Det här är en sammanfattning av Fredagsintervjun den 8 augusti 2025. Lyssna på hela intervjun här.
Efter performanceverket Painful cake 2012 och utställningen Negerkungens återkomst tre år senare blev konstnären Makode Linde anklagad av en del för att sprida rasism och fördomar, medan andra såg hans verk som viktiga inlägg i den laddade debatten om mångkultur och identitetspolitik. Idag bor och verkar Makode Linde i Berlin sedan många år. Saknar han den svenska kulturvärlden och provocerar hans black face-målningar fortfarande, eller har tidsandan gjort hans konst mainstream?
Vi spelar in den här hemma hos dig i Berlin. Hur kom det sig att du flyttade hit från början?
– Jag kom hit från första början därför att Konstfack hade en ateljé här. Och de flesta elever var inte så företagsamma med att boka den. Då kunde man gå ner och boka upp två månader ihop med ett par kompisar, så började jag komma hit varje år. Sen blev jag kär i en kille på kandidatexamen och började pendla och flyttade ner. Sen tog det slut, men jag stannade kvar och här är jag.
– En av anledningarna till att jag flyttade från Stockholm var nog att det kändes lite litet. Jag är uppvuxen där och efter 30 år blir det lite kvavt och incestuöst på något sätt.
Så någon riktig längtan att komma hem på det sättet finns inte? Hemma är väl här nu kanske?
– Hemma är här, men också eftersom jag kanske… Ibland förklarar jag det för folk som att jag mer flyttade från Stockholm än till Berlin. Vissa människor som flyttat hit har gjort det för att de är hungriga på något större eller mer. Eller dras till konstscenen här. Eller musikscenen. Jag var ganska överväldigad av allt kring tårtan. Att bo i Stockholm och vara någon slags halvoffentlig person. Det kände jag var som ett stressmoment helt enkelt. Vilket jag inte känner i Berlin. Därför har jag aldrig sökt mig till att försöka återupprepa de saker jag gjorde i Stockholm. Typ ha en klubb eller sådana saker.
Vad gör du just nu då? Vad har du för projekt igång eller vad intresserar dig?
– Jag har precis börjat jobba med stage design och scenografi för en karibisk koreograf som heter Justin F Kennedy. Han håller på att sätta upp en show som heter Apocalypso som har premiär i höst i Berlin på Sophiensæle. Det är någon slags all star cast, med mycket begåvade musiker, designers, dansare och så vidare. Mycket folk jag har känt i 10–15 år men aldrig haft möjlighet att jobba med. Så det är väldigt upphetsande. Det är någon slags postapokalyptisk, undervattens, karibisk mardröm.
Det var 2012 på Moderna Museet under World Art Day som du ställde ut en stor tårta formad som en svart kvinnotorso där ditt huvud målats som blackface. Varje gång någon satte kniven i den här torson skrek du av smärta och det var moderaten Lena Adelsson Liljeroth som skar den första biten. Afromantics kallar du konceptet. Vad var idén bakom det där?
– Det var en serie på några tusen verk skulle jag säga. Skulpturer, målningar, teckningar, animationer och så vidare – en tårta. Anledningen till att jag började jobba med blackface var väl att jag sökte efter någon slags symbol för idén om svarthet.
Vad var det för tankar du ville väcka eller frågor du ville ställa med de där blackface-grejerna?
– I början var det ett väldigt enkelt koncept. Jag tog saker som var vita och målade dem till svarta. Jesus, en kanin, en spermie, ett spöke och så vidare. Men sen började jag utvidga serien genom att göra bilder med de här karaktärerna eller mer specifika scener. Monster, Barbie, aliens med blackface. Efter att jag gjort ett par hundra så klev de nästan ur Afromanticserien och blev mer som min cast som jag använde.
Du fick en hel del kritik för det här verket. Att det var, om inte rasistiskt, så åtminstone att du spelade på rasistiska stereotyper och förstärkte fördomar mot svarta.
– När jag gjorde utställningen Negerkungens återkomst så var det vissa människor som såg det som att jag legitimerar att de säger neger. Och det är en väldig skillnad på när jag upprepar ordet neger här för att vi pratar om det ordet och att jag kallar någon annan människa för det.
Det är ingenting du påbjuder eller tycker är bra? Du hamnade lite i ett sånt fack?
– Ja, som någon som kämpar för det fria ordet. Det är klart att jag är för yttrandefrihet. Men just den här redpill-typen, den här Elon Musk-varianten av att kämpa för yttrandefrihet bara för att säga en massa dumheter ungefär, det där tar jag väldigt avstånd från.
Det är inte din grej riktigt?
– Nej, det är väldigt många antisocial justice warriors som gillar mig. Och jag är en social justice warrior.
Du är inte ute i ett krig mot woke med din konst?
– Nej, woke är någonting positivt. Uttrycket har kidnappats av alt-right-rörelsen för att betyda en massa andra saker. Men woke betyder egentligen i sitt ursprung bara vaken, medveten om sociala orättvisor och sådana saker. Det är någonting bra.
artikel från Kvartal
- Alla artiklar
- Alla poddar
- Kvartals app
- Reklamfritt