Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Kultur |

Bör svenskarna säga förlåt för slavhandeln?

Kvinnor utanför sina hem i Mauretanien där slaveri formellt avskaffades 1981 men ändå har fortsatt. Foto: Schalk van Zuydam/TT.

I vilken mån ska vita svenskar känna skuld och ansvar för försyndelser begångna av den svenska staten för flera hundra år sedan? Frågan har på sistone aktualiserats i den diskussion om Sveriges skuld i den transatlantiska slavhandeln som bland annat initierats av Afrosvenskarnas riksorganisations ordförande Kitimbwa Sabuni.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Per Brinkemo och Johan Lundberg | 12 augusti 2020
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil Inlästa texterLästid 13 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Kitimbwa Sabuni, Afrosvenskarnas riksorganisation, ASR, och utvecklingsledare på Länsstyrelsen i Stockholm, har under sommaren varit på tapeten med kritik av statyn av Gustav III på Skeppsbron i Stockholm. I ett reportage i SVT ifrågasatte Sabuni ”lämpligheten” i att i statyform ”föreviga” en svensk kung som ”tog tillbaka Sverige i den transatlantiska slavhandeln”. Vad Sabuni åsyftade var att Gustav III var involverad i förvärvet av kolonin Sankt-Barthélemy i Västindien 1784. Kungen mördades som bekant sex år senare. Ytterligare femtiosju år framåt i tiden köptes de sista 523 slavarna på den lilla västindiska ön loss av den svenska staten. Sabuni har tidigare verkat för att 9 oktober bör göras till officiell minnesdag över det svenska slaveriets avskaffande, eftersom det var vid det datumet som slaveriet i den svenska kolonin upphörde.

Svensk slavhandel

Enligt Kitimbwa Sabuni och hans meningsfränder är den rasism och afrofobi som de menar präglar dagens Sverige en direkt konsekvens av ”den svenska slavhandeln”. Men också av den svenske botanikern Carl von Linné, som sägs ha lagt grunden till ett slags ”vetenskaplig rasism” med sina försök att i mitten av 1700-talet utsträcka sina system om växtlighet till en kategorisering av jordens befolkning i olika raser.1

Därför anses det nödvändigt att medvetandegöra den svenska befolkningen om Sveriges blygsamma insatser i den transatlantiska slavhandeln.

Det finns en kuriös logik här. Det faktum att Sveriges delaktighet i slavhandeln inte har uppmärksammats och därför länge varit okänd för de flesta svenskar tas av Sabuni och hans meningsfränder som intäkt för att en rasistisk diskurs obehindrat har kunnat reproduceras i Sverige under flera sekler. Därför anses det nödvändigt att medvetandegöra den svenska befolkningen om Sveriges blygsamma insatser i den transatlantiska slavhandeln. Den förutsätts indikera att vi har påverkats av idéerna omedvetet. Därför framförs ofta vikten av att medvetandegöra den svenska befolkningen om dess kollektiva skuld i handeln med slavar.

Mentala modeller

I en broschyr, med underrubriken ”handbok om aktiva åtgärder kopplat [sic] till hudfärg”, som Sabuni framställt för Länsstyrelsen i Stockholms län kan man läsa: ”Svenskar, likt de flesta andra människor, har mentala modeller som delar in folk i kategorier som vi tilldelar egenskaper och som grovt sett följer samma rasliga mönster som gällt de senaste femhundra åren. Dessa mentala modeller är intimt förbundna med moderniteten och den europeiska expansionen som började med koloniseringen av Amerika och den transatlantiska slavhandeln.”2

Samma resonemang kunde för övrigt iakttas hos Sabuni, när han i juni 2016 intervjuades i SVT:s Aktuellt om den forne tungviktsvärldsmästaren Muhammad Ali. Där försvarade han Muhammad Alis yttranden – från boxarens tid i den öppet antisemitiska organisationen Nation of Islam – om att ”vita och svarta inte ska få barn med varandra”. Detta påstående ska ha motiverats med att ”jag vill inte förstöra min ras” samt den retoriska frågan: ”Vem skulle vilja fläcka ner sig själv och döda sin ras?” Sabuni försvarade i sammanhanget Nation of Islam och menade likaså att det var bra att Aktuellt visade fram denna sida av Muhammad Ali eftersom det ”faktiskt [var] det här som gjorde honom till hela den samlade tredje världens ikon och hjälte, att han faktiskt vågade [. . .] utmana de här sakerna”.

Legitim rasism?

Det är svårt att förstå Sabunis yttranden på annat sätt än att han menar att rasistiska åsikter är legitima i befolkningsgrupper som har blivit illa och orättvist behandlade. Man kan notera att många tyskar efter första världskriget hade en liknande självbild.

