Western med samvete

Vilda västernböcker som litterär genre fortsatte dock fascinera och som tonåring kom jag att stifta bekantskap med ”riktiga” författare av westerns. Jag började sluka alltifrån de allra tidigaste böckerna inom genren, som The Log of a Cowboy (1902) av Andy Adams, till de mer stereotypa, vilka nog mycket tack vare sina filmatiseringar kom att forma den allmänna folkliga bilden av westerngenren, som The Ox-Bow Incident (1940) av Walter Van Tilburg Clark och The Seachers (1954) av Alan Le May.

… starkt färgade av dåtidens inte bara kantiga ideal, utan också av en unken historiesyn, till fördel för den vite mannens hjältemod …

Samtliga böcker nämnda i stycket ovan får sägas vara litterärt durkdrivna, men de är även starkt färgade av dåtidens inte bara kantiga ideal, utan också av en unken historiesyn, till fördel för den vite mannens hjältemod, som de flesta av oss i dag har reviderat. Inom filmen kom den klassiska amerikanska western, som tillkom från 1920-talet fram till 1970-talet, dock att utmanas av den italienska spagettiwestern, där både kapitalism, könsroller och etnicitet behandlades på ett radikalare sätt. Samtidigt med spagettiwestern kom det också inom både filmen och litteraturen ut en rad verk som kom att samlas in i subgenrerna revisionistisk western och anti-western.  Låt oss här benämna det hela som modern western, ett begrepp som ringar in både revisionistisk western och antiwestern, samt även några av de fyra senaste decenniernas allra finaste litteratur, där kreativiteten sprängt alla genremässiga begränsningar.

Inte längre stereotypiskt

Min första kontakt med något som för mig avvek från den klassiska stereotypa westernlitteraturen var när jag en sommar i fjortonårsåldern läste Lonesome Dove (1985) av Larry McMurtry. I Lonesome Dove får vi får följa vännerna Woodrow Call och Augustus McCrae som ska driva boskap från Rio Grande till Montana. Lonesome Dove är mer en tillståndsskildring än en roman som drivs av en egentlig handling, även om äventyren i romanen duggar tätt i form av möten med outlaws och indianer, och lägg därtill romantiska och erotiska förvecklingar.

Som fjortonåring läste jag Lonesome Dove ganska ytligt, suktandet efter ett läsäventyr med betoning på äventyr var fortfarande stort, men intrycket var ändå något positivt och helt annat än det jag funnit i mer klassiskt stereotyp westernlitteratur som i exempelvis Le Mays The Seachers. I dag läser jag romanen som en 800 sidor lång gripande och vacker skildring om det eviga inre sökandet efter en livsuppgift och om manlig ensamhet.

Det finns inte minst en underliggande tydlig lyrisk förtätning i Lonesome Dove …

Visst, Lonesome Dove har mycket av klassisk western i sig, men McMurtrys litterära ambitioner går också utanför den klassiska stereotypa vilda västern-romanens ramar. Det finns inte minst en underliggande tydlig lyrisk förtätning i Lonesome Dove, vilken för övrigt var en av motiveringarna till att denna amerikanska bokpärla tillägnades en Pulitzer. Boken fick tre uppföljare, Streets of Laredo (1993), Dead Man`s Walk (1995) och Comanche Moon (1997). Samtliga är värdiga som uppföljare, men den outplånliga skönhet som Lonesome Dove ingjutit i mig kommer de inte upp till.

Historisk trovärdighet

Sedan länge har den svartvita historiebilden inom genren … kommit att spela ut sin roll för en mer historiskt nyanserad bild av den amerikanska civilisatoriska födelsen.

Vanligt inom den moderna westernromanen har sedan 1970-talet varit ett växande intresse för att nå historisk trovärdighet. Sedan länge har den svartvita historiebilden inom genren därför alltmer kommit att spela ut sin roll för en mer historiskt nyanserad bild av den amerikanska civilisatoriska födelsen.

Att tala om modern westernlitteratur utan att nämna Cormac McCarthy är omöjligt. Blodets meridian (1985), minns inte första gången jag läste den, är en sådan där roman som tycks varit med en hela livet. Boken är inte bara ett försök till en filosofisk betraktelse och meditation, utan är också en roman som hämtat sin inspiration ur verkliga historiska händelser. Händelser som McCarthy främst fann i en memoarbok skriven av militären Samuel Chamberlain.

