I sin ambition att skapa en romantiserad, mystisk aura kring ålen och den exploatering som hotar arten missar Patrik Svenssons Augustprisvinnande bok Ålevangeliet en av vetenskapens grundläggande premisser.

Det skriver marinbiologen och ålforskaren Henrik Svedäng i en essä om kunskap och den ”naiva realismens” vetenskapssyn – från Aristoteles till dagens svenska fiskeförvaltning. Vi borde vara mer varsamma med ålen, är hans budskap.

I Ålevangeliet skickar journalisten Patrik Svensson lodskott ned i den kunskapsteoretiska oceanen, ett epistemologiskt forskningsuppdrag in i biologins och den personliga erfarenhetens domäner. Vad är kunskap, hur utvecklas den och hur kan vi veta vad som är sant? Eller mer konstruktivistiskt, finns sanningen? Och något mer aktuellt och brännande ämne kan ju knappast tänkas just nu.

Ålevangeliet speglar storögt ålforskarnas funderingar kring detta djur. Lika mycket funderar Patrik Svensson över sin uppväxt och sin ålfiskande pappa. Ålevangeliet lär oss att historiens förste ålforskare, Aristoteles, formulerade grundtemat för alla efterföljare: varifrån kommer ålen? Aristoteles ansåg att ålen genererade sig själv ur bottengrumset, en uppenbart vilsen tanke men frågan var å andra sidan viktigare än svaret.

Många ålforskare har sedan dess lidit av en besatthet att till skillnad från Aristoteles verkligen kunna visa på ålens ursprung. Frågan har dock redan fått ett tillfredsställande svar: ålen leker i Sargassohavet och ägg och larver driver med strömmar därifrån mot Europas och Nordafrikas kuster.

Anledningen till att de gör det är att ålen av släktet anguilla antas ha utvecklats i Thetishavet för cirka 40 miljoner år sedan, i det hav som skapades då de amerikanska, afrikanska och euroasiatiska kontinenterna drev isär från varandra. Ålsläktet finns spritt över världen i ett mönster som bara kan förklaras av hur kontinenterna har rört sig i förhållande till varandra sedan dess. Det är en kunskap som vi enbart kan erhålla genom att dra slutsatser utifrån människans samlade vetande om geologi och jordens utveckling. Det är en kunskap som inte kan grundas på nutida observationer, men vi kan inte observera det historiska förloppet. Själva teorin om kontinentaldrift går inte att ”bevisa”, men det råder vetenskaplig konsensus om att den stämmer. En indikation på dess riktighet är till exempel att man lyckats hitta olja genom att utgå från att teorin stämmer – en annan är att kontinenterna passar samman som pusselbitar.

Men ingen har ju sett ålen leka utbrister Ålevangeliet tillsammans med alla frustrerade ålforskare. Nej, men att därav dra slutsatsen att vi inte vet var ålen leker ger ett farligt prejudikat för såväl vetenskapen som för samhället.

Tvärtom så uppfyller teorin om ålens lekplats i Sargassohavet mycket väl kriterierna för god vetenskaplighet; ingen annanstans har man hittat ållarver i så tidiga [unga] stadier som i Sargassohavet – de bör med andra ord ha fötts i Sargassohavet. Ålens larver sprids maximalt över Europas kuster från denna punkt i oceanen – vilket förklarar val av lekplats. Vuxna ålar som märkts vandrar i riktning mot Sargassohavet – för att leka kan man förmoda. Genetiska studier av ålar från Europas alla hörn visar att de tillhör en och samma population – de leker ”tillsammans”, åtminstone sett över ett par generationer. De korsvisa jämförelserna, med olika metoder, visar på samma sak; teorin om Sargassohavet som ålens lekområde och ursprung har hållit för alla tester.

Ålens livscykel. Källa: Ices.

Dessutom, vilket Ålevangeliet själv påpekar, har forskningen på den japanska ålen Anguilla japonica varit mer lyckosam – lekande ålar har fångats i havet från väster om ögruppen Marianerna i Stilla Havet. Också härifrån sker spridningen på ett för denna ålart maximalt gynnsamt sätt över Östasiens kuster. Det finns inga tecken på att Anguilla japonica skulle leka någon annanstans i Stilla Havet. Denna östasiatiska ål är också hotad.1

Det är ett missförstånd att all vetenskap måste baseras på direkta observationer.

Vi måste använda oss av våra sinnen för att förstå världen. Men eftersom det inte går att observera alla fenomen direkt, drar vi även slutsatser utifrån olika premisser. Vi litar på att världen går att förstå genom observation, logik och minne.

Den kunskapsteori som bygger på den naiva realismens krav om att vetenskapen behöver observera något handgripligen, eller hela processkedjan, för att man riktigt säkert ska kunna dra slutsatser, som vissa ålforskare tycks hävda, är helt enkelt orimlig. Tvärtom behöver vi använda vår deduktiva förmåga mer, även i vetenskapen. Att ”se” något garanterar inte att sambandet finns. Egentligen är det endast ”negativa” resultat som för vetenskapen framåt – att falsifiera en hypotes väger tyngre än att hitta positiva bevis för en specifik förklaring, som vetenskapsfilosofen Karl Popper förtjänstfullt visat.2

Efter att länge ha följt vetenskapshistoriens slingrande stigar, framgår till slut att det Ålevangeliet diskuterar, och tvingas jag säga, eftersträvar, är en form av autenticitet som endast ett arkaiskt näringsutbyte [jakt, fiske eller samlande] med naturen kan ge. Om ålfiskare sägs följande: ”Ålfiskare är något du föds till, något du över generationer har formats till. Det finns naturligtvis inga universitetskurser eller yrkesskolor för ålfiskare. Den särskilda kunskap som ålfiskaren besitter kommer inte från skolsalar eller laboratorier. Den har traderats genom århundraden, likt en uråldrig berättelse som ingen har skrivit ner…Så har också ålfisket ofta varit ett yrke som stannat inom familjen och gått från släktled till släktled. Den blir inte ålfiskare som inte redan har ålfisket i blodet. Och den blir inte ålfiskare som inte också ser det som ett sätt att värna och förvalta något större än själva fisket”.

I Ålevangeliet blir även ålforskaren lika ursprunglig som ålfiskaren i sin barnsliga nyfikenhet. Helst ska denne envisa sökare inte hitta den heliga graal, förlåten ska inte dras undan, den förskonande slöjan inte rivas av tillvaron. Likt fiskaren ska denne stå kvar vid de mörka fiskevattnen, grubblade över tillvarons outgrundlighet. Det är en romantisering som inte är helt nyttig vad forskaren beträffar.

Ålevangeliet har förvånansvärt lite att säga om hotet mot arternas mångfald och då särskilt mot ålarna. Det är synd eftersom massutrotning är enligt min mening, vid sidan av klimatet, den riktigt stora samtidsfrågan. Vi som lever nu har ett tungt ansvar inför framtiden.

Den europeiska ålens prekära situation uppmärksammades redan 1976 av dåvarande chefen vid Sötvattenslaboratoriet Gunnar Svärdson. Fångsterna av blankål som vandrade ut ur Östersjön hade fallit markant sedan 1950-talet, i likhet med den mängd ålyngel som vandrade upp i svenska vattendrag. Under 1980-talet föll sedan fångsterna av de från Atlanten inkommande glasålarna runt Biscayabukten och i Nordsjön. Läget för ålen blev ännu sämre under 1990-talet. Idag visar mätningar att mängden ålyngel som kommer till Nordsjöområdet endast uppgick cirka 1,6 % i jämförelse med perioden 1960–1979.3 I Biscayaområdet var motsvarande mängd cirka 8,7 % i jämförelse med samma tidsperiod.

