Jag lägger tröstande min latexbeklädda hand på kvinnans knä, och det blir förmodligen hennes sista mellanmänskliga kontakt på ett par veckor. Före coronakrisen arbetade jag utifrån evidensbaserad praxis. Nu befinner jag mig liksom politikerna på okända farvatten, skriver Lea L. Sjögren, som arbetar på en nyupprättad covid-bedömningsklinik i Köpenhamn. Hon beskriver hur det är att leva ensam i ett socialt distanserat Köpenhamn: ”Det var veckor sedan jag senast fick en kram”. 

Jag tvättar händerna med sprit, gnuggar dem i 30 sekunder tills spriten har torkat och mina fingrar för ett kort ögonblick klibbar mot varandra. Sedan, för att täcka mitt hår, tar jag på mig en av de kirurgmössor som vi brukar använda på operationsavdelningen. Jag tar på mig ett munskydd som täcker både näsan och munnen. Jag tvättar händerna med sprit igen. Efter det drar jag på mig den gula skyddsrocken och latexhandskarna.

Det är något tryggt med den här ritualen, som får mig att tänka på hur det är att stå på operationsavdelningen och förbereda sig inför ett kejsarsnitt. En alldeles vanlig dag, med andra ord. Men allt är annorlunda, ställt på huvudet.

Före coronakrisen arbetade jag utifrån evidensbaserad praxis. Nu arbetar jag under förhållanden där varken diagnosen jag ställer eller behandlingen jag ger är validerad.

Det verkade vansinnigt vad de håller på med i Sverige

Vi arbetar med andra ord, som så många politiker och tjänstemän redan har konstaterat, i okända farvatten. Vem har egentligen hittat den rätta strategin? Svenskarna? Eller Norge och Danmark?

Vi sneglar med lika delar förvåning och skepsis på våra grannar på andra sidan sundet. Hur länge kan ni egentligen hålla ställningarna? När man i Sälen fortsatte med afterski medan man i Trysil hade stängt, trots att båda skidorterna ägs av samma koncern, skapade det nationella rubriker.

Det verkade vansinnigt.

I Danmark har man beslutat att stänga landets gränser och så långt som möjligt även samhället. Alla offentliganställda utom de som har viktiga funktioner inom till exempel. hälso- och sjukvården har skickats hem. Alla passar själv sina barn och ger dem undervisning eftersom nästan alla offentliga institutioner är stängda. Alla privata företag där det förekommer tät kontakt mellan människor har antingen beordrats att stänga sina verksamheter eller uppmanats att såvitt möjligt låta sina medarbetare jobba hemifrån.

I skrivande stund har vi 2 577 bekräftat smittade, varav 77 har dött. 553 personer vårdas för covid-19, och av dem ligger 119 i respirator (Sveriges siffra var på torsdagen 5 466 bekräftade fall av covid-19, och 282 avlidna, reds. anm.).1

I början kom det folk med symtom på mild förkylning; nu har de blivit mycket sjukare

Pandemin påminner oss om det historiska polioutbrottet i Köpenhamn 1952. Även då mobiliserades alla och envar för att manuellt ventilera de många patienterna med förlamad andningsmuskulatur. Erfarenheterna ledde till inrättandet av specialiteten anestesiologi och intensivvård. Det finns en stolthet över det som gjordes då.

På landets sjukhus upprätthålls nu bara de viktigaste, akuta funktionerna, och precis som 1952 inrättas särskilda avdelningar för att kunna ta emot så många nya patienter som möjligt.

Ett tält har iordningställts utanför kliniken för att kunna ta emot en ökning av patienter. Foto: Privat.

Normalt arbetar jag som ST-läkare inom gynekologi, och på det området har alla operationer som inte är nödvändiga ställts in. Vi utför fortfarande aborter och behandlar akuta vaginalblödningar, komplikationer tidigt i graviditeten och patienter under snabbutredning för gynekologisk cancer. På BB, där jag fullgör andra halvan av min specialiseringstjänstgöring, arbetar vi för högtryck. Gravida blir inte mindre sjuka och behöver inte förlösas mindre bara för att covid-19 sveper över världen.