Blodets meridian utspelar sig under 1800-talets mitt i gränstrakterna mellan USA och Mexiko där vi får hänga med en skalpjagande soldathär på deras ultravåldsturné fylld med krigsförbrytelser mot apacheindianer. Gruppen militära skalpjägare, vilken anförs av kapten Glanton, är som ett kringresande tivoli i död. Den verkliga ondskan i romanen personifieras dock i domaren Holden, en jättefigur både till fysik och metafysik, som likt en allsmäktig demiurg hemsöker hela berättelsen. Den guds tystnad som McCarthy utforskar i Blodets meridian kommer igen i hans No Country for Old Men (2006), vilken förvisso utspelar sig i modern tid, men den är lika mycket en western.

Breddat westerngenren

Den lyriska verkshöjd som McCarthy uppnår i Blodets meridian är knappast hämtad ur den klassiska stereotypa western. Även stilistiskt blir hans prosa här således en antites till den klassiska westernromanen. Hårdkoktheten är förvisso närvarande, men det vilar något modernistiskt och samtidigt närmast gammaltestamentligt klingande i McCarthys språkföring. I hela McCarthys författarskap återfinns tydligt släktskap med modernister som William Faulkner. Även äldre tiders författare som den mystiske Ambrose Bierce (1842 – 1914), som på ett minst lika konstnärligt unikt sätt kan kopplas till westerngenren som McCarthy, är andligt närvarande i både Blodets meridian och No Country for Old Men.

Andra nutida moderna westernförfattare som är historiskt sökande är Philipp Meyer och Winston Groom. Dessa har haft stora publikframgångar under 2010-talet. Båda är förvisso underhållningsförfattare, men samtidigt väl så historiskt undersökande. Båda har i egen rätt breddat westerngenren än mer bort från den klassiska westerns ofta förekommande rasism, sexism och tomma våldsglorifiering.

Vitamininjektion i litteraturen

Vad som på senare år gett en rejäl litterär vitamininjektion i westernlitteraturens kanon är dock Days Without End (2016), som från och 2020 finns i svensk översättning med titeln Dagar utan slut, av irländare Sebastian Berry. Tematiskt vill jag inte göra en jämförelse med Dagar utan slut och Blodets meridian, men språkligt innehar de samma burleska framtoning och visionära urkraft.

Dagar utan slut utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget och de så kallade indiankrigen. Berättelsen drivs fram av berättaren Thomas McNulty, en fattig yngling som flytt fattigdomen på Irland över till Amerika. I Amerika har han stiftat bekantskap med en annan yngling, John Cole. De förtjänar tillsammans först sitt uppehälle genom att utklädda agera kvinnor åt ensamma gruvarbetare för att sedan ta värvning i armén. I Dagar utan slut låter Berry de två karaktärerna McNulty och Cole verka lika skraltiga i sin mänsklighet och vilja till överlevnad som de är två mänskliga självklara frön till det land som ska födas och bli Amerika.

Dagar utan slut är ett lyriskt under till roman.

Det är bara en roman, jag vet, men våldsskildringarna i Dagar utan slut, vilka är många och utdragna, särskilt skildringarna av mördandet av urinvånare, lämnar djupa spår även efter läsning. Berry har i Dagar utan slut en hel del att säga oss om våldets mekanismer, och trots att han gör det lyriskt blir det aldrig skönmålat.  Dagar utan slut är dock främst en kärleksskildring. Vänskapen mellan McNulty och Cole är tydligt homoerotisk, men de definierar aldrig denna kärlek, utan är i den lika självklar som den luft de andas. Både McNulty och Cole lever därmed ut både sin sexualitet och könsidentitet med en frihet som inte bara utmanar en gängse stereotyp vilda västern-mentalitet, utan också vår egen samtid som gärna mänskligt stämplar och sorterar.

Dagar utan slut är ett lyriskt under till roman. Det går att ta några meningar vartsomhelst ur boken och du har ett poem. Eller för all del en modern western. Det vill säga en western med samvete, vilket inte nödvändigtvis är något som sparkar in redan öppna dörrar.