Kaspar Colling Nielsen är en av Danmarks mest hyllade författare. Redan för sin förra bok om ett danskt inbördeskrig fick han mycket uppmärksamhet i hemlandet. Men hans senaste roman ”Den europeiska våren” – som nu ges ut på svenska och flera andra språk – har blivit hans definitiva genombrott.

Han utmärker sig genom sin pessimism och sitt sätt att beskriva en framtid där vi visserligen känner igen oss i en hel del men där annat har gått väldigt illa, väldigt snabbt. Och det är inte bara fantasier enligt den danske författaren.

– Det historiska maskineriet har gått i gång och vi är inne i en process som kommer att sluta med segregation och så småningom deportationer, säger han och låter därmed förstå att den katastrofala situation han målar upp i boken är något han faktiskt tror kan komma att inträffa.

Kaspar Colling Nielsen slog igenom med boken ”Mount Köpenhamn” som belönades med det prestigefyllda Debutantpriset. Nästa roman – ”Det danska inbördeskriget 2018-2024” – beskriver hur medelklassen tar till våld mot de banker och politiker som görs ansvariga för finanskrisen.

Förra året kom så den bok som har rönt mest uppmärksamhet och som fått kritikerkåren att höja honom till skyarna och rent av jämföra honom med den franske provokatören och författaren Michel Houellebecq.

”Den europeiska våren”, är en sällsynt dystopi som utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid men där mycket har förändrats:

Det råder ett krigsliknande undantagstillstånd på gatorna.

De områden som i Danmark kallas för getton är avskiljda med taggtråd, murar och beväpnade vakter.

Danmark har börjat skicka invandrare som inte sköter sig till Moçambique där danska staten har köpt ett stycke land som kallas Fredrikstad.

De rika är i färd med att bygga upp ett eget samhälle på ön Lolland där de lever i en kombination av nostalgi och högteknologi. Det är häst och vagn på gatorna men samtidigt sköts det mesta i vardagen av intelligenta drönare och invånarna kan ägna sig åt annat än arbete.

Ett bärande tema i berättelsen är Danmarks förhållande till invandring. Och där har alltså mycket förändrats på de år som gått från nu till den framtid där boken utspelar sig. Invandrarna lever i stor utsträckning instängda i sina bostadsområden bakom taggtråd. De som inte aktivt försöker bli som den danska majoritetsbefolkningen får stanna där och de som missköter sig deporteras till kolonin ”Fredrikstad”. Kaspar Colling Nielsen tycker att det finns tydliga tecken i den europeiska debatten som pekar mot en sådan utveckling.

– Jag läste Michel Houellebecqs ”Underkastelse” där han lägger ganska mycket tid på att beskriva en utveckling där sharialagar införs i Frankrike. Men jag håller inte alls med om analysen. Vi rör oss i en helt annan riktning i Europa där segregationen ökar och där det kan bli fråga om deportationer så småningom.

–  Jag ville också gärna skriva om en stad i Moçambique dit invandrare deporteras. För det har nämnts många gånger i debatten att vi ska göra mer i närområdet och att Danmark ska bygga egna flyktingläger. Och har du intentionen att bygga en riktig stad med skolor, sjukhus, banker, caféer och restauranger, en stad som har allt det människor behöver för att leva ett gott liv – då blir det också mer legitimt att deportera folk dit. Samtidigt blir en sådan plats ett fängelse, en slags pseudo-stad som samlar de människor som ingen vill ha, säger Kaspar Colling Nielsen.

I det Danmark som beskrivs i boken råder alltså ett inbördeskrigsliknande tillstånd. Vad är det som har fört Danmark dit i din berättelse. Vad har hänt innan?

–  Ja det har varit ett stort terrordåd, eller flera egentligen. Hela konflikten mellan muslimer och västerlänningar finns i bakgrunden i boken hela tiden, säger Kaspar Colling Nielsen.

Dagens ledare för Socialdemokraterna, Mette Frederiksen, har i den framtid där boken utspelar sig blivit statsminister. Efter det största terrordådet som riktas mot judiska intressen håller hon ett tal där hon ställer Danmarks muslimer inför ett val: Antingen motarbetar de terroristerna aktivt eller så räknas de som terroristsympatisörer. Detta leder till att den militanta högerflygeln börjar angripa muslimer på gatorna vilket i sin tur utlöser gatustrider.

–   Och det hela slutar med att man väljer att deportera tusentals av dem som man anser vara de mest kriminella, mest fanatiska och mest religiösa. 

Kaspar Colling Nielsens litteratur blir extra intressant eftersom den ofta tar tendenser i nutiden och drar ut dem till dess yttersta konsekvens. Och det gör han inte minst när det gäller den tilltagande segregationen där de fattiga stängs in i getton och där de rika drar sig undan och gör sig oåtkomliga för resten av invånarna.

Varifrån fick du inspiration till att måla upp en sådan utveckling?

–  Jag ville gärna skriva en bok som delvis utspelar sig i ett rikemansgetto där man dyrkar ett liv på en hög estetisk nivå. Att de kör med häst och vagn istället för med bilar handlar till exempel om ljuden, att ljudmiljön ska vara behaglig. Samtidigt är det en högteknologisk tillvaro där drönare sköter de flesta vardagsbestyr och där vakter från Filippinerna håller ordning.

