Två olika argument brukar framhållas i debatten om böneutrop: Ett som utgår från likabehandling och ett som utgår från internationella konventioner om religionsfrihet. Båda argumenten har dock brister. Klockringning och böneutrop är två skilda fenomen. Och argumentet som förlitar sig på internationella konventioner förbiser att det lika gärna går att hävda att böneutrop utgör ett intrång i rätten att slippa påtvingas religiös förkunnelse, skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi. 

Efter beslutet i somras att tillåta högtalarförstärkta utrop från moskén i Växjö, har  har böneutropen plötsligt blivit en valfråga för svenska partier att förhålla sig till. Två argument har aktualiserats i debatten: Det första kan vi kalla likabehandlingsargumentet. Det säger att muslimers rätt att utöva sin religion bör jämställas med kristnas motsvarande rätt, och att när vi nu tillåter kyrkklockor så bör vi i rättvisans namn också tillåta böneutrop. Så har till exempel företrädare för förbundet Humanisterna argumenterat. [1]

Det andra argumentet är det legalistiska. Här utgår man från internationella konventioner om religionsfrihet som Sverige har undertecknat, men pekar också på att religionsfriheten är skyddad i svensk grundlag. Med stöd i sådana lagtexter hävdas att Sverige är juridiskt förpliktat att tillåta böneutrop. [2]

Att både böneutrop och klockringning har sin bakgrund i religiösa ritualer innebär inte att de gör sig gällande på samma sätt i icke-troendes vardag.

Båda argumenten är emellertid bristfälliga. Likabehandlingsargumentet tar inte hänsyn till relevanta skillnader mellan klockringning och böneutrop och ignorerar frågan om hur icke-troendes rätt att slippa delaktighet i andras religionsutövning berörs. Det legalistiska argumentet hemfaller åt en konventionsfetischism som förbiser att lagar i sig kan värderas, försvaras, eller rivas upp utifrån hur väl eller illa de tjänar människors och samhällens behov. Argumentet tenderar också att övertolka existerande lagstiftning till förmån för böneutrop.

Är böneutrop och klockringning likvärdiga?

Likabehandlingsargumentet kan till att börja med verka trovärdigt, då det ger uttryck för ett jämlikhetsideal som vi i många andra sammanhang accepterar, nämligen att lika fall ska behandlas lika. Om kristna tillåts ringa i kyrkklockor, så måste muslimer tillåtas ha böneutrop. I båda fallen handlar det om ett religionsutövande som icke-troende kommer att beröras av. Vare sig de vill det eller ej, så kommer de att höra kyrkklockorna och böneutropen. Så om vi accepterar det kristna intrånget i icke-kristnas privata sfär, så måste vi acceptera det muslimska intrånget i icke-muslimers privata sfär. Det konsekventa alternativet är att förbjuda både klockringning och böneutrop. Att tillåta det ena och förbjuda det andra vore däremot orättvist, eftersom det skulle innebära att man behandlar två lika fall olika.

Likabehandlingsargumentet förutsätter emellertid att klockringning och böneutrop verkligen är likvärdiga exempel på intrång i icke-troendes privatsfär. Men så är inte fallet. Att både böneutrop och klockringning har sin bakgrund i religiösa ritualer innebär inte att de gör sig gällande på samma sätt i icke-troendes vardag. Böneutropet är en uttalad trosbekännelse, medan klockringningen är ordlöst ljud. Om man från kyrktornet hade låtit en högtalare ryta ut den kristna trosbekännelsen, så hade det kunnat jämföras med böneutrop – men då kan vi också vara rätt säkra på att det skulle finnas en (berättigad) opinion mot att låta detta passera som ett uttryck för rätten att fritt utöva religion. Det är en sak att höra att andra utövar sin religion (klockringning). Det är en annan sak att tvingas bli delaktig i deras religionsutövning (böneutrop). 

När kyrkklockor används för att störa ut yttrandefriheten, som när domprosten i Visby nyligen sökte sabotera Thomas Gürs seminarium om integration, så är det ingen tvekan om att det handlar om översitteri och maktmissbruk. Däremot handlar det inte om att påtvinga någon ett kristet budskap.

Klockklangen tvingar oss inte att ta emot ett kristet budskap. Åhöraren är fri att uppfatta klangen som just bara klang. Det hindrar förstås inte att klockor kan vara störande – men då är de det i kraft av sin ljudstyrka, inte genom att de påtvingar icke-troende ett kristet budskap. I Italien har präster dömts till böter 2008 och 2015 för att ha gjort sig skyldiga till ”ljudförorening” genom att ringa för högt, för länge, eller på ”osociala tider”. [3] Och när kyrkklockor används för att störa ut yttrandefriheten, som när domprosten i Visby i juli sökte sabotera Thomas Gürs seminarium om integration, så är det ingen tvekan om att det handlar om översitteri och maktmissbruk. Däremot handlar det inte om att påtvinga någon ett kristet budskap. 

När det gäller böneutrop lämnas däremot åhöraren inte någon frihet att tolka det i icke-religiösa termer. Här är förkunnelsen, den religiösa bekännelsen, omöjlig att separera från själva framförandet. Böneutrop kan vara störande både i kraft av det högtalarförstärkta ljudet och i kraft av att det påtvingar omgivningen ett religiöst budskap. Skillnaden gentemot klockringning är viktig här. Böneutrop skulle kunna vara störande även om de levererades utan något ljud alls. Om till exempel icke-troende fem gånger om dagen fick ett textmeddelande med böneutropets innehåll skickat till sina mobiltelefoner, så skulle detta fortfarande vara ett intrång i deras rätt att slippa pådyvlas religiösa budskap. 

Frihet till eller från religion?

