Vladimir kalsongförgiftaren

Demokrati som teaterkuliss

Så vad ska vi kalla Ryssland under Putin? Enligt det demokratiindex som sammanställs av tidskriften the Economist är vårt grannland inte en demokrati utan en auktoritär regim som ligger på 124:e plats av de rankade staterna, mellan de afrikanska länderna Niger och Etiopien. Det är sannolikt en rättvisande beskrivning samtidigt som den ryska regimen lägger stor möda på att spela upp en slags pjäs där nästan alla roller är besatta och all rekvisita finns på scenen: Opposition, parlament, allmänna val, grundlag, domstolar och i viss mån fria medier.

Frågan är varför?

…trots att händelse efter händelse inträffar där många indicier pekar mot KGB:s efterföljare FSB och Putin går det sällan att helt säkert slå fast.

I det lilla mellanrummet mellan antagande och visshet navigerar den gamle KGB-officeren skickligt; landet har under Putins styre steg för steg omvandlats till ett auktoritärt envälde där bara denna demokratiska kuliss återstår. Och trots att händelse efter händelse inträffar där många indicier pekar mot KGB:s efterföljare FSB och Putin går det sällan att helt säkert slå fast. Det gör att seriösa medier och demokratiska ledare inte kan säga det till synes uppenbara rakt ut. Detta i sin tur gör att Putin är välkommen till bordet vid allt från G8-möten till World Economic Forum i Davos och bilaterala möten med den fria världens ledare. När han egentligen borde vara oberörbar, en internationell paria.

En kedja av illdåd

Låt oss påminna oss om några av de många brutala dåd där mycket pekar mot Putin och där följderna av dessa dessutom ofta har spelat honom i händerna.

September 1999: Ett flertal höghus i Moskva, Buynaksk och Volgodonsk utsätts för sprängattentat med hundratals döda och tusentals skadade som följd. Tjetjenska separatister får genast skulden men flera omständigheter pekar på att FSB ligger bakom. Dåden används som förevändning för att starta det andra Tjetjenienkriget som inleds kort därefter. Kriget får Putins popularitet att stiga och ger honom möjlighet att ta ett fastare grepp om styret av Ryssland.

Oktober 2003: Rysslands rikaste man och ägare av landets största oljebolag Yukos, Michail Chodorkovskij, grips av tungt beväpnade specialstyrkor när hans privatjet mellanlandar i Novosibirsk. Chodorkovskij – som i strid med en påstådd mytomspunnen överenskommelse mellan landets oligarker och Putin – donerar pengar till oppositionspartier anklagas för skattefusk och döms till tio års fängelse. Han förlorar sitt oljebolag som förstatligas.

Oktober 2006: Rysslands internationellt mest kända journalist Anna Politkovskaja skjuts ihjäl med fyra skott i sin trappuppgång i Moskva. Veckorna innan hon mördas förbereder hon ett större reportage om den tjetjenske presidenten – Putins förlängda arm i delrepubliken – Ramzan Kadyrovs, systematiska bruk av tortyr. I en av Europadomstolen underkänd rättegång döms fem personer, varav fyra tjetjener, för mordet. Några erbjuds strafflindring för att peka ut beställaren av mordet men väljer att avstå. En av de envisaste granskarna av Putins styre undanröjs därmed, och signalen till andra journalister kunde inte vara tydligare.

November 2006: Den tidigare FSB-anställde Alexander Litvinenko avlider i London efter att ha förgiftats med det radioaktiva ämnet polonium 210. Litvinenko kritiserar från exilen i Storbritannien vid upprepade tillfällen Putins styre offentligt – i synnerhet gällande Tjetjenien. Vid tidpunkten för sin död har Litvinenko visat allt större intresse för mordet på journalisten Anna Politkovskaja. En vecka före han avlider dikterar den döende exilryssen ett meddelande från sjukbädden där han anklagar Putin för sin förestående död.

