En brutal följd av denna personbundenhet är
Kanske är den stereotypt kvinnliga motsvarigheten till männens pensionskris det klimakterium som under hösten har diskuterats intensivt i medierna.
Det finns förstås andra, och mindre dramatiska, sätt att falla. Ett liv innehåller, för såväl män som kvinnor, nästan med fullständig säkerhet ett antal mer eller mindre svåra fall på vägen fram emot det slutgiltiga – döden. För män, som traditionellt har identifierat sig mer som familjeförsörjare än familjefäder, som affärspartners snarare än som kärlekspartners, utgör kanske pensioneringen det allra tyngsta; från en dag till nästa är de förmågor som du ägnat ditt liv åt att utveckla inte längre efterfrågade av någon.
I detta framträder en motsatt, men lika våldsam, tragik hos det konventionella yrkeslivets mer situationsbundna och prestationsbaserade status som hos det offentligas: I samma stund som du inte längre presterar, tas den ifrån dig. Din skicklighet vid bandet är nu bara en dålig rygg och svullna fingrar, dina färdigheter som säljare bara en fadd smak i munnen, dina otaliga timmar av övertid ingenting i jämförelse med den oändlighet av ensamhet som ligger framför dig. Att denna tragedi är – eller åtminstone har varit – större för män än för kvinnor har säkerligen att göra med att kvinnans traditionella roller är av en annan art; deras status lägre, men å andra sidan mindre flyktig. En mor förblir en mor också när barnen flyttat hemifrån, vänskapsrelationer består och ett hem kan vårdas livet ut. Också när kvinnor, som i dag, i stor utsträckning identifierar sig med sina arbeten, tenderar dessa områden i livet att förbli centrala; det är dessa dubbla kvinnliga lojaliteter som brukar lyftas fram som ett jämställdhetsproblem, men som ur ett långsiktigt mänskligt perspektiv snarare kan sägas vara en tillgång.
Mycket tyder på att också den statusförlust som följer med åldrandet generellt slår hårdast mot mannen; den starke, redige, den som alltid klarat sig själv, ska han nu plötsligt behöva tigga om hjälp?
Kanske är den stereotypt kvinnliga motsvarigheten till männens pensionskris det klimakterium som under hösten har diskuterats intensivt i medierna. Och på samma sätt som den åldrande kroppens förändring kan te sig olika förödande för en kvinna beroende på i vilken utsträckning hon baserat sin identitet på förmågan att väcka åtrå hos en man, ter sig yrkeslivets slut olika fasaväckande beroende på hur mycket av sin identitet man lagt i det. För många män kan svaret tänkas vara: hela sin identitet.
Såväl pensioneringens som klimakteriets statusfall – liksom egentligen alla statusfall som på något sätt är förknippade med livets gång – måste förstås tolkas mot bakgrund av den position som äldre människor innehar i vår kultur. Där äldre i andra kulturer anses besitta visdom och förtjäna vördnad och respekt, tycks vi i vår tid och i vår del av världen inte längre ha tålamod varken att ta del av deras lärdomar eller ge dem de omsorger de behöver. Inom ramen för det effektiva och resultatorienterade samhället framstår den gamla människans svaghet, utsatthet och osjälvständighet – de må vara förknippade med klokskap eller ej – mest som en oönskad utgiftspost. Mycket tyder på att också den statusförlust som följer med åldrandet generellt slår hårdast mot mannen; den starke, redige, den som alltid klarat sig själv, ska han nu plötsligt behöva tigga om hjälp? Vid detta, att i sina egna eller andras ögon vara behövande och svag, har de flesta kvinnor viss vana, många män nästan ingen – det faktum att män över 80 år är våldsamt överrepresenterade i självmordsstatistiken kan betraktas som ett uttryck för detta. Att uppvisa svaghet inom en kärleksrelation är för en kvinna inte bara socialt accepterat, utan närmast förväntat; detsamma är inte oreserverat sant för den manliga parten. Dessutom är alla kvinnor som burit och fött ett barn på djupet bekanta med vad det innebär att sakna kontroll, och tvingas ta emot andra människors stöd och omsorg – en erfarenhet som många män tycks ägna merparten av sina vuxna liv åt att undvika.