Ser du tecken i vår samtid på att de rika inte längre vill vara med utan stämplar ut och vill bygga något eget?

–  Ja, jag tror att urbaniseringen har nått sin gräns och att människor kommer att lämna städerna. Men samtidigt har den moderna människan höga krav på teknologi och att samhället är intressant och att de som bor där också känns intressanta. I boken ser människorna naturen som ett ofärdigt konstverk som de hela tiden ska ändra på för att skapa ständigt vackrare naturupplevelser.

De frågor som står i fokus i boken skildras skickligt genom ögonen på berättelsens huvudkaraktärer. Huvudpersonen Stig, en före detta punkare som nu driver ett konstgalleri i Köpenhamn, ser den tilltagande laglösheten och de ökande klyftorna mest som ett problem för honom själv.

Hustrun Elisabeth är en framstående forskare som brinner för att finna lösningen på hur den artificiella intelligensen ska kunna närma sig den mänskliga hjärnans sätt att fungera. I själva verket är det vad som driver familjen bort från Köpenhamn till ön Lolland. Där staten har satt upp ett gigantiskt experimentområde för världens främsta forskare där målet är att skapa det goda samhället.

Hans dotter Emma som lider av anorexi och ångest grips av samvetskval över alla orättvisor hon ser. Hon bestämmer sig därför för att åka till den koloni utanför Moçambique dit alltfler invandrare deporteras för att hjälpa dem till ett drägligare liv.

–  Stig är en person som varken kan något, vill något eller har kämpat för något, säger Kaspar Colling Nielsen. Han har bara hamnat där han befinner sig och har inte gjort några val som har tagit honom dit. Samtidigt tycker han att han har rätt till det han får.

Boken skildrar hur Stig och hans familj successivt förändras genom flytten från ett allt våldsammare och fattigare Köpenhamn till det konstgjorda lyckoriket på Lolland där de rika kan leva i fred omgivna av intelligenta drönare men också av fritt betande vilddjur och en grönskande natur.

Livet på Lolland blir ett effektivt sätt att skildra hur människan riskerar att bli slav under den tekniska utvecklingen och inte reflekterar så mycket över hur de snabba förändringarna påverkar oss och samhället.

En annan viktig karaktär i romanen är den firade men svårt självcentrerade konstnären Christian Funder. Hans tavlor säljs för miljoner men samtidigt beskriver Kaspar Colling Nielsen genom honom en värld som på något sätt har passerat sina glansdagar. Detta är något som författaren har återkommit till i många sammanhang.

–   Konsten är kris. Inte minst på grund av den tekniska utvecklingen, säger han. Om du till exempel tittar på en iPhone så är den, efter konstens egna kriterier, mycket större konst än vilken som helst konst som skapas idag. Den har mycket mer intressanta implikationer. Sådana som ingen hade kunnat förutse. Konsten blir ett slags primitivt, analogt bihang till en teknisk utveckling som är långt mer intressant.

– Den tyske filosofen Peter Sloterdijk sa nyligen att under 1900-talet var det befolkningen som skapade utvecklingen i samhället. Det var vi som var de progressiva. Vi gjorde det genom kampen på arbetsmarknaden och genom politiskt engagemang. Idag är det teknologiutvecklingen och kapitalförvaltningen som är de progressiva krafterna som utvecklar våra samhällen. Vi medborgare kan bara anpassa oss och därmed mister demokratin sin kraft och konsten sin möjlighet att vara med och forma samtiden.

Just effekterna av den teknologiska utvecklingen är ett viktigt tema i boken där författaren också har hämtat mycket inspiration från en samtid där utvecklingen är så genomgripande att teknologin närmast har blivit den dominerande kraften, den som har störst påverkan på våra liv.

– Redan nu är våra samhällen under kolossal förändring. Inte minst genom de sociala medierna. Såväl Donald Trump som Brexit och metoo är effekter av detta. Och det förändrar vår demokrati i grunden. Samtidigt var det ingen som kunde förutse de här konsekvenserna. Det är bara något som sker.

– Det finns ingen plan längre. Förr lutade sig politikerna på en ideologi. Nu händer saker bara – oavsett om vi har önskat dem eller inte.

Så politikerna kan bara reagera på de konsekvenser som den tekniska utvecklingen skapar?

– Ja precis. De sociala medierna som har spelat så stor roll de senaste åren är å ena sidan en ”superdemokratimaskin”. De kan ge röst åt kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp eller någon på den amerikanska arbetsmarknaden som har behandlats illa. Men å andra sidan blir det en väldigt aggressiv maskin som blir oförsonlig och skapar aggression.   

Kan du avslutningsvis ge mig och publiken någonting i den nuvarande utvecklingen som väcker hopp hos dig. Någonting som får dig att tveka i din pessimism.

– Jag tror att klimatfrågan kommer att dominera de kommande åren. Jag tror att allt kommer att handla om hållbarhet. Och det kommer i sin tur att förändra det politiska systemet på ett positivt sätt.

– 90 procent av de varor vi köper här i västvärlden fraktas med fartyg från framför allt Asien. Dessa fartyg förorenar enormt mycket. Detta kan vi inte hålla fast vid vilket kommer att leda till att globaliseringen kommer att avstanna och en slags regionalism kommer att växa fram där vi behöver vara självförsörjande i större utsträckning. Det är positivt eftersom arbetstillfällen kommer att flytta tillbaka.