Villkorlig frigivning leder till otydlighet

Det var få som passerade 1906 års lags nålsöga för frigivning. De som gjorde det utrustades med ett så kallat frihetspass. I passet stod inskrivet vilken ort den frigivne fick vistas inom och särskilda villkor som gällde för innehavaren. När den frigivne kom till orten där han skulle vistas under frigivningstiden skulle han söka upp den tillsynsman han tilldelats, visa passet och få en påskrift av tillsynsmannen som ofta var länsman, polismästare eller stadsfiskal.

Den här första lagen om villkorlig frigivning hade tillkommit efter en viss tids debatt om saken. Generaldirektören för fångvårdsstyrelsen, Sigfrid Wieselgren, var särskilt aktiv.¹ Han skrev 1890 en framställan till Kungl. Maj:t att villkorlig frigivning borde införas. Tio år senare tillsattes en utredning som ledde fram till ett förslag 1902 och den nämnda första lagen kom alltså 1906.

Det var främst individuella argument som fördes fram för införandet av villkorlig frigivning. Det påpekades det orimliga i att direkt efter en lång tids inspärrning skickas rakt ut i frihet. Dessutom sades att villkorlig frigivning hade införts i de flesta ”kulturländer”, som man uttryckte saken, med goda resultat.

Belöning eller inte?

Ända sedan frågan om villkorlig frigivning började diskuteras i slutet av 1800-talet och fram till idag har det varit några frågor som återkommit. En sådan är om frigivningen ska vara obligatorisk eller mer av en ”belöning” för gott uppförande och god prognos. Vidare om det centrala ska vara hjälp och stöd eller kontroll. Sedan frågan om vem som ska sköta tillsynen av den frigivne – ska det vara ordningsmakten, socialvården i vid mening eller frivilliga?

Den som väckte frågan om villkorlig frigivning som obligatorium var straffrättsreformatorn och professorn Johan C. W. Thyrén i arbetet Principerna för en strafflagsreform I-III, 1910–1914. Där framförde han tanken att villkorlig frigivning borde frigöras från belöningssynpunkter och i stället bli en naturlig del av hur fångar behandlades. Det tog emellertid tid innan Thyréns tankar fick genomslag. Inte förrän 1946 infördes obligatorisk frigivning. Fem sjättedelar av straffet skulle ha avtjänats för frigivning. Till detta gavs också möjlighet till frigivning efter ansökan efter att två tredjedelar hade avtjänats. På så vis kombinerades obligatorisk frigivning med så kallat fakultativ, valfri, frigivning.

Optimismen var stor när cellfängelserna avskaffades. Livet i fängelserna skulle alltmer efterlikna livet utanför murarna, med arbete i centrum.

Året före, 1945, hade cellfängelsesystemet avskaffats. I cellfängelserna var fångarna isolerade från varandra under en stor del av dygnet. Systemet hade cirka hundra år på nacken. Optimismen var stor när cellfängelserna avskaffades. Livet i fängelserna skulle alltmer efterlikna livet utanför murarna, med arbete i centrum. Något som kallades för socialvård i fängelse infördes också. Men i praktiken infördes de flesta reformerna på papperet. I själva verket blev kaoset stort när celldörrarna öppnades och cellfängelsesystemet avskaffades. Fångarna tog över, och många av fängelserna var nedgångna och inte alls anpassade för det nya att fångarna skulle röra sig mer fritt.²

Fängelse som vård

Orden ”vård” och ”behandling” har blivit de stora tvisteämnena när svensk kriminalvård diskuteras. Vård är inom kriminalvården en teknisk term med en annan betydelse än inom socialpolitiken och den tidigare socialvården.³ ”Vård” inom kriminalvården var dessutom något helt annat än inom sjukvården. Det var ett samlingsbegrepp för en mängd olika åtgärder.

Begreppets kärna var inte ”bota” utan omsorg och inte minst skötseln av en syssla. Ursprungligen var ordet släkt med sådant som fattigvård och andra sysslor som det allmänna stod för.

Behandling har på kriminalvårdsområdet främst haft betydelsen ”handhavandet” och har bara i mindre grad avsett terapeutisk behandling. Orden ”vård” och ”behandling” leder därför ofta fel när kriminalvård och kriminalpolitik diskuteras.

Sedan fanns det givetvis också samhälleliga ekonomiska vinster med villkorlig frigivning. Det är dyrt att ha folk inlåsta.

Sätter vi in villkorlig frigivning i detta med ”vård och behandling” står det klart att fram till 1960-talet var den villkorliga frigivningen i stigande grad under dessa år ett standardiserat förfarande med syfte att återanpassa den dömde i samhället. Permissioner var också en del av detta, likaså övervakningen vid den villkorliga frigivningen. Sedan fanns det givetvis också samhälleliga ekonomiska vinster med villkorlig frigivning. Det är dyrt att ha folk inlåsta.

När brottsbalken infördes 1965 avskaffades den obligatoriska villkorliga frigivningen. I stället infördes en möjlighet till villkorlig frigivning efter halva strafftiden. Under åren efter 1965 och till början av 2000-talet ändrades reglerna om villkorlig frigivning nästan tio gånger.