Det är en underlig tid.

Som läkare inom ett kirurgiskt specialområde har jag även blivit ombedd att rycka in på covid-bedömningskliniken – dit patienter med luftvägssymtom har möjlighet att få komma, så att de inte behöver gå till sin allmänpraktiserande läkare för bedömning och riskera att smitta alla som är där. 

I början kom det folk med symptom på mild förkylning; nu har de blivit mycket sjukare.

När jag kommer till arbetet i morgon vet jag inte vad som väntar mig – både planer och riktlinjer förändras i det närmaste dagligen – men under veckans lopp ska jag dessutom jobba på de medicinska avdelningar som öppnats särskilt för patienter med bekräftad covid-19. Där handlar det om allt från kejsarsnitt och instrumentella förlossningar till lunginflammation och isolering.

Någon måste ju sköta ruljangsen.

Ignorance is bliss

Åter till skyddsrocken och latexhandskarna. Dessa lager av tunn kemi sörjer för hög luftfuktighet och värme i mitt inre men tillåter mig också att närma mig andra människor, patienter. Jag har nog lätt att blanda ihop det med privatlivet – det är flera veckor sedan jag senast gav någon en kram. En medelålders kvinnlig patient har feber, hosta och andnöd och sover därför dåligt om natten. Hon har normala vitalparametrar men är orolig. Vi vet att covid-19 plötsligt kan förvärra en patients tillstånd, men just nu är hon inte inläggningskrävande.

En kollega. Foto: Lea Lund Sjögren.

Hittills har den danska strategin varit att inte testa sådana som hon, utan bara skicka hem dem med krav om isolering tills de varit symtomfria i två dygn.

Ingen tycks vilja ha någon åsikt om de fyra patienter från Wuhan2 som visade sig testa positivt för covid-19 mellan 5 och 13 dagar efter det att de uppfyllde kriterierna för att få återvända till arbetet. Detta ställer utan tvivel strategin att låta folk återvända till jobbet efter två dygns symtomfrihet i dålig dager, eftersom det finns en risk för att de fortfarande är smittbärare.

 Dessutom saknar vi en seriös offentlig diskussion om testets tillförlitlighet.

En studie från Wuhan[3] visar att 75 % av alla patienter med negativt resultat av topsning i svalget (det vill säga inte något tecken på sjukdom) uppvisar positiva fynd (det vill säga tecken på sjukdom) vid en därpå utförd datortomografi, och av dessa bedöms nästan hälften (48 %) vara ”högst sannolika fall”.

Det påstås att man inte utan vidare kan överföra resultat från Wuhan till ett skandinaviskt sammanhang, men vad ska man göra då? Är inga fakta bättre än några få?

Ignorance is bliss.

Vår evidensbaserade självsäkerhet har reducerats till fullständig förvirring.

Bor man som jag ensam är man plötsligt mer ensam än någonsin.

Under tiden har min patient redan blivit utmattad. Jag lägger tröstande min latexbeklädda hand på hennes knä, och det blir förmodligen hennes sista mellanmänskliga kontakt på ett par veckor – om inte hennes tillstånd förvärras och hon kommer in igen.

Vad gör det med oss människor att vara så isolerade från varandra? I våra liv speglar vi oss i varandra, men just nu diskuteras det om alla folksamlingar på fler än två personer ska förbjudas, med undantag för familjer och privata sammankomster. Jag är säker på att de som röstade för detta lagförslag själva har familj. Någon att hålla om under natten, att stiga upp tillsammans med. Bor man som jag ensam är man plötsligt mer ensam än någonsin.

Hur skulle enkelriktad trafik kunna minska smittrisken, i motsats till långsamma omkörningar?