På följdfrågan, ”Men vad tycker du [. . .] om att man inte ska blanda sitt blod, att svarta och vita ska inte ha barn tillsammans”, svarade Sabuni: ”Det är en lite märklig fråga att ställa till mig”, varefter han fortsatte med att påpeka att Alis yttranden (Sabuni citerar: ”jag vill inte befläcka min ras och sänka mig genom att blanda mig med vita”) måste förstås i en kontext där ”vita människor hela tiden har hävdat i USA att de är överlägsna. Det blir en slags mot-diskurs”. Vidare menade Sabuni att Alis attityd var ”begriplig” mot bakgrund av ”transatlantisk slavhandel”.

… vita människor även i Sverige bör be svarta människor om förlåtelse för det förtryck i form av till exempel slaveri av svarta som de vitas förfäder ägnat sig åt.

Liknande tankar ligger bakom krav inte bara på att statyer av Gustav III eller Carl von Linné bör tas bort, utan också på att vita människor även i Sverige bör be svarta människor om förlåtelse för det förtryck i form av till exempel slaveri av svarta som de vitas förfäder ägnat sig åt.

Ursprung till dagens rasism

Frågan är dock i vilken mån som rasism i dagens Sverige verkligen har sin orsak i Sveriges marginella insatser i den transatlantiska slavhandeln och som kolonialmakt. Den frågan borde vara viktig att ställa för alla som vill komma till rätta med rasistiska uttryck och tendenser. Att det arbetet är viktigt gör inte frågan mindre relevant att ställa. Tvärtom.

I vilken mån har vi två, som har skrivit denna artikel, under vår uppväxt varit styrda av en svensk inblandning i en slavhandel som vi då för flera decennier sedan knappt hört talas om? Och i vilken mån har vi generellt sett anledning att be om ursäkt för våra förfäders agerande – förfäder som med all sannolikhet inte hade någonting att göra, vare sig direkt eller indirekt, med svensk slavhandel?

Problematiskt resonemang

Själva resonemanget som sådant framstår inte som mindre problematiskt om det relateras till en konkret historisk verklighet i stället för till diverse postkoloniala teorier där den europeiska eller västerländska skulden genomgående framhålls. Det gäller till exempel den monomana fixeringen vid den transatlantiska slavhandeln, vilken gjort att andra former av slaveri negligerats (och andra offer för slaveri glömts bort). Med tanke på att den arabiska slavhandeln var lika omfattande som den transatlantiska, bör man naturligtvis i konsekvensens namn exempelvis fråga sig i vilken mån som människor i dagens Sverige, bördiga från Mellanöstern och Nordafrika, bör känna skuld för sina förfäders delaktighet i en slavhandel som dessutom fortsatte långt efter att den europeiska slavhandeln upphört – och som givetvis var betydligt mer omfattande än den svenska. I vilken mån ska somalier be om ursäkt för deras förfäders betydande insatser med att organisera handeln med slavar från Östafrika?

I vilken mån finns det anledning för osmanernas nutida släktingar att skuldbeläggas för sina förfäders försyndelser?

Och hur ska man utifrån samma perspektiv se på det osmanska väldet och den omfattande slavhandel som där idkades? Eftersom det enligt islam är förbjudet att förslava muslimer hämtades slavar från de ickemuslimska delarna i norra och östra Afrika, liksom från det kristna Europa. I det osmanska riket spelade dessutom sexslaveriet en central roll.3 Icke-muslimer, både unga pojkar och kvinnor såldes till harem i den muslimska delen av världen, inte minst till det kejserliga osmanska haremet.  Slavhandeln var omfattande från rikets uppkomst ända in på 1900-talet, trots att handeln med människor officiellt hade förbjudits 1890. I vilken mån finns det anledning för osmanernas nutida släktingar att skuldbeläggas för sina förfäders försyndelser?

Ytterligare komplikationer

Idén om en slags kollektivt baserad arvsynd i fråga om slavhandel kompliceras ytterligare om man väger in den afrikanska slavhandeln med andra afrikaner. I vilken mån bör Kitimbwa Sabuni själv be om ursäkt för hur hans förfäder kan tänkas ha agerat när det gäller det slaveri som fortfarande på 1900-talet var institutionaliserat inom ramen för den folkgrupp, Beembe (även stavat babembe eller bembe), i Kongo som hans familj härrör ur?

I Catherine Coquery-Vidrovitchs och Éric Mesnards bok Être esclave, som förra året kom ut i en nyutgåva, diskuteras kortfattat det slaveri som förekom bland Beembe-folket så sent som på 1950-talet. Detta med utgångspunkt i en uppsats av den kongolesiske historikern Benjamin Kala-Ngoma, publicerad 2011 i tidskriften Cahiers d’études africaines.  Det bör sägas att Kala-Ngoma själv tillhör Beembe-folket, men har opponerat sig mot förtigandet av det icke-västerländska slaveriet och dess miljontals offer.

