Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Kultur |

Vit skörhet förvärrar rasismen

Foto: Getty Images / Wildpixel

Kritisk rasteori har vuxit fram ur postmodernistisk kritisk teori de senaste decennierna. Men först på senare år har läran fått fart, och blivit viral sedan George Floyds död. Inte minst tack vare Robin DiAngelos bästsäljande bok, Vit skörhet. Men både kritisk rasteori och DiAngelos vithetsstudier ser västerländska liberala värden, upplysningens rationalism och strävan efter ”färgblindhet” som manipulativa komponenter inbyggda i samhället med avsikt att upprätthålla strukturell rasism, enligt journalisten Magnus Dunder Forslin.

Av Magnus Dunder Forslin | 9 februari 2021
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
I korthet Stöd KvartalLästid 11 min
I korthet
  • DiAngelos totalitära grundtes är att alla vita människor som ett kollektiv är födda och socialiserade till att vara rasister. Ingen alternativ hypotes tillåts.
  • Eftersom det inte finns något utrymme för liberal individualism och universalism, handlar rasism inte om personliga ställningstaganden, utan om inbyggda strukturer i samhället.
  • Det är varje vit persons plikt att ”sträva efter att vara mindre vit”, det går inte att helt tvätta bort sin vithet. Men genom att ”kontrollera sina privilegier” kan man som vit skademinimera.
  • Förnuft, evidens och konventionell vetenskap är ”vita” sätt att se på kunskap. DiAngelo förespråkar istället ”storytelling” och autoetnografi för att nå sanning.
  • DiAngelos bok är en katalog av klassiska argumentationsfel, exempelvis ”the disparity fallacy”, idén om att alla skillnader mellan grupper måste bero på diskriminering.
  • DiAngelo ägnar sig åt ideologisk hypotesbildning som bekräftas med cirkelresonemang och anekdotisk bevisföring, renons på statistisk prövning eller möjlighet till falsifikation.
  • DiAngelos föreställning om det vita kollektivets rasism och de svarta som offer, är i sig rasistisk (enligt den lexikaliska definitionen av begreppet).
  • Forskning visar att ett konstant fokus på ras främjar ett ”vi-och-dom-tänkande”. En friktion som DiAngelo har ekonomiska intressen av att underblåsa.
Så har den amerikanska sociologen Robin DiAngelos kioskvältare från 2018 blivit översatt och landat på de svenska bokdiskarna. Vit skörhet med undertiteln Därför är det svårt för vita att prata om rasism¹, har redan mötts med öppna famnen bland vissa recensenter. Föga förvånande var SVT Kulturnyheternas Per Andersson först ut med att ta denna identitetspolitiska självhjälpsbok till sitt bröst: ”Robin DiAngelos kärnanalys är skarp, tankeprovocerande och den skickar explosivt meningsfulla impulser in i den svenska debatten: om du vägrar se ras kan du inte se rasism”. Vidare, ”[f]örhoppningsvis är det svenska offentliga samtalet redo att nu ta ett kliv mot en mer sofistikerad, mer komplicerad och mer träffsäker diskussion om rasismen i vårt land”².

Detta är emellertid en förhoppning som inte delas av DiAngelo själv. För henne handlar det inte om diskussion utan om underkastelse – alla vita människor är rasister, och det är omöjligt att vara något annat eftersom vi lever i ett samhälle genomsyrat av rasistiska ”diskurser”, vilka vi fötts och socialiserats in i. Att ifrågasätta detta faktum är att bekräfta dogmens giltighet. DiAngelo menar att just det stora antal personer som blir ”förnärmat högröda” över att ha blivit utpekade som rasister, också utgör syn för sägen – reaktionen är den evidens som förvandlar hypotes till giltig teori. Ju mer du förnekar din rasism, desto större hot blir du mot den antirasistiska saken. Att vara vit är inte bara att ha ljus hy – det är att vara rasist.

Läs mer Visa mindre