Vi placeras likt puppor i Matrix i små celler – våra lägenheter – och förväntas hålla modet uppe på obestämd tid. Undantagstillstånd. Plötsligt blir det absurt att någonsin ha varit intresserad av så kostsamma kvadratmeter när man inte har någon plats där man kan andas, ingen trädgård att gå ut i. Köpenhamns parker är sedan länge överbefolkade och runt omkring Søerne – där vi helst går promenad – har man försök enkelrikta trafiken. Inte heller här finns det evidens för beslutet – hur skulle enkelriktad trafik kunna minska smittrisken, i motsats till långsamma omkörningar?

Med zombies i form av mycket små viruspartiklar.

I bästa fall är det en övning i krishantering som snart är överstökad. I värsta fall en bestående rysare som kommer att få negativa följder för vår hälsa, vår ekonomi och vårt sociala välbefinnande i många år framöver. Oavsett vilket land man kommer ifrån är detta risker och en form av otrygghet som man förhåller sig till.

Och vi får anta att vi alla har samma mål: en flockimmunitet i befolkningen som är tillräcklig för att skydda våra utsatta. Vägen dit kantas som alla vet av konflikten mellan viljan att inte överbelasta vårdsystemet och viljan att skydda ekonomin och de sociala relationerna, den mentala hälsan. Varje enskilt land har sina egna förutsättningar att välja strategi.

Det viktigaste är att begränsa smittan. Och att vårdsystemet hänger med.

Danmark öppnar försiktigt efter påsk, men inte gränsen mot Sverige

I Danmark ställer sig alla som jag känner bakom strategin. Och den ser enligt vår statsminister Mette Frederiksen ut att fungera.[4] Hon upplyser oss om att vi tills vidare inte har det skräckinjagande, exponentiellt stigande antalet smittade per dag som vi har sett i Sydeuropa, utan tycks ha planat ut kurvan. Enligt Kaare Mølbak från Statens Serum Institut halverade vi från den 12 till den 24 mars reproduktionstakten, det vill säga antalet personer som en smittad hinner smitta.

Ju planare desto bättre. Ovan räknat i antal registrerade smittade och nedan antal dödsfall fram till den 1:e april.

Om den här utvecklingen fortsätter, sa Mette Frederiksen den 30 mars, kommer man så småningom att kunna öppna delar av landet igen efter påsk. ”Man kommer att börja försiktigt”, och gärna i skift för att undvika anhopningar av folk, men hur samordnar man olika skift med 5,6 miljoner människor som använder offentliga transporter och går till jobbet och skolan? Hur som helst kommer man även fortsättningsvis att hålla gränserna stängda – om det beror på att man tvivlar på den strategi som ni, våra grannar, följer har ingen kommenterat.

Om jag ska leva så avskärmad från hudkontakt och meningsfull samvaro, varför ska då inte andra göra det?

På covid-19-kliniken har jag tagit kafferast.

All sjukhuspersonal har blivit noggrant instruerad om det korrekta sättet att ta av sig skyddsutrustning. Ändå anser man inte att vi har ett optimalt skydd. Vi är hänvisade till ett eget kök i en egen byggnad, på avskild mark i fastighetsregistret, och får inte beblanda oss med personalen på resten av sjukhuset.

I går höll jag på att spricka av ilska när jag insåg att flera vänner i umgängeskretsen som inte är läkare fortfarande drack vin och kramades hemma hos varandra. Om jag ska leva så avskärmad från hudkontakt och meningsfull samvaro, varför ska då inte andra göra det?

Självrättfärdigheten och egenmäktigheten ligger inte långt borta.

För sammanhållningen i Danmarks skull hoppas jag att den här påtvingade isoleringen inte blir alltför långvarig.

Tills vidare avvaktar vi till efter påsk.

Översättning från danskan av Thomas Andersson

Noter

[1] Statens Serum Institut, www.ssi.dk. De senaste rapporterade siffrorna för Sverige kan bland annat hittas här: https://www.dn.se/nyheter/grafik-det-nya-coronavirusets-utbredning-i-varlden/

[2] https://jamanetwork.com/journals/jama/fullarticle/2762452 

[3] https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/32101510 

[4] Uttalande vid presskonferens 29/3.