Hushållsslaveriet, som framförallt drabbade kvinnor och barn, hade månghundraåriga anor inom Beembe-folket …

Det slaveri som Kala-Ngoma diskuterar i sin uppsats var hushållsslaveriet (slavar som arbetar i andras hem), vilket inte avskaffades förrän 100 år efter att Frankrike 1848 hade förbjudit slaveri i sina kolonier. 1948 tog återigen den franska administrationen initiativ till ett förbud mot slaveri, och förbjöd officiellt de sista kvarvarande formerna av slaveri, vilket dock inte hindrade att hushållsslaveriet och andra former av slaveri, som anknöt till det, fortsatte att existera i lönndom, skriver Kala-Ngoma.

Hushållsslaveriet, som framförallt drabbade kvinnor och barn, hade månghundraåriga anor inom Beembe-folket och innebar att slavar köptes och såldes i enlighet med klansamhällets kompensatoriska rättskipning. Slavar utbyttes regelmässigt mellan olika stammar, men även till avlägsna byar i det egna territoriet: slavar övergick i en klans ägo som en konsekvens av exempelvis obetalda skulder eller när en tilltänkt äktenskapspartner avlidit. De sålda slavarna var personer som det ansågs finnas skäl att bli av med, på grund av stöld, mord, häxeri eller äktenskapsbrott. Klanmedlemmar med ett omfattande brottsregister avyttrades därför till avlägsna byar, medan de med mindre allvarliga förseelser på sina samveten såldes till mer näraliggande delar, kanske till och med till Beembe-byar. I vilket fall som helst uppfattades slaven som den nya ägarens egendom. Slaveriet var så pass omfattande att Kala-Ngoma menar att upp till femtio procent av befolkningen i vissa Beembe-byar är av slavhärkomst.

Vem ska be om ursäkt?

Nu finns det ingen anledning att ta för givet att Kitimwa Sabunis förfäder var inbegripna i denna verksamhet, inte heller att klandra dem ifall de skulle ha varit delaktiga i ett system som var utvecklat innan den transatlantiska slavhandeln hade kommit igång. Än mindre anledning finns det givetvis att år 2020 skuldbelägga Kitimbwa Sabuni för vad hans äldre släktingar kan ha gjort och inte gjort.

Emellertid kan man tycka att underlåtenheten att kräva att nutida representanter för Beembe-folket ska be forntida slavars barn och barnbarn om förlåtelse, borde kunna utsträckas till att omfatta även de nutida svenskar vars anfäder och anmödrar levde på 16- och 1700-talet.

… kastar också ljus över Carl von Linnés eventuella betydelse för rasismens värsta avarter i form av slaveri.

Men exemplet med Beembe-folkets handel med slavar kastar också ljus över Carl von Linnés eventuella betydelse för rasismens värsta avarter i form av slaveri. Den omfattande afrikanska handeln med slavar kunde expandera under flera århundraden före det 1700-tal då Carl von Linné var verksam och således utan kännedom om hans raskategoriseringssystem, vilket i sin tur naturligtvis inte heller är anledningen till att han blivit ihågkommen som Sveriges internationellt sett mest framgångsrika vetenskapsman.

Djingis khans välde

Storskaliga imperier som ägnade sig åt systematiskt mördande, slaveri och skoningslös rovdrift, fanns långt före Linné och den upplysningsfilosofi som han var en konsekvens av och som regelmässigt givits skulden för kolonialism, rasism och slavhandel av de postkoloniala teoretiker som Kitimbwa Sabuni lutar sig mot. Det var inte något säreget med de europeiska länder som på 16-, 17- och 1800-talet expanderade sina välden långt utanför den egna kontinentens gränser. Fortfarande är det mongolvälde som Djingis khan lämnade i arv till sin sonson Khubilai khan världens största geografiskt sammanhängande imperium. När det var som störst sträckte det sig från Sibirien i norr till Sydkinesiska havet i söder; från Polen och Medelhavet i väst till Japanska havet i öst.

Av Kinas ungefär etthundrafemton miljoner människor år 1200 antas han ha dödat nästan en tredjedel.

Under expansionen av sitt imperium beräknas Djingis khan ha dödat närmare fyrtio miljoner människor. Av Kinas ungefär etthundrafemton miljoner människor år 1200 antas han ha dödat nästan en tredjedel. Utan att ha läst ett enda ord av Linné utplånade han regelmässigt allt levande i de städer han erövrade.

Upplysningens kritik mot slaveri

Det nya och unika med de europeiska imperiebyggena var sjöfarten, som gjorde att européerna kunde röra sig över och därmed kontrollera mycket större arealer än vad som varit möjligt för tidigare imperier.

Att den transatlantiska slavhandeln avvecklades var en konsekvens av upplysningstänkandet …

Men det allra viktigaste var att det inom ramen för det upplysningstänkande som låg bakom den europeiska världens enastående uppsving under 1800-talet formulerades en omfattande kritik mot slaveri och rasism.

Att den transatlantiska slavhandeln avvecklades var en konsekvens av upplysningstänkandet och dess idéer om alla människors lika värