Idag när deltagarna är i en hermetiskt avstängd OS-bubbla och Pekings nattliv blivit en skugga av sitt forna vilda jag framstår det som rörande att det en gång fanns en tid när någon kunde bli upprörd över att barer tvingades stänga klockan två.
Leendet som frös till is
Mottot för spelen den gången var One World, One Dream, vilket enligt arrangörerna skulle visa att ett öppet Kina omfamnade världen. Men idag framstår sommarspelen inte som en milstolpe för globaliseringen utan snarare som en slutpunkt på den galet dynamiska tiden som präglade Kina under åren efter inträdet i världshandelsorganisationen WTO 2001. Då strömmade utländska impulser in.
Några av mitt livs största idrottsögonblick var under OS i Peking; känslan av att se Kina med den väldige centern Yao Ming möta USA i basket (det kinesiska laget var längre i snitt!) eller när Usain Bolt krossade världsrekordet på 100 meter. Men för partiet har idrotten har alltid varit ett instrument för utrikespolitik och propaganda.
Efter OS rapporterade jag att det var tydligt att Kommunistpartiet tyckte att det hittat ett vinnande recept och inte tänkte ändra sig.
2008 skrev kinesiska partitidningar att ”Vi ska ge världen ett leende”. Artisten Ai Weiwei var med i gruppen som designade OS-arenan Fågelboet. Idag när öppningsceremonin hålls på samma arena är Ai Weiwei en dissident i exil.
2008 fanns till och med protestparker; visserligen fick folk inte använda dem, men det var en symbolisk gest eftersom Kina hade fått spelen mot löfte att förbättra situationen för mänskliga rättigheter.
Den 18 augusti, mitt under spelen, rapporterades kinesiska säkerhetsstyrkor ha öppnat eld mot en grupp protesterande tibetaner. Det fick inga större reaktioner i världspressen.
Efter OS rapporterade jag att det var tydligt att Kommunistpartiet tyckte att det hittat ett vinnande recept och inte tänkte ändra sig. ”I framtiden kommer vi att få se ett mer självmedvetet Kina”, skrev Kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad. Så blev det.
De internationella demonstrationerna som hade följt OS-facklan genom världen blev en väckarklocka för unga arga nationalister i Kina. Idag dominerar den gruppen internet och stämplar kineser med misstänkta ”utländska” agendor som anti-kinesiska och rasförrädare (kändisar som uppmanat till ansvarsfull konsumtion av fisk har fått det epitetet).
Nu är det partiet som dikterar villkoren
2022 hotar partistaten att straffa idrottare som vill använda sin yttrandefrihet i Peking. Den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) liksom stora delar av näringslivet har blivit beroende av Kina och jamsar med. När maktbalansen har förändrats mellan Kina och Väst ser partistaten ingen anledning till att upprätthålla en symbolisk fasad längre. Peking säger liksom IOK:s president Thomas Bach att man inte ska politisera idrotten, vilket kan tyckas magstarkt med tanke på att man har valt en version av president Xi Jinpings vision för en ny världsordning som motto för OS 2022: Together for a Shared Future. President Xi Jinping har själv sagt att spelen ska demonstrera landets ambition om att skapa en ny ”mänsklighetens ödesgemenskap”.
”Idrotten slängdes in som ett köttben till kineserna”, säger den tidigare landslagsåkaren i längdskidor Gudmund Skjeldal som kallar idrottsavtalet en katastrof både för idrotten och norsk demokrati.
En sak som skiljer sig från 2008 är att den gången vann Kina överlägset guldligan. Denna gång säger Xi Jinping att han inte bryr sig om det blir några guld. Inför vinter-OS skickade Norge över 60 skidexperter för att hjälpa Kina till sina första skidmedaljer på hemma-OS. Men nästan samtliga norrmän har nu gett upp och åkt hem. Kina vill ha skidguld, men ett system som är byggt på politik och fruktan är inte kompatibelt med norska framgångsmetoder, konkluderade en av tränarna. Norska TV2 avslöjade i december att den norska idrottsrörelsen blev pressad till samarbetet av den dåvarande högerregeringen för att rädda vänskapen med Kina. Kommunistpartiet satte Norge i en diplomatisk frysbox och stoppade direktimport av lax efter att dissidenten Liu Xiaobo fick fredspriset i Oslo 2010. Liu blev fängslad för att han hade skrivit Charta 08, ett manifest för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Några månader efter att statsminister Erna Solberg undertecknade idrottsavtalet med premiärminister Li Keqiang i Peking 2017 blev Liu blev den förste fredspristagaren som dog frihetsberövad sedan den tyske pacifisten Carl von Ossietzky i Nazityskland.
”Idrotten slängdes in som ett köttben till kineserna”, säger den tidigare landslagsåkaren i längdskidor Gudmund Skjeldal som kallar idrottsavtalet en katastrof både för idrotten och norsk demokrati.
För Ygeman verkar tiden ha stått stilla
Flera länder, som USA, Danmark och Storbritannien, har valt att genomföra en diplomatisk bojkott mot vinter-OS. Vita husets pressekreterare motiverar det med ”Det pågående folkmordet och brotten mot mänskligheten i Xinjiang och andra brott mot de mänskliga rättigheterna”. Andra länder, som den svenska regeringen, skickar inte några högdjur med hänvisning till pandemin, och hoppas därmed att varken Kommunistpartiet eller hemmaopinionen ska bli arga. Inget land vill ha en sportslig bojkott eftersom det mest drabbar idrottarna och tv-publiken. I en debatt mellan riksdagsledamöterna David Josefsson (M) och Hampus Hagman (KD) försvarade sig idrottsministern Anders Ygeman (S) med att den borgerliga regeringen åkte till OS i Peking 2008, och då var det minsann inget snack om diplomatisk bojkott. För Ygeman åtminstone verkar det som om tiden har stått stilla.
Nåväl, när spelen pågår kommer den del av världen som bryr sig om vinteridrott att koncentrera sig på tävlingarna i OS-bubblan, men för partiet är maktspelet det viktiga, en global tävling om ledarskap som denna gång med rätta kan kallas no-fun Olympics.
*
Invigningen är på fredagen den 4 februari klockan 13–15 svensk tid. Peking blir historiskt att som första stad stå som värd för både sommar-OS (2008) och nu vinter-OS.