Så till det legalistiska argumentet. Den svenska regeringsformen 2 kap. 1 § garanterar en ”frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger på liknande sätt i sin artikel 9 att var och en har rätt till en ”frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer”. Europakonventionen tillägger också att inskränkningar i denna frihet får göras endast om det är nödvändigt ”med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”. 

Europadomstolen för mänskliga rättigheter har i tidigare domar visat att man menar allvar med skrivningen att religionsfriheten kan begränsas med hänvisning till ”skydd för andra personers fri- och rättigheter”. I fallet Leyla Şahin vs. Turkiet (2005) fann till exempel domstolen att det inte var ett intrång i rätten till religionsfrihet när den turkiska staten förbjöd bärandet av slöja på universiteten. Domstolen pekade särskilt på vikten av ett slöjförbud i ett samhälle där det uppfattas som en religiös plikt för kvinnor att täcka sina huvuden och där kvinnor som väljer att inte bära slöja därmed kan antas stå under ett tryck att anpassa sig. Slöjförbudet på universiteten skulle alltså kunna försvaras med hänvisning till behovet att stödja slöjvägrarnas rätt till frihet. [4]

Den stiftade lagen är inte något annat än kodifieringen av de föreställningar om rätt och orätt som för tillfället har vunnit politisk acceptans.

På liknande grunder kan man hävda att böneutrop utgör ett intrång i rätten att slippa påtvingas religiös förkunnelse. Förvaltningsdomstolen i tyska Gelsenkirchen stoppade i februari 2018 de högtalarförstärkta böneutropen från moskén i Oer-Erkenschwick, med hänvisning till att myndigheterna på orten inte hade beaktat klagomål från invånare som upplevde utropen som ett intrång i deras rätt till religionsfrihet. [5]

Vi behöver alltså inte ta för givet att ett förbud mot högtalarförstärkta böneutrop skulle strida mot gällande lagar och konventioner. Men även om så hade varit fallet, så innebär det inte att frågan om böneutropens vara eller icke-vara därmed är avgjord. Lagar och konventioner kan rivas upp och skrivas om. De är inte huggna i sten, inte några gudomligt inspirerade och evigt giltiga påbud. De är skapade av människor och kan förändras av människor utifrån mer välgrundade föreställningar om vilka regler som bäst tillvaratar människors och samhällens intressen. Slaveri och barnarbete har en gång varit lagligt, demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter har en gång varit olagliga. 

Vi måste alltså skilja mellan de rättigheter som människor bör ha och de rättigheter som lagen säger att de har (eller inte har). För jurister må det vara obekvämt att gå bortom den stiftade lagen när man ska avgöra vad som är rätt och orätt. Men den stiftade lagen är inte något annat än kodifieringen av de föreställningar om rätt och orätt som för tillfället har vunnit politisk acceptans. Om vi i stället vill ta oss an den långt viktigare normativa frågan om vilka rättigheter som bör erkännas i lagen, så måste vi ta ett steg tillbaka och kritiskt granska de grundantaganden som den nu rådande lagen vilar på och ifrågasätta om det verkligen är just dessa och inte andra intressen som bör prioriteras. 

Böneutropet är inte bara ett utövande av frihet, utan också ett dominerande av omgivningen.

Varje sådan granskning lär landa i en positiv värdering av mänsklig frihet, eftersom friheten är nödvändig för allt mänskligt handlande, vare sig de handlande personerna är religiöst troende eller icke-troende. Men även om varje rationell människa måste göra anspråk på en rätt till frihet, så återstår ändå frågan om hur denna rätt bör uttryckas i lag på religionsfrihetens område. En rimlig tanke här – som också reflekterar principen om likabehandling – är att friheten att utöva religion inte ska tillåtas begränsa friheten för den som inte vill utöva någon religion. Den icke-troendes rätt till frihet är ju lika välgrundad och lika skyddsvärd som den troendes. Det är här frågan om böneutrop har sin plats.

Böneutropet är inte bara ett utövande av frihet, utan också ett dominerande av omgivningen. Och detta handlar alltså inte enbart om ljudvolym och decibeltal, utan om det faktum att böneutropet är en förkunnelse, en del av själva religionsutövandet, som även motvilliga icke-troende görs delaktiga i. Om såväl troendes som icke-troendes rätt till frihet ska upprätthållas, så bör alltså islamiska församlingar avstå från böneutrop och söka andra vägar att kalla samman de troende. 

Noter

[1] Anna Bergström och Christer Sturmark, ”Beslut om böneutrop ska inte särbehandlas”, Dagens Samhälle 8 april 2018 https://www.dagenssamhalle.se/debatt/beslut-om-boneutrop-ska-inte-sarbehandlas-21545 

[2] Emma Ahlm, Victoria Enkvist och Kavot Zillen, ”Böneutrop hör till rätten att utöva religion”, Svenska Dagbladet 19 mars 2018 https://www.svd.se/boneutrop-hor-till-ratten-att-utova-sin-religion

[3] ”Italy: Priest fined €60,000 as loud church bells take their toll”, The Guardian 3 Sep 2008 https://www.theguardian.com/world/2008/sep/03/italy.catholicism; “Italian church fined €1,300 for noisy bells”, The Local 23 Feb 2015 https://www.thelocal.it/20150223/italian-church-fined-1300-for-noisy-bells  

[4] European Court of Human Rights, Case of Leyla Şahin vs. Turkey (Application No. 44774/98) https://hudoc.echr.coe.int/eng#{“appno”:[“44774/98″],”itemid”:[“001-70956”]} 

[5] ”Richter verbieten Muezzin-Lautsprecher in Oer-Erkenschwick” Westdeutsche Allgemeine Zeitung 01.02.2018  https://www.waz.de/region/richter-verbieten-muezzin-lautsprecher-in-oer-erkenschwick-id213289575.html