Det icke-offentliga livets status tycks alltså både mer flyktig och mer kontextberoende än kändisskapets: en skicklig börsmäklare har hög status bland sina kollegor, men inte nödvändigtvis i en gruva eller på en byggarbetsplats. Trots det finns också i det vardagliga yrkeslivet en motsvarighet till kändisskapets absoluta och överallt gångbara sociala kapital, nämligen det ekonomiska kapitalet. Precis som kändisstatus kan den ekonomiska statusen ha förmågan att överskrida sociala sammanhang och koder: Pengar är värda lika mycket överallt. Av det skälet tenderar den förmögnes ekonomiska status att bli lika bunden till hans identitet som kändisskapets till kändisens, och ett eventuellt fall lika hårt. För den rike kan en bankrutt i ekonomisk mening också innebära en jagets bankrutt.
Som Donald Trump så pregnant formulerat det: ’When you’re a star they let you do it. You can do anything. … Grab them by the pussy.’
Att även det vardagliga arbetslivets statuspositioner och sociala markörer kan vara tätt knutna till identiteten är alltså uppenbart, liksom att åldrandet kan vara förknippat med identitetskris, i synnerhet i en ungdomsfixerad kultur som vår. Men i vilken utsträckning man identifierar sig med sin yrkesroll, sin sexuella dragningskraft eller sin styrka kan trots allt variera; det som kännetecknar offentligheten och i synnerhet kändisskapet är att identifikationen mellan person och social position där utgör en premiss; den är själva utgångspunkten.
Utöver det faktum att fallet för dem som uppnått en position i offentligheten kan bli extra hårt, har detta förhållande också andra konsekvenser. En av dem är att den som besitter sådan status kan ta sig en mängd friheter utan större rädsla för påföljder, till exempel de gränsöverskridanden som blottlagts i och med genomslaget för metoo – en sorts förgylld version av den frihet som vissa män upplever sig åtnjuta enbart i kraft av att vara män. Eftersom min status inte beror av mina handlingar är jag oantastlig: Jag kan på egen hand legitimera varje närmande, varje oönskad kyss, varje anstötlig kommentar – helt enkelt genom att vara den som utför eller uttalar dem. Som Donald Trump så pregnant formulerat det: ”When you’re a star they let you do it. You can do anything. … Grab them by the pussy.”
Jag tänker på de manliga författare, konstnärer, skådespelare jag mött och samtalat med, män som blottat sina själar, sina fantasier, sin naiva längtan och sitt sköra hopp, och vars sårbarhet jag fängslats av. Hur skulle jag ha tolkat denna sårbarhet om de i stället hade varit lagerarbetare?
Men i synnerhet för de män som befinner sig i toppen av den mediala offentlighetens hierarki öppnar sig också en annan, mindre destruktiv frihet, nämligen den att uttrycka känslighet, oro, sorg och andra känslor eller egenskaper som vi normalt förknippar med kvinnlighet och lågstatuspositioner. Eftersom den höga statusen både skänker sårbarheten en sorts pondus, och fungerar som kompensation för den, är det för den som i tillräcklig mån övertygat omvärlden om sin styrka också fritt fram att vara svag. Jag tänker på de manliga författare, konstnärer, skådespelare jag mött och samtalat med, män som blottat sina själar, sina fantasier, sin naiva längtan och sitt sköra hopp, och vars sårbarhet jag fängslats av. Hur skulle jag ha tolkat denna sårbarhet om de i stället hade varit lagerarbetare? Hade jag, handen på hjärtat, alls kunnat fördra den?