Det är något svårare att säga vad ålens borttynande beror på. Klart är i alla fall att omfattande fiske på en art som reproducerar sig endast en gång i livet och då först vid hög ålder, är extra känslig för ökad dödlighet. Det fiske som sker i Sverige, vid tiden för utvandring till oceanen, betyder mer än fiske under unga stadier, eftersom sannolikheten att uppnå hög ålder är försvinnande liten om man är ål. I Ålevangeliet svävar en ovisshet över detta förhållande. Svensson avfärdar fiskets betydelse som osäker.

Däremot är tron stark på att vattenkraften spelar en viktig roll. Det är rimligt, särskilt i ålens kärnområden runt Biscayabukten, där vattenkraften spärrat vägen för uppvandrande ålyngel eller förstört deras uppväxthabitat. Men att ange vattenkraften som ålens främsta hot eftersom de klipps sönder av turbinerna är, trots osmakligheten, tveksamt.

 

Fortsatt stort fiske på den hotade arten

I Sverige lever en stor del av ålarna i kustvatten och i små vattendrag. Ålar som hamnat ovanför kraftverken har inte gjort det av egen förskyllan utan har i Sverige lyfts upp och satts ut ovanför.4 Vattenhinder av olika slag har minskat ålens uppväxtområden även i Sverige. Men att sätta ut ål ovanför kraftverken är en märklig åtgärd. Dels verkar det vara onödigt – ålen tycks betrakta våra bräckta kustvatten som insjövatten där den kan växa upp. Dels skulle många vattendrag enkelt kunna göras tillgängliga genom att ta bort onödiga vattenhinder eller riva ut olönsamma småkraftverk. Denna märkliga verksamhet med att plantera ut ål ovanför kraftverken fortsätter dessutom och ger ålintressenter både fisk och alibi för sin verksamhet: titta här vad vattenkraften dödar, vi tar bara lite av överskottet! Man kan säga att den deduktiva förmågan lyser med sin frånvaro.

Kanske skulle denna kulturkvot reserveras för ansvarsfulla fäder som önskar lära sina barn något om naturen

Ålförvaltningen i Sverige sköts av Havs- och vattenmyndigheten (tidigare Fiskeriverket) – Hav – med säte i Göteborg. Den vetenskapliga rådgivningen för verksamheten hämtas från Institutionen för akvatiska resurser vid SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet). Denna institution har sedan länge kämpat för att bevara såväl ålbeståndet som ålfisket.5 Man kan säga att den arbetar i Ålevangeliets anda. Det Internationella havsforskningsrådet, Ices, föreskriver så lågt mänskligt orsakad dödlighet som möjligt.

I Hav:s rapport ”Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2018”, författad av SLU, ges bland annat följande motiveringar till att den svenska ålförvaltningen beviljar sig själv att vara mindre strikt än Ices rekommendationer.

”Med tanke på den svaga rekryteringen och mängden vandringshinder i våra vatten, konstaterar SLU att utan ålutsättningar kommer många av våra inlandsvatten inom en snar framtid att sakna ål, det vill säga en förlust av biologisk mångfald. Det gäller främst i de avrinningsområden som mynnar i Östersjön samt mer generellt uppströms i vatten med vandringshinder i form av dammar och vattenkraftverk.” Det viktiga för den biologiska mångfalden verkar alltså inte vara att arten överlever, utan att vissa vattendrag i Sverige inte blir utan ål under rådande beståndskris.

Vidare påstår SLU att ”Vid ett helt stoppat ålfiske finns en betydande risk för att intresset och kunskapen om artens situation och beståndsutveckling helt försvinner”. Här tror jag vi hittat pudelns kärna. Både SLU och Ålevangeliet ser bevarandet av ålfisket som lika viktig som av ålen själv. Det gör naturligtvis yrkesfiskarna och vissa östkustkommuner också. Man kan säga att det är en värderingsfråga med många dimensioner. Längtan efter autenticitet en annan.

Givetvis klarar vi oss utan den ål som fångas i kommersiellt syfte. Det är dessutom inte omöjligt att upprätthålla såväl den kulinariska som den yrkesmässiga traditionen med ett mycket mer begränsat fiske. Kanske skulle denna kulturkvot reserveras för ansvarsfulla fäder som önskar lära sina barn något om naturen, genom sportfiske eller med den traditionella långreven.

För Sverige är som ”ålfiskenation” inte obetydlig i en europeisk jämförelse, trots att yrkesfiskets fångster minskar stadigt (I havet fångades år 2018 142 ton ål. I insjövatten cirka 100 ton per år, vars ursprung till största delen härstammar från utsättningar). Men SLU uttrycker förhållandet som att fisket är försvarligt eftersom fångsten vid Sveriges östkust bara utgör några få (2) procent av den totala utvandringen från Östersjön, vilken de år 2017 skattades till 3627 ton. Just här börjar Ålevangeliets epistemologiska funderingar bli intressanta. Hur har denna kunskap kommit till?

Henrik Svedäng. Foto: Privat.

Bakgrunden är att man har skattat beståndet genom att märka vandrande ål vid östkusten (vandringsålen, även kallad blankål, migrerar söderut längs kusten och ut genom Öresund) och sedan noterat hur stor andel av den märkta ålen som återraporterats av ålfiskarna. Denna andel av återrapporterad fisk har fallit från cirka 50 % under 1950-talet till mindre än 2 % idag. Man drar då av detta alltså slutsatsen att bara 2% av ålbeståndet fångas.6 Denna back-on-the-envelope-calculation behöver givetvis konfronteras med nya, oberoende observationer. Det kan tyckas finnas många skäl till att andelen återrapporteringar minskar, till exempel att man inte ger tillräckligt mycket i ersättning för varje rapporterad återfångst. I ett märkningsexperiment på utvandrande ål som jag själv var inblandad i fick vi just 50 % rapporterade återfångster på en ganska kort sträcka av ostkusten.7 Hursomhelst, kan vi dra slutsatsen att om SLU:s beräkningar stämmer bör det finnas mycket av stor ål i Östersjöns kustområden, vilket faktiskt även kan testas genom provfisken i till exempel Öresund, där dessa massor av blankål i så fall skulle passera ut. Detta väldigt enkla observerbara test har dock inte gjorts.

Ålevangeliet kan rätt läst ge grund för relevanta frågor som bottnar i vetenskapshistorien, men den riskerar också att lägga allvarliga hinder i vägen för en framåtsyftande diskussion mellan vetenskap och samhälle.

Vi har alltså två helt motsatta kunskapstraditioner inom ålvetenskapen. Dels en skeptisk variant vars beviskrav är så högt ställda att en säker grund för ålens mer fundamentala reproduktion aldrig kommer kunna fastställas, dels en pragmatisk ingenjörsvariant som spottar i nävarna och tar i så det knakar i sina förhoppningar hur saker och ting borde förhålla sig för att yrkesfisket ska kunna fortgå. Föga förvånande förenas inte sällan de två. Man kan som i Ålevangeliet fråga sig varför, varför? Och man kan definitivt fråga SLU och Hav samma sak.

För att inte det riktiga stora ålamörkret ska få breda ut sig, bör vi försvara vetenskapen men också se den för vad den är: en ofärdig, pågående verksamhet som utvecklas genom sin interna kritik. Detta missar Ålevangeliet i sin ambition att skapa en romantiserad, mystisk aura kring fisken och exploateringen som nu håller på att driva den mot utrotning.

Noter

1, Arai, T. (2014. ”Do we protect freshwater eels or do we drive them to extinction?” SpringerPlus 2014, 3:534. doi: 10.1186/2193-1801-3-534)

2, Se ”Popper i urval- Kunskapsteori, Vetenskapsteori, metafysik samhällsfilosofi”. David Miller utgiven 1997 på Thales. Det öppna samhället och dess fiender (H:ström – text & kultur förlag, 2017).

3, Siffran är från år 2017.

