Vit melankoli

I den här boken har vi pekat på ett flertal faktorer som har lett fram till SD:s inträde i riksdagen och fortsatta valframgångar, samt lyft fram en ny typ av vit protektionism som präglar Sverige i spåren av 2015 års vändning i migrationspolitiken, och som vi menar är kopplade till den svenska vithetens historia och nuvarande tillstånd.

Melankoli – när det som sörjs blir ens identitet

Vår förståelse av begreppet vit melankoli hämtar inspiration från psykoanalytisk teori och dess tillämpning inom kritiska rasstudier och postkoloniala studier. Den brittiske sociologen Paul Gilroy (2005) menar exempelvis att ett tillstånd av postkolonial melankoli karaktäriserar många britter som har svårt att acceptera att Storbritannien inte längre är en världsmakt, vilket antagligen utgör en delförklaring till resultatet i folkomröstningen om Brexit. För Sveriges del är det, anser vi, fruktbart att tala om en specifik svensk vit melankoli som vill bevara bilden av Sverige som en både vit och antirasistisk nation.

Andra kritiska rasforskare har också använt sig av melankolibegreppet, ett begrepp som Freud skilde från sorgen och som förenklat innebär ett tillstånd som inte går att komma över helt och hållet: där det som saknas och sörjs till slut blir en del av ens identitet. Inom den amerikanska kritiska rasforskningen har dock rasmelankoli huvudsakligen tillskrivits minoritetsinvånarna och migranterna, inte de vita amerikanerna, som ett resultat av en ständigt uppskjuten assimilationsprocess (Eng & Han 2000). Litteraturhistorikern Ann Anlin Cheng (2001) använder till exempel begreppet rasmelankoli för att analysera de psykologiska effekterna av rasism bland asiater och andra icke-vita i USA.

Både Sverigedemokraterna och antirasisterna är, enligt oss, djupt påverkade av och även ”medskyldiga” till att Sverige är en vit nation i kris.

Både Sverigedemokraterna och antirasisterna är, enligt oss, djupt påverkade av och även ”medskyldiga” till att Sverige är en vit nation i kris, då de är alltför upptagna med att återupprätta den första respektive den andra fasen av den svenska vitheten. För SD:arna är den demografiska supermångfalden ett direkt hot mot den svenska vithetens historiska homogenitet och exklusivitet. För det progressiva lägret handlar hotet om den pågående förlusten av det goda, solidariska och humanistiska Sverige. Denna smärtsamma känsla av förlust fångas till exempel i den antirasistiska rörelsen ”Vi står inte ut”, som växte fram som en reaktion på 2015 års vändning i migrationspolitiken och som syftar till att försvara, förvalta och om möjligt även återupprätta det antirasistiska arvet efter den svenska vithetens andra fas.

Under ett par månader på hösten 2015 återuppstod en kortvarig vit solidaritetsperiod i form av ett slags inhemsk biståndsverksamhet i mötet med det stora inflödet av flyktingar till Sverige. Men denna nya solidaritet blev kortvarig. För lika snabbt som vändningen skedde uppfattades situationen som ohållbar, då det stod klart att många av migranterna som kom faktiskt skulle bli kvar i Sverige.

Vi menar därför att den slogan som SD använde sig av i 2010 års valkampanj, ”Ge oss Sverige tillbaka!”, är något som både SD:arna och antirasisterna kan identifiera sig med på ett symboliskt plan. Det är här värt att påminna om att den antirasistiska rörelsen i Sverige (liksom för övrigt även arbetarrörelsen, vänstern och den feministiska rörelsen) har varit dominerad av vita svenskar, i motsats till situationen i exempelvis Storbritannien och Nordamerika, där den antirasistiska rörelsen omvänt huvudsakligen består av minoritetsinvånare.

Antirasism och feminism är mestadels vita rörelser

Även om det har skett förändringar under senare år tenderar icke-vita svenskar som deklarerar sig själva som antirasister att kopplas samman med identitetspolitik eller till och med anklagas för att representera ett trångsynt gruppintresse, snarare än att de ses som ”goda” svenska antirasister. I många fall är det rentav så att icke-vita minoritetsinvånare som uttalar sig om rasismen i Sverige ofta kritiseras av vita svenskar för att importera ett amerikanskt rastänkande, såsom under den svenska Black Lives Matter-debatten 2020, och i många fall till och med anklagas för att vara de ”riktiga” rasisterna.

Denna tendens ligger också väl i linje med det faktum att de antirasistiska och feministiska rörelserna, som främst består av och engagerar vita majoritetssvenskar, gärna placerar rasismen och sexismen utanför svenskheten. Denna logik naturaliserar och essentialiserar i praktiken alla vita svenskar som varande både antirasister och feminister, eller åtminstone icke-rasister och icke-patriarkala, i egenskap av att just vara vita svenskar.

Det är förmodligen därför som reaktionerna på begreppet identitetspolitik och på de frågor som uppfattas som uttryck för en sådan politik har blivit så kraftfulla i Sverige. Kritiken mot den så kallade identitetspolitiken har under senare år också parats med en utbredd önskan om att ”återvända till de riktiga klassfrågorna” (se t.ex. Greider & Linderborg 2018). Medan den intersektionella feminismen framhärdar i att lyfta fram betydelsen av olika tolkningar och erfarenheter i termer av kön och ras, kan klassfrågan fungera som en väg tillbaka till vitheten och ett sätt att knyta an till Sveriges specifika historia av klasspolitik som gällde under 1900-talet.

