även klimatet. Man fortsätter att vara den man är men kommer efter ett tag att bli en – delvis – annan personlighet. Det händer sannolikt även om du hamnar i ett fängelse.

Kollektiva identiteter uppfattar jag i fängelsetermer. De är tillskrivna, absolut inte naturgivna. De har tvångskaraktär. De kräver någonting mer än fostran, de kräver inställelse och underkastelse. Möjligen föder de revolt, spänningar, klyvnader i samhället. Desperata reaktioner.

Man har anledning att göra skillnad mellan identiteter och intressen. Svenska folket har ett solklart intresse av att försvara sig vid en invasion från främmande makt, men det betyder ingalunda att jag – eller alla de som bor i Sverige – måste identifiera sig med landets försvarsminister. Svenskar av skilda värderingar måste delta i Sveriges försvar, om inte riket ska gå under. Här krävs inga värdegrunder, möjligen en soldated.

Demokratiska grundsatser är inte identitet

Nu frågas: Finns inte någonting sådant som en nation? Jo. Men nationen är inte ett entydigt begrepp. Talar vi till exempel om en kulturnation eller om en politisk nation?

Jag har översatt tre tyskspråkiga författare till svenska. Joseph Roth – han föddes i den lilla gränsstaden Brody, inom den dåvarande österrikisk-ungerska monarkin, skulle senare tillhöra Polen, i dag Ukraina. Theodor Fontane – av fransk kalivinistsläkt, född i garnisonsstaden Neuruppin norr om Berlin, tyska kejsarriket, sedermera DDR, bodde ungdomsår i Swinemünde, numera Polen. Werner Bergengruen – svensk på fädernet, född i Riga, då under rysk överhöghet, sedermera huvudstad i en självständig republik, ockuperad av Nazityskland, erövrad av Sovjetunionen, så fri igen. Vilken kulturell identitet har dessa tre gemensamt? Jag iakttar skillnader – i mentalitet, attityder, språkbruk, levnadssätt, ideologier, också tillhörigheter. För Roth fanns inte Europa: Han levde tanke- och känslomässigt kvar i den sjunkna monarkin. Fontane hade sina ideal i England och Skottland. Bergengruen kapade aldrig banden med tsarismen, kämpade som frikårist mot bolsjevikerna efter första världskriget. Heinrich Mann, en annan tysk författare, född i Lübeck, som jag nu ägnar mig åt, var frankofil och hade sina sympatier i den republikanska traditionen: Han sökte sig inte till nationens storhet utan ville en ”förnuftets diktatur”.

Hos dem alla trivs jag, utan att identifiera mig med någon.

Det är inte dina egenskaper som räknas utan den verkan som ditt handlande får. Det bekymrar mig inte om du tror på asaläran. Om du misshandlar din hustru åker du fast, eftersom du bryter mot lagen.

Vad skulle en tysk kulturell nation vara: Hör schweizarna dit, österrikarna, sydtyrolarna i Italien, tyska restpopulationer i Rumänien, Ungern, Tjeckien, kvarvarande Volgatyskar? Man ser hur konceptet spricker. ”Tyska värderingar” – sug på detta. Finska värderingar, estniska, bulgariska, maltesiska. Ännu orimligare och mera långsökt torde det vara att föreställa sig europeiska värderingar, värdegrunder, identiteter.

Men identifierar inte svenskar sig med demokratins grundsatser? Jag tvivlar på det. Vi använder oss av dem för att de erbjuder oss en framkomlig väg för att nå vissa mål som trygghet, rättvis behandling, ekonomiska och andra framsteg. Men de allra flesta jag mött som har engagerat sig i den demokratiska politiken har inte varit några speciellt demokratiska personligheter. Och det är för mig ett alldeles acceptabelt förhållande. Det är inte dina egenskaper som räknas utan den verkan som ditt handlande får. Det bekymrar mig inte om du tror på asaläran. Om du misshandlar din hustru åker du fast, eftersom du bryter mot lagen.

Idén att endast de ädla och rena och fina ska få göra gagneliga gärningar hör hemma i den aristokratiska föreställningsvärlden. Där måste du äga dygd för att erhålla ett ämbete. I den moderna politiska teorin, från Niccolò Macchiavelli och framåt, är det uppdraget, ämbetsinnehavet, som skapar dygd och goda seder. Dessa kan inte vara nedärvda. Medborgerligt förtroende är erövrat, inte givet. Det kan också undergrävas, genom dåliga handlingssätt. Den politiska nationen vilar på medborgarskapet, inkluderande eller exkluderande.

