Xi Jinpings tredje akt

Under denna den 20:e partikongressen väntas Xi få någon ny grandios titel inskriven i stadgarna, kanske Folkets ledare eller ordförande. Allt är i syfte att höja upp honom till nivå med Mao Zedong. Det som kallas Xis egen era började i historieskrivningen under den förra partikongressen 2017, då skrevs också Xis tänkande in som ideologisk ledstjärna för partiet bredvid Mao Zedong.

Så vad kommer Xi att göra med all sin förmodade makt när han börjar sin tredje akt?

Förutsägelser om framtiden har en tendens att slå fel, och det har inte blivit lättare av att Xi Jinping odlar en slutenhet som överträffar även hans företrädares. Han har under sin tid som ledare inte gett någon presskonferens eller intervju med utländska journalister. Vi vet inte vad hans planer verkligen är, eller vilken information som når honom eller vilken makt han egentligen har. Kan politbyrån rösta ner honom? Har han försvagats av den senaste tidens bakslag och kommer han därför att tvingas backa? Ingen aning. Det har i stort sett varit noll läckor inför kongressen. Som analytikern Richard McGregor skrev i den uppmärksammade artikeln ”Xi Jinpings radical secrecy” gör det allt slutnare Kina världen svårare att förutsäga och farligare. Det vi däremot vet är vad Xi har gjort, vilka som befordras och vad Kommunistpartiet säger är planen för landets utveckling. Vi får utgå från det.

Ett modernt socialistiskt land

I den kinesiska politiken är repetition av politiskt laddade ord och fraser mycket viktig. Xi har tydligt sagt att han tänker fortsätta att driva reform- och öppningspolitiken. Men några ord som verkligen har repeterats mycket sedan Xi-eran startade är följande:

• Säkerhet (övergripande och politisk)
• Självförsörjning/Dubbla omlopp ( 国内国际双循环)
• Gemensamt välstånd
• Ekologisk civilisation
• Kamp

Xi kommer troligen att driva sin politik kring dessa ledord, och jag går igenom aspekter av dem nedan i denna artikelserie om Kina efter partikongressen.

2020 presenterade Kommunistpartiet (KKP) en färdplan 15 år fram i tiden för landet. Partiet ser framför sig att Kina år 2035 i stort sett blivit vad det kallar för ett modernt socialistiskt land, en global ledare inom innovation som är grönare, renare och jämlikare. Inom 15 år vill partiet nästan fördubbla medelklassens storlek, medan klyftorna mellan stad och landsbygd och olika landsdelar kraftigt minskas. Inkomster kommer att vara mer jämnt fördelade, och landet har nått en nivå som en utvecklad ekonomi i klass med dagens Sydkorea. Den långa tidshorisonten antyder att Xi planerar att vara kvar vid makten 2035. ¹ Han kommer då att vara 82 år gammal.

Ordet socialist betyder inte att Kina tänker gå tillbaka till en planekonomi. Partiet kommer inte att bestämma hur många skor som produceras varje år. Men partistaten vill vara central för ekonomin och för styrning av kapital, teknologi och talanger i samhället. 15-årsplanen betonar statens och inte marknadens roll för att driva innovation.

Efter kongressen tros den ekonomiskt reformsinnade premiärministern Li Keqiang lämna den högsta ledningen. De som förväntas ta över rattarna över ekonomin är lojala till Xi.

Kina siktar på att dominera i de djupa teknologier och vetenskapsfält som kommer att dominera framtiden, som AI. Flera av de tippade namnen för den nya politbyrån är i grunden ingenjörer och forskare. Några av dem kallas ”Kosmos-klubben”. Enligt analytikern Cheng Li avspeglar det den vikt Xi Jinping lägger vid rymdracet.

Gemensamt välstånd och säkerhet

Gemensamt välstånd har nu blivit en av Xi Jinpings viktigaste satsningar. Det betyder mer inkomstfördelning genom skatter och välfärdssystem, men också att kapitalister näpsas.  Frasen användes av Mao redan under  1950-talets kollektiviseringskampanjer men föll i glömska under reformeran, då mantrat var Deng Xiaopings citat att ”bli rik först”.

Det stora nedslaget mot Kinas it-jättar som inleddes i slutet av 2020 har också presenterats som en del av kampanjen för gemensamt välstånd. Den utlösande faktorn var ett tal av Alibabas grundare Jack Ma då han kritiserade den allt starkare politiska styrningen av företag. Partiet svarade med att slå ner som en hammare på Kinas it-entreprenörer.

Resultatet blir att Jack Ma väntas släppa kontrollen över sitt företagsimperium och ge bort lönsamma delar till statliga bolag. Partieliten har alltid velat ha en del av kakan av lönsamma bolag, men aptiten verkar ha växt.  Alibaba har nu även lovat att investera 15,5 miljarder dollar på tre år för att stötta målet gemensamt välstånd.

En annan aspekt av politiken av gemensamt välstånd är att företagen ska bli mer filantropiska och ta större samhällsansvar för att fostra en ny generation  välartade kommunister – ”fjolliga” artister ska bort och kidsens dataspelstid begränsas till max tre timmar i veckan.

I slutändan måste all ekonomisk aktivitet tjäna partiets intressen. Det gäller för Jack Ma och det gäller för utlänningarna också.

Så kommer Xi styra

Sett utifrån kan politiken verka som en underlig satsning. Kinas dynamiska entreprenörer har varit avgörande för att skapa innovativa jättar i världsklass som Tencent. Kinas inkomstklyftor är inte exceptionella för att vara ett övre medelinkomst-land.² Enligt världsbanken är Kinas gini-koefficient, som mäter ojämlikhet, lägre än USA:s och Brasiliens. Inkomstklyftorna har dessutom minskat under en följd av år, eftersom en krympande arbetskraft resulterat i löneökningar som överstiger BNP-nivå. Men sett genom partiets ögon finns det en logik.

När Xi tog över som landets ledare 2012 skrev jag i boken Pekingsyndromet att Xi är formad av Kinas totalitära historia under Mao och tankefigurer och metoder från den tiden kommer att prägla hans tid vid makten. Så har det också blivit. Xi har följt partitraditionen att skapa lydnad genom antikorruptionsarbete och mobiliserande kampanjer varvat med utfall mot onda utländska krafter. Han har visat sig vara en fantasilös ledare, men också en som är villig att satsa allt på ett kort när han bedömer att förutsättningarna är de rätta, och som är skoningslös. Overkill är ett ord som kan beskriva hur partiapparaten agerar när han slår till.

Kinas ledning har traditionellt varit misstänksam mot utlänningar och den privata sektorn. Men när ekonomin har fått verkliga problem har KKP gett den privata marknaden spelutrymme. När ekonomin tar fart igen så ger man åter fördelar till partiet och de statliga sektorerna. Dessa mönster kan Xi väntas fortsätta följa, som en vågkurva.

Under varje kongress sedan 2002 har partiets generalsekretare i sina linjetal betonat att ekonomisk tillväxt är partiets högsta prioritet. Denna gång tror analytiker att Xi inte kommer att säga det utan i stället prata om att ”balansera utveckling och säkerhet”.

Kommunistpartiets främsta mål är att säkra den politiska säkerheten, det vill säga partiets maktinnehav med Xi Jinping som kärna.

Vägen dit går genom ett disciplinerat parti som tror på socialismen med kinesiska särdrag. Kapitalister, med sina vinstintressen, ses som en faktor för andlig och verklig korruption i Xis värld. Partiet menar att Sovjetunionens fall berodde på att ryssarna tappade den rätta tron, och i farans stund var ”ingen man nog” att försvara regimen, som Xi sade i ett uppmärksammat tal. Det betyder också att allt, även ekonomin, företag och investeringar måste ses genom ett prisma av övergripande nationell säkerhet. Det innebär att skapa en paranoid och allseende partistat där vanliga kineser och företagen kan mobiliseras för att bistå säkerhetsapparaten vid behov. Det betyder ”civil-militär fusion”, där den partistyrda militären integreras i den civila sektorn. För Xi är lösningen på alla problem mer Kommunistparti. Vi kan vänta oss att partiet kommer att fortsätta ta över uppgifter från staten.

Undersökningar som gjordes före pandemin tyder på att stödet för lokala myndigheter har ökat kraftigt bland fattiga och landsbygdshushåll.

Partiet hävdar att det inte behöver söka legitimitet genom öppna fria val utan får det genom att vinna folkets hjärtan och lyssna på deras önskemål.³ Det har länge funnits en oro för att växande inkomstklyftor skulle leda till oroligheter och uppror. För att hantera interna hot kommer Xi troligen försöka fortsätta med hårt förtryck mot alla former av alternativ organisering. Men det kombineras med investeringar i skyddsnät, vård och fattigdomsbekämpning, vilket har visat sig vara populärt. Undersökningar som gjordes före pandemin tyder på att stödet för lokala myndigheter har ökat kraftigt bland fattiga och landsbygdshushåll under Xis regeringstid, jämfört med hur det var under företrädaren Hu Jintao.

Minoriteterna kinesifieras

Det finns i nuläget inget som tyder på att Xi tänker ändra politiken mot uigurer och tibetaner. I stället försöker partiet omdefiniera begreppet mänskliga rättigheter i FN och använder sitt internationella inflytande för att tysta internationell kritik. ”Absolut ingen nåd får visas” sade Xi Jinping i ett tal 2014 när han uppmanade till folkkrig i Xinjiang. Uigurer sätts i läger för hjärntvätt, deras barn kinesifieras och uiguriska kvinnor pressas att gifta sig med män ur den han-kinesiska befolkningsmajoriteten. Det bygger in spänningar och hat för generationer framåt.

Partiet verkar alltmer anse att mångkulturella länder är instabila. Etniska grupper har under Xi fått sina identiteter utspädda och språk nertryckta. Målet verkar vara att assimilera dem i den han-kinesiska majoritetsbefolkningen. Visionen är ett folk med en central kultur som likt en kropp förenar sina tankar med en ledare.

Kina och utlänningarna

Trots de ökade svårigheterna som europeiska bolag möter i Kina planerar de flesta att stanna. Kinas industrikluster är svåra, för att inte säga omöjliga, för något annat land att matcha, konstaterar den Europeiska handelskammaren i Kina i en färsk rapport som annars är packad med kritik mot ökad politisering och orättvis spelplan. Detsamma gäller självklart storleken på kinesiska marknaden.

Detta är något som partiet också räknar med; man verkar därför inte förlora någon nattsömn över utlänningarnas klagorop.

Partiets mål med Europa är att skapa allianser och öka Europas beroenden av Kina. Syftet är att undergräva Pekings huvudfiende USA:s allianser. Europeiska bolag har därför en roll att spela i Kina även i framtiden, i en kontrollerad och begränsad omfattning.

Självförsörjning

Xi missar inget tillfälle att understryka vikten av att öka Kinas grad av självförsörjning. Det är tydligt att den kinesiska ledningen förväntar sig fortsatt konflikt med USA. Därför förbereder de sig för en tid med mindre ekonomiskt och teknologiskt beroende av omvärlden, något som blivit mer akut efter att USA i dagarna kom med ett massivt regelpaket för att bromsa Kinas utveckling av mikrochipsteknologi, med syfte att Kina inte ska komma förbi USA i styrka. Peking vill att ekonomin ska drivas av inhemsk konsumtion och teknologisk uppgradering. Det är vad frasen dubbla omlopp handlar om. Det ska både göra Kina tryggare och samtidigt göra omvärlden mer beroende av Kina.

Kinas ”marknadsleninism” har visat sig vara effektiv på vissa sätt. Landets statskontrollerade banker och företag kan dumpa priser för att döda marknader, och partistaten kan bistå med hjälp att föra över utlänningars teknologi.

Ett resultat av politiken kommer troligen leda till mer konkurrenspress på länder och företag som fortfarande har ett teknologiskt försprång till Kina.

Titta exempelvis på Kinas satsning på att bygga kärnkraft. Landet har under det senaste årtiondet byggt 39 av 68 nya reaktorer i världen. Det ger Kina skalfördelar och erfarenhet som landet sedan kan använda för att sälja tekniken utomlands. Kina kan vara på väg att dominera kärnkraft i framtiden på samma sätt som man redan gör med solpaneler.

Xi har också anledning att vara nöjd med att Kinas import av tjänster och varor som andel av BNP har fallit kraftigt sedan toppnoteringen under 00-talet.

Men satsningen på självförsörjning har också drabbat produktiviteten. Den totala faktorproduktiviteten, tillväxten per enhet av arbete och kapital, har knappt ökat under Xis tio år vid makten, rapporterar tidskriften The Economist. Kinas satsning på att stärka inhemska jätteföretag och styra handel mot ”vänliga” (det vill säga icke-västliga länder och i synnerhet inte USA) ger fördelar till ineffektiva bolag.

Från ett kinesiskt perspektiv är det dåliga nyheter, eftersom ökad produktivitet är det enda långsiktigt hållbara sättet att öka levnadsstandarden på.

Från odiskutabel succé till odiskutabel

Fastighetsbranschen är den viktigaste delen av Kinas ekonomi. Ungefär vart tionde år brukar Kina ha problem med någon form av kris eller lånebubbla i fastighetsbranschen, och lika regelbundet kommer utländska analytiker och varnar att undergången är nära och journalister besöker spökstäder med tomma nybyggda hus. Varje gång har Kommunistpartiet fått dem att äta upp sina dystra profetior. Peking har i stället släppt loss en ny våg av urbanisering och massiva stimulansprogram som har drivit Kina och i sin tur världsekonomin.

Nu har det gått nästan tio år sedan jag senast rapporterade om en fastighetsbubbla i Kina och frågan är om det är annorlunda den här gången när vi återigen ser samma svarta rubriker? Ja, de faktorer som bidrog till Kinas spektakulära tillväxt efter inträdet i världshandelsorganisationen WTO 2001 är antingen uttömda eller på nergång.

Det brukar sägas att demografi är en nations öde. För tjugo år sedan fanns en ung befolkning att urbanisera och koppla samman med den globala arbetsmarknaden. I år kulminerar Kinas befolkning, medan arbetskraften har krympt under lång tid. Med nuvarande födelsetakt på 1,3 barn per kvinna kan befolkningen halveras på 45 år, varnar en kinesisk studie. Även om det inte blir så extremt ökar försörjningsbördan för hälsovård och pensioner snabbt.

Partiet försöker möta detta på två sätt: det ena är att lägga den gamla ettbarnspolitiken i backläge, med propaganda om trebarnspolitikens fröjder och belöningar till dem som skaffar fler barn. Kinesiskorna verkar dock inte vara mer pigga på att skaffa många barn än kvinnorna i resten av det barnfattiga Östasien. Den andra förhoppningen är att en satsning på att bli världsledande på robotisering ska uppväga för en krympande arbetskraft.

Nollcovidpolitiken kan för en utomstående verka galen, men den har uppenbara fördelar ur partiets synvinkel.

Sedan pandemin började har nollcovid-politiken lyfts som ett odiskutabelt bevis på det kinesiska systemets överlägsenhet. Låga dödstal har bidragit till att Kina nu har högre förväntad medellivslängd än USA. Men smittsammare varianter har under året lett till förödande lockdowns i landet, och ständiga tester gör vardagen till en påfrestning.

Idag är nollcovidpolitiken förvisso fortfarande odiskutabel, men det är endast för att politbyråns ständiga utskott har förbjudit all kritik mot den. Partiet betraktar kriget mot viruset som en säkerhetsfråga och säger att ”uthållighet är seger”, vilket är ett slagord från kulturrevolutionens dagar. Kinas ”dynamiska nollcovidpolitik” kommer därför att rulla på, troligen in till nästa år och eventuellt längre. Även om partiet vill begränsa påverkan betyder det att störningar för ekonomi, liv och resor kommer att fortsätta under den tiden. För kineserna har det varit föga tröst att många fått sova på sina arbetsplatser för att inte ekonomin ska drabbas.

Nollcovidpolitiken kan för en utomstående verka galen, men den har uppenbara fördelar ur partiets synvinkel. Dels skulle viruset troligen leda till en överbelastad sjukvård, i synnerhet eftersom man släpat fötterna efter sig med vaccinering. Dels så finns det uppsidor för den politiska säkerheten med att stänga landet och minimera kontakter med utlänningar och deras tankar.

Pandemin har gett partiet möjlighet att disciplinera folket genom hälsoappar, som styr deras vardag och gör det möjligt att bestämma vem som får gå ut och vem som ska låsas in. Följden verkar ha blivit en lydigare befolkning. Även om smittan blir ofarlig eller ekonomin gör så att partiet tvingas acceptera att leva med viruset kommer man knappast att återgå till det relativt friare tillstånd som rådde innan pandemins början.

Kamp

Men låt oss tänka på vad som händer om partiet inte klarar att leverera på sina löften om en enormt expanderad medelklass och utveckling för alla? Den andra källan till legitimitet för partiet är nationalism, att man återupprättar kinesernas ära efter ”100 år av förödmjukelse” från utlänningar. Kinesiska diplomater upprepar allt oftare frasen ”förändringar vars like inte har setts på ett århundrande”, vilket tros syfta på det Xi ser som den liberala demokratins och kapitalismens kris och som tog fart i samband med finanskrisen 2008. Partiet är övertygat om att USA är på dekis (Europa behöver vi inte ens prata om) och därför inte kommer att våga utmana Kina militärt när landet utökar sitt inflytande i regionen och världen.

Tanken på att Kinas tid är nu leder också till konfrontationer över territorieanspråk med länder som partiet betraktar som lågrankade: Japan, Indien, Vietnam. Idag måste Kina också skydda sina investeringar och arbetare i världen. Relationen med Väst, i synnerhet USA, kommer därför att troligen fortsätta försämras.

Den allvarligaste konfliktrisken är Taiwan, dit den gamla nationalistregimen flydde i samband med Maos revolution 1949. Taiwan är den sista ouppklarade affären från det stora kinesiska inbördeskriget. Xi har liksom tidigare ledare sagt att han vill ha en ”fredlig återförening”. Det är något som folket på Taiwan häftigt motsätter sig, men Xi hoppas att landets växande styrka kommer att tvinga fram den utvecklingen i alla fall.

Xi betraktar sig samtidigt som en man med ett historiskt uppdrag att återta förlorat territorium. I ett tal, där Xi upprepade ordet kamp nästan 60 gånger, sade Xi att Kina måste genomgå en ”stor kamp” för att kunna förverkliga ”den kinesiska drömmen” om den stora nationella återfödelsen. För att förverkliga den måste Taiwan vara i Pekings händer före 2050. Så länge Xi inte har vunnit något krig kan han inte på riktigt mäta sig med Mao, hur många fina titlar han än får. Frågan är om tankar på historiskt eftermäle kommer att väga tyngre för Xi i takt med att han blir äldre, på samma sätt som de gjorde med Putin och Ukraina? Vad händer om exporten sätts i blockad eller konflikten spårar ur med USA? Företag och regeringar bör väga in konfliktrisker i sina prognoser för framtiden.

Men för att summera. Krig är inte det mest troliga utfallet, men om det sker ska ingen vara förvånad.

Xi har tagit tillbaka partiet till den gamla metoden med ett högst centraliserat och individualiserat styre. Men detta är samma faktorer som skapade problem för Kina under Mao-eran. Xi undviker dock noga det kaos som Mao startade under kulturrevolutionens första år, hans mål är systembevarande. Liksom Mao försöker han avskärma kineserna från utländska impulser och odlar en aggressiv och självförhärligande nationalism. Kina har sannolikt gått in i en era av lägre tillväxt. En del spekulerar numera även i att Kina inte kommer att kunna växa förbi USA:s ekonomi vid slutet av årtiondet, eller kanske någonsin. Å andra sidan: är det något vi kan lära från historien så är det att Kommunistpartiet har en häpnadsväckande förmåga att göra comeback från svåra lägen.