Förutom formella ändringar skedde mellan 1965 och 1983 en utveckling i praktiken, på så vis att de som dömts till fängelse överstigande två år normalt frigavs efter halva strafftiden och de som dömts till kortare straff än två år efter två tredjedelar av tiden. En prövning skedde dock för intagna som dömts för särskilt allvarlig brottslighet och där risk för fortsatt brottslighet fanns. Även om det på papperet var fråga om en möjlighet till villkorlig frigivning utvecklades det alltså mer till en praxis att friges efter halva eller två tredjedelar av strafftiden, med viss möjlighet för särskild prövning.

Radikalisering efter 1968

För att förstå vad som sedan skedde måste vänstervågen under 1970-talet och radikaliseringen av kriminalpolitiken beaktas. Efter internationellt mönster blev ”fången” och ”brottslingen” symboler för förtrycket i samhället. I Sverige skedde mellan åren 1969 och 1971 i linje med detta en kraftig radikalisering av den inflytelserika rörelsen KRUM, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering. De radikala idéerna fick sedan verkligen fotfäste i den kriminalpolitiska debatten. En uppfattning som var relativt allmänt omfattad var den om fängelsers skadlighet och därmed krav på att minska användning av fängelsestraff.

Det märkliga i sammanhanget med villkorlig frigivning var att den hamnade både i nåd och onåd på samma gång under denna tid. I nåd för den innebar att färre satt i fängelse. I onåd för att den representerade något som de radikala kretsarna skjutit in sig på i sin kritik, den så kallade vårdideologin, som man menade dominerade straffrätten och kriminalpolitiken. Det förkastliga med villkorlig frigivning menade man var att den ledde till differentiering av straff med rättsosäkerhet och orättvisa som följd, eftersom brottslingens person var i fokus. Det man rekommenderade var strikt proportionalitet mellan brottet som utförd handling och straff.

För att förstå vad de radikala eftersträvade kan det vara på sin plats att uppmärksamma de två olika former av rationalitet som moderna rättssystem utmärks av: målrationalitet och normrationalitet.⁴ Det låter komplicerat men är det egentligen inte. I en modern välfärdsstat vill man åstadkomma en rad saker och också tillhandahålla sådant som sjukvård, sociala skyddsnät etcetera.

Mål formuleras i generella termer, vård och annat ges bara till den som behöver det. Juridiken på dessa områden karaktäriseras av att innehållet bestäms till liten del på ”toppen”, av lagen, och i stället längre ner nära problemet av tjänstemän och andra. Där får, ges, normerna sitt innehåll. Lagen ger ramen, innehållet bestäms längre ner i hierarkin.

Det normrationella däremot karaktäriseras av att innehållet bestäms på ”toppen”, i lagen. Där står ”allt” inskrivet med undantag och allt. Den största delen av straffrätten är just strikt normrationell och formell till sin karaktär.

Men även med straffrätt vill man också åstadkomma något, exempelvis återanpassa en dömd i samhället efter ett avtjänat straff. Hur ett sådant mål ska realiseras i praktiken går inte att formulera ”på toppen”, i lagen, utan tekniken är i mycket just den målrationella och beslutande makten i enskilda fall ges till exempelvis tjänstemän nära individen, problemen, som det gäller. Rättssäkerhet på detta område uppnås, utifrån att lika fall ska behandlas lika, genom att de ”undantag” som är grunden för varje enskild åtgärd ska vara sakligt grundade, finnas sakliga skäl för.

Svårbedömd fråga

Den radikala rörelsens program kan man säga genomfördes i Sverige genom en reform 1989. Stora delar av det målrationella inom straffrätten avseende straffmätning, verkställighet etcetera ”kickade man ut”. Samma kommitté som låg bakom den reformen gav också förslag på hur villkorlig frigivning skulle utformas.⁵

Den borgerliga regering som tillträdde 1991 ändrade i lagen på så vis att villkorlig frigivning gavs efter att två tredjedelar av straffet avtjänats.

I grunden var man emot villkorlig frigivning, av strikt normrationella skäl, men eftersom man samtidigt var starkt kritisk till fängelsestraffet landade man i att villkorlig frigivning skulle behållas, göras obligatorisk och infalla efter halva strafftiden.

Den borgerliga regering som tillträdde 1991 ändrade i lagen på så vis att villkorlig frigivning gavs efter att två tredjedelar av straffet avtjänats. Fram till idag har sedan frågan om villkorlig frigivning kommit upp vid många tillfällen. Men eftersom frågan på sätt och vis är frigjord från vad frigivningen ursprungligen åsyftade när den konstruerades på 1800-talet är det en svårbedömd fågel idag. Är dess värde en smidig övergång mellan fängelse och frihet? Är dess syfte att minska återfall i brott? Är det helt enkelt ett förtäckt sätt att minska strafftiderna? Är den egentligen ekonomiskt motiverad med tanke på hur mycket ett fängelsedygn kostar idag?

Min åsikt i frågan är att man kan avskaffa villkorlig frigivning och uppnå det man vill uppnå på andra sätt av ”utslussning”. Avskaffar vi den skulle vi dessutom höja straffen, vilket jag i princip inte är emot. Det skulle också från en allmän synpunkt bli tydligare hur långt ett fängelsestraff i praktiken blir. För som det är idag, med ”straffrabatter” och villkorlig frigivning, sticker det i ögonen på folk att exempelvis det som ”borde” vara två års fängelse sällan blir det.