4, https://www.slu.se/institutioner/akvatiska-resurser/radgivning/alen-en-hotad-art-och-resurs/utvardering-av-nyttan-med-alutsattningar/

5, Se Swedish Board of Fisheries. Förvaltningsplan för ål. Bilaga till regeringsbeslut 2008-12-09. Jordbruksdepartementet Jo 2008/3901 [Management plan for eel. Supplement to governmental decision 2008-12-09. Ministry of Agriculture

Jo 2008/3901]; 2008. 82 p (in Swedish). Se även kommentarer i Svedäng, H. & Gipperth, L. 2012. Will regionalisation improve fisheries management in EU? – An analysis of the Swedish eel management plan reflects difficulties. Marine Policy 36: 801–808. doi:10.1016/j.marpol.2011.11.011). 

6, Dekker, Willem (2015). Assessment of the eel stock in Sweden, spring 2015. Drottningholm: Department of Aquatic Resources, Sveriges lantbruksuniversitet. Aqua reports ; 2015:11, sid 90 https://pub.epsilon.slu.se/12446/ 

Likartade formuleringar finns på sid 267 i Havs- och vattenmyndighetens resursöversikt 2019:4 Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2018. 

7, Westerberg, H., Lagenfelt, I., & Svedäng, H. 2007. Silver eel migration in the Baltic. ICES Journal of Marine Science 64: 1457-1462.

Mer om Henrik Svedäng.

Henrik Svedäng var anställd som forskare vid Fiskeriverket 1992-2009, både vid Kustlaboratoriet i Öregrund och Havsfiskelaboratoriet i Lysekil. 2010-2011 vid Havsmiljöinstitutet i Göteborg. Vid SLU, Institutionen för Akvatiska resurser 2012-2016. Sedan 2017 är Svedäng anställd vid Havsmiljöinstitutet vid Göteborgs universitet och Östersjöcentrum vid Stockholms universitet. För den som vill läsa mer av hans artiklar om ålen som genomgått peer-review finns nedanstående exempel:

Svedäng, H., Neuman, E. & Wickström, H. 1996. Maturation patterns in female European eel: age and size at the silver eel stage. Journal of Fish Biology 48: 342‑351.

Svedäng, H. 1996. The development of the eel Anguilla anguilla (L.) stock in the Baltic Sea: an analysis of catch and recruitment statistics. Bulletin of the Sea Fisheries Institute 3 (139): 29-41.

Svedäng, H. & Wickström, H. 1997. Low fat contents in female silver eels: indications of insufficient energetic stores for migration and gonadal development. Journal of Fish Biology 50: 475-486.

Svedäng, H., Wickström, H., Reizenstein, M., Holmgren, K. & Florenius, P. 1998. Accuracy and precision in eel age estimation, using otoliths of known and unknown age. Journal of Fish Biology 52. 456-464.

Svedäng, H. 1999. Vital population statistics of the exploited eel stock on the Swedish west  coast. Fisheries Research 40: 251-265.

Elfman, M., Limburg, K.E., Kristiansson, P., Svedäng, H., Westin, L., Wickström, H., Malmqvist, K. & Pallon, J. 2000. Complex life histories of fishes revealed through natural information storage devices: case studies of diadromous events as recorded by otoliths. Nuclear Instruments and Methods in Physics Research B 161-163: 877-881.

Limburg, K., Wickström, H., Svedäng, H., Elfman, M. & Kristiansson, P. 2003. Do stocked freshwater eels migrate? Evidence from the Baltic suggests “yes”. American Fisheries Society Symposium 33: 275-284.

Westerberg, H., Lagenfelt, I., & Svedäng, H. 2007. Silver eel migration in the Baltic. ICES Journal of Marine Science 64: 1457-1462.

Svedäng, H. & Gipperth, L. 2012. Will regionalisation improve fisheries management in EU? – An analysis of the Swedish eel management plan reflects difficulties. Marine Policy 36: 801–808. doi:10.1016/j.marpol.2011.11.011