Februari 2015: Oppositionsledaren Boris Nemtsov skjuts till döds ett stenkast från ett av världens mest kameraövervakade områden – Kreml. Nemtsov betraktas av Kreml som landsförrädare eftersom han i starka ordalag har fördömt Rysslands krig mot Ukraina. I sin sista intervju kräver Nemtsov en debatt med Putin om Ukrainakriget. Men någon sådan äger aldrig rum. I stället skjuts Nemtsov ihjäl med sju skott från en passerande bil. Putin tillsätter såväl en FSB-grupp som en reguljär polisutredning. Fem tjetjenska män döms två och ett halvt år senare till långa fängelsestraff, men det är få oberoende bedömare som tror att hela sanningen om mordet har kommit fram.

Augusti 2020: Rysslands mest kände regimkritiker Aleksej Navalnyj insjuknar hastigt strax efter att han bordat ett plan i Tomsk, Sibirien, med destination Moskva. Planet går ner i staden Omsk där han förs till sjukhus. De ryska läkarna ger olika besked kring hans tillstånd och orsakerna till det. Efter påtryckningar från Navalnyjs fru flyttas han till Charitésjukhuset i Berlin. Flera av varandra oberoende tester konstaterar att han förgiftats med Novitjok, ett gift som i stort sett bara FSB har tillgång till. När Navalnyj så småningom tillfrisknar lyckas han otroligt nog, genom att ringa upp en av de utpekade förövarna och uppge sig vara en högt uppsatt FSB-officer, få agenten att bekräfta sin inblandning i mordförsöket.

Ockhams rakkniv pekar mot toppen

Om man betraktar axplocket av dramatiska händelser ovan kan man konstatera två saker: Påfallande ofta pekar spåren mot Kreml men den sista pusselbiten för att koppla Putin själv till dem saknas alltid. Samtidigt faller det på sin egen orimlighet att exempelvis FSB skulle våga utföra den här typen av handlingar utan åtminstone ett tyst medgivande från högsta ort. Så om man tillämpar den princip som brukar kallas Ockhams rakkniv – vilken förklaring som är den mest sannolika och minst krångliga – blir slutsatsen ungefär följande: Putin har bestämt sig för att kontrollera Ryssland fram till sin död och är beredd att ta till vilka medel som helst för att stanna kvar vid makten. I verktygslådan finns allt från att starta krig till att begå lönnmord på politiska motståndare.

Vi har alltså att göra med en liten, rädd och därför aggressiv man som aldrig kan lämna ifrån sig makten på riktigt eftersom han då riskerar att ställas till svars för alla de missgärningar han begått för att berika sig själv och sina närstående ekonomiskt och hålla sig kvar på toppen. Så hur skamlösa hans framtida gärningar blir styrs av hur starkt hotet mot hans maktposition är.

Det enda sättet att besegra en sådan person är att likt Navalnyj gå rakt in i lejonets kula och visa att man inte är rädd.

Aleksej Navalnyj framstod närmast som dödsföraktande när han återvände till Ryssland väl medveten om att han skulle gripas. Därtill utnyttjade han rättegången till att utmana och förnedra Putin. Bland annat genom att fälla följande ord: ”Putin är dödligt sårad eftersom han nu aldrig kommer att gå till historien som en stor geopolitiker. I ryska historien har vi Alexander befriaren och Jaroslav den vise. Nu har vi Vladimir kalsongförgiftaren”

Aleksej Navalnyj är ingen Nelson Mandela. Det finns en hel del i hans bagage som är problematiskt. Samtidigt krävs det en speciell sorts människa för att våga gå rakt in i lejonets kula och visa att man inte är rädd, trots att förnuftet säger att det finns all anledning att vara det. Och sannolikt är det bara ett sådant agerande som kan fälla en våldsbenägen autokrat som Putin. Frågan är nu om den råa skamlösa brutaliteten kommer att segra (som den oftast gör) eller om Navalnyjs kamikaze-aktion kan bli gnistan som får det ryska folket att resa sig.

Återstår då frågan om hur omvärlden ska förhålla sig till en sådan regim? Ryssland må vara mäktigt och betydelsefullt men samma principer som gäller för Belarus och Iran måste rimligen gälla för Putins Ryssland. En så vedervärdig regim bör bekämpas med alla till buds stående medel, och de ryssar som är modiga nog att riskera livet för att välta den bör få allt stöd vi kan ge dem. Det ryska folket och världen förtjänar bättre än Vladimir kalsongförgiftaren.