I denna historieskrivning har vita svenskar, som anses bära på specifika erfarenheter kopplade till klass, varit centralfigurer, oaktat det faktum att fattigdomen numera är massivt rasialiserad och att få vita svenskar idag är marginaliserade och fattiga. När delar av den vita vänstern vill återvända till klasspolitiken innebär detta samtidigt en önskan om att själv återigen få stå i centrum, såsom under 1900-talet.

Parollerna ”Ge oss Sverige tillbaka!” och ”Vi står inte ut” uttrycker två olika sidor av samma vita melankoli och samma förlust av en nationell identitet.

För läsaren torde det vid det här laget stå klart att vi inte ser den rådande situationen som direkt jämförbar med de klassmotsättningar som rådde under 1900-talet – och därmed är det inte heller så enkelt att inspireras av de reformer som drevs igenom under den svenska vithetens första faser när det gäller att hitta lösningar på dagens förhållanden avseende ojämlikhet, segregation och diskriminering.

2015 års dramatiska vändning i migrationspolitiken och införandet av gränskontroller ägde, enligt vår analys, rum i en tid då Sverige präglades av en vit sorg över att inte längre vara det vitaste av alla vita länder i världen och av en vit oro över att inte längre ha full kontroll. I november 2015 blev det helt enkelt tydligt att både de första och andra perioderna av den svenska vitheten hade gått förlorade. Många vita svenskar längtade då nostalgiskt tillbaka till både det ”gamla Sveriges” och det ”goda Sveriges” trygga dagar, då det var lättare att tro på vit överhöghet, men också lättare att vara antirasist, eftersom det fanns relativt få icke-vita som bodde här permanent före 1980-talet.

Migrant blir en omskrivning för ras i Sverige

Fixeringen vid migrationsfrågan, som återfinns hos både högern och vänstern, och det parallella osynliggörandet av och ointresset för rasfrågor i Sverige, är mot denna bakgrund symptomatisk. De båda parollerna ”Ge oss Sverige tillbaka!” och ”Vi står inte ut” uttrycker, enligt vår analys, med andra ord två olika sidor av samma vita melankoli och samma förlust av en nationell identitet, då den första parollen vill återuppliva den första perioden av den svenska vitheten och det senare slagordet vill återuppväcka den andra perioden. I båda fallen ställs det icke-vita subjektet (i form av migranten som ett slags omskrivning för ras) utanför svenskheten och den nationella identiteten, vilken därmed också reproduceras som varande en vit kategori och tillhörighet.

Det som karaktäriserar den vita melankoli som vi menar råder i Sverige av idag är en nostalgisk romantisering av ett homogent Sverige och en likaledes nostalgisk romantisering av antirasismens Sverige. Såväl det vita Sverige som det solidariska Sverige upplevs just nu försvinna som ett resultat av den icke-vita invandringen, det vill säga på grund av det som i andra länder har kallats mångkulturalismens kris (Lentin & Titley 2011). Bilden av det vita Sverige och det antirasistiska Sverige smälter därmed samman i den vita melankolin, enligt vår analys. De alltmer desperata försöken att återuppväcka den gamla svenska vitheten hittas inte bara hos vita svenskar utan också hos migranter som har trott på bilden av Sverige som det mest solidariska och antirasistiska landet i världen. Huruvida det en gång var sant eller inte spelar här ingen större roll. Poängen är att den vita svenska antirasismen och den vita svenska homogeniteten har befunnit sig i en symbiotisk relation under större delen av 1900-talet.

En desperat och hopplös längtan tillbaka till 1900-talet

Det är just kraften i denna dubbla bindning av att en gång i tiden både ha upplevts som världens vitaste och mest rasrena nation och som världens mest progressiva och antirasistiska land som producerar alla dessa skenbart motsägelsefulla och paradoxala känslor och reaktioner som kännetecknar dagens Sverige. Det nuvarande tillståndet av vit melankoli gör det samtidigt nära nog omöjligt att dekonstruera den svenska vitheten och omvandla svenskheten till något som även icke-vita till fullo kan inlemmas i och accepteras inom.

När kärleksobjektet – det vill säga det gamla, vita Sverige och det goda, antirasistiska Sverige – upplevs som hotat, under belägring eller till och med på väg att gå förlorat för alltid, finns ingenting annat kvar än denna vita melankoli, fylld av ändlös, ordlös smärta och fångad i en desperat, men futil, längtan tillbaka till 1900-talet. Denna specifikt svenska vita melankoli som gör så ont att bära på, men som samtidigt är så svår att tala om, genomsyrar enligt oss det rådande tillståndet i dagens Sverige.

Under senare år har dessutom den stukade Sverigebilden kommit att bli en stark symbol för högerpopulister i hela västvärlden. Det är förmodligen så Donald Trumps lika famösa som falska uttalande, ”look at what happened last night in Sweden”, vid ett tal i Florida i februari 2017, ska förstås. Internationellt har bilden av Sverige som ett vitt och rasligt homogent land varit mycket stark fram till alldeles nyligen, och i likhet med många vita svenskar som sörjer förlusten av det vita Sverige gör även högerpopulisterna och extremhögern det i andra västländer. Få nationer har samtidigt åtnjutit en sådan ohotad ställning som världens moraliska samvete och som varande ”världsbäst” i allt vad progressiv politik heter som Sverige. Men medan många vita svenskar sörjer att det goda Sverige inte längre finns kvar, känner den högerpopulistiska och högerextrema vreden över att det solidariska och antirasistiska Sverige en gång släppte in alla invandrare i landet numera inga gränser.

*

Utdrag ur: Catrin Lundström och Tobias Hübinette (2020) ”Vit melankoli: en analys av en nation i kris”,  Makadam förlag.