Det är lätt att tänka sig att människans sociala rangordningar i grunden är betingade av oföränderliga, biologiska preferenser – att det fortfarande är genom att signalera att han är förmögen att nedlägga en mammut som en man vinner status, oavsett hur överflödig denna förmåga är i dag. Detta är nog en sanning med modifikation; medan det sexuella urvalet ännu tycks ske på sådana i viss mening föråldrade grunder, är statusbegreppet mer flexibelt. Dagens framgångsrika IT-entreprenörer, popartister och skådespelare skulle inte alla ha stått skyhögt i kurs i ett jägar-samlarsamhälle. Men det förhindrar inte att statusen i sig är en mycket kraftfull och i viss mening tidlös sexuell signal; den som åtnjuter hög status i en mänsklig grupp har lätt att finna en partner, oavsett om den höga statusen är en konsekvens av färdigheter med pilbågen eller med tangentbordet. En kvinna kan förstås önska egenskaper hos en manlig partner som inte borgar för hög status eller kroppslig överlevnadsförmåga – att han kan blotta sina känslor, till exempel. Man kan tänka sig att det är som en sorts eftergift till sin biologi som hon ofta tycks föredra att detta uttryck för svaghet kompenseras med ett för styrka – fysisk eller social.
För att förlåtelse ska vara möjlig krävs att mottagaren för sårbarheten, längtan, bönen om nåd, har ett ansikte: det måste inte vara Guds, men det måste vara ett ansikte.
Journalisten Fredrik Virtanen, offentligt anklagad för en våldtäkt som han inte dömts för, skriver i Expressen om svårigheten att söka och beviljas förlåtelse för den offentliga person som detroniserats av ett hänsynslöst mediedrev: ”Jag bättrade mig, men hur får jag nåd? Vem ger den?” Resonemanget upprepas i samma tidning av Jonas Gardell: ”Hur får en människa i ett sekulärt samhälle nåd? […] Och vilka är det som ska ha rätten, makten eller anledningen att förlåta eller inte förlåta?”
Skillnaden mellan att falla inom en verklig, mellanmänsklig relation och att falla som kändis, blir här framträdande. Eftersom en människas relation till en annan alltid är mångfacetterad och sammansatt, kommer hennes fall aldrig att vara fullständigt; en människa kan vara låg, förtappad och syndfull, men aldrig till varje del. I fördömandet av en offentlig person finns inget utrymme för sådana reservationer. Nåd i den kristna bemärkelsen är en fri och villkorslös gåva, en som alltid kostar den som ger, och som man som givare är beredd att utdela enbart till den som betyder någonting för en. Oavsett om man tänker sig ett fall för vilket den fallne själv bär ansvaret, eller orsakat av yttre omständigheter som åldrande eller sjukdom, är nåden ytterst liktydig med en annan människas kärlek. För att förlåtelse ska vara möjlig krävs att mottagaren för sårbarheten, längtan, bönen om nåd, har ett ansikte. Det måste inte vara Guds, men det måste vara ett ansikte. Den mediala offentlighet som idag tycks förmögen såväl att utfärda domar som att utmäta straff, är ansiktslös.
Men trots denna de detroniserade männens i djupaste mening omänskliga belägenhet, frågar jag mig hur många av dem som verkligen faller på riktigt. Jag tänker mig att det är med den starkes svaghetsprivilegium i minnet som vi måste läsa de ”fallna männens” vittnesmål, och deras böner om att få återfå sin position. Fredrik Virtanens med all rätt förtvivlade röst – ”Hur länge ska jag straffas? […] Här finns bara fortsatt förnedring och väntan.” – låter visserligen som rösten hos en underordnad, men är inte denna underordning ändå synnerligen relativ? Offentlighetens högstatusmän faller brutalt och hårt, men kanske ändå inte fullständigt; betraktade som en del av samhället som helhet är det tveksamt om det är särskilt vanligt att någon av dem verkligen når botten. De kvaliteter hos kändisskapet som gör de kända männens fall så brant kan faktiskt också tänkas utgöra en sorts skyddsnät: Även den utdömda kändisen är någon, fallen i förhållande till sin tidigare position, men i allmänhetens ögon fortfarande tillhörig offentlighetens onåbara och upphöjda sfär. Detta lär vara det närmaste nåd som samtidens offentlighet har att erbjuda.