Värdegrund inskränker handlingsutrymmet

Var hamnar vi nu? Vi hamnar hos den enskilde individen, det politiska subjektet. Subjektet kan inte vara klassen, klanen, inte heller partiet, organisationen. Jag anser, inte partiet. Jag röstar, inte familjen. Inom klassen kan det finnas skiljaktiga, motstridiga intressen; det gäller självfallet inte bara underordnade utan också härskande klasser. Rasifiering, eller etnifiering, som modebudskap tenderar att undergräva denna tillkämpade individualism. Rationalismen får stryka på foten. Det rör sig om ett civilisatoriskt bakslag.

Behövs då inte gruppen, kollektiven, skyddsvärnen? Jodå. Familjen ger dig skydd, i bästa fall (i värsta fall blir du misshandlad och våldtagen); partiet kan vara en murbräcka, ett redskap, för några en återvändsgränd; du deltar i körsång och det kan ge dig andrum. Men det är ingenting som du bekänner dig till. Den tro du har måste inte styra ditt agerande åt ett visst håll. Och detta är ett frihetsbudskap! Du äger ett handlingsutrymme. Värdegrunder, också godartade, inskränker detta. De är en determinism. De implicerar även ett gott mått av kunskapsförakt, eftersom ett vetande som strider mot eller inte passar in i normen i allmänhet ratas.

Men vetenskapen spricker ju också då och då, dras in i kontroverser, visar sig många gånger ofullkomlig och opålitlig, genom oredlighet och forskningsfusk, för att inte tala om anpasslighet till modet för dagen.

De kräver appell och applåd. Demokratisk politik vill ha förhandling, övertygelse. En officiellt sanktionerad samhällsmoral står i strid med den liberala rättsstatens principer – detta var Sejersteds diktum. Vi kan inte överlåta åt experter att träffa avgöranden i frågor som angår individernas orientering och personliga referenser. (Självfallet är detta ett normativt uttalande!) Då slutar vi förr eller senare hos Platon, i hans beklämmande idealstat. Där råder ingen skillnad mellan etik, som måste vara en djupt personlig sak, och estetik, som går att gradera efter fastställda kriterier och till och med rösta om (Melodifestivalen, Nobelpriset i litteratur!). Filosoferna, de intellektuella och förnäma, ska alltid ange vad som gäller hos Platon.

Också vetenskapen har dragits in i sökandet efter en stabil, erkänd och allomfattande värdegrund – medier och mer eller mindre offentliga institutioner (föreningen Vetenskap och Allmänhet!) söker numera dagligen utrota ”faktaresistens”. Men vetenskapen spricker ju också då och då, dras in i kontroverser, visar sig många gånger ofullkomlig och opålitlig, genom oredlighet och forskningsfusk, för att inte tala om anpasslighet till modet för dagen. Som i all annan verksamhet förekommer där okunnighet, godtycke, nepotism, rentav kriminalitet. Vetenskapsmarscher skiljer sig heller inte i grunden från förstamajdemonstrationer eller gayparader.

I stället för normativitet behöver vi bejaka normaliteten, det jag skulle vilja kalla vardagsförnuftet: en viss dos av klurighet som inte är detsamma som anpasslighet.

Scientismen, tron att vetenskapen frälser oss, är ingenting annat än en voluntarism, en kraftfull viljeyttring.

Existerar det motkrafter? Jag vill säga så här. I stället för värderingar, som skiftar och är opportuna, behöver vi värdighet. I stället för normativitet behöver vi bejaka normaliteten, det jag skulle vilja kalla vardagsförnuftet: en viss dos av klurighet som inte är detsamma som anpasslighet. Och i stället för hängivenhet för saken: respekt för individen. ”Svenska värderingar” och EU-fori är egentligen lika illa.

Slutligen. Märk väl att samma ord kan ha olika valörer. August Strindberg skrev ett kulturhistoriskt uppslagsrikt arbete som han kallade Svenska Folket i helg och söcken, i krig och fred, hemma och ute. Ett tusen år av svenska bildningens och sedernas historia som utgavs 1884. I detta ägnade han sig åt de många, ofta okända människorna förr och nu. Men Strindberg kunde också skämta. I Det nya riket från 1882 var ”svenska folket” liktydigt med kung Oscar II som reste runt och invigde nya järnvägsstationer stup i ett och höll rungande patriotiska tal på nationens vägnar. I dag har väl denna funktion övertagits av Dagens Nyheters debattredaktion som tillhandahåller en anslagstavla för myndigheter och det statliga utredningsväsendet, tilldelade sina värdegrunder.

Det är inte heller mycket att identifiera sig med.

Anders Björnsson är publicist, f d ordförande i Föreningen Ordfront och f d ordförande i Svenska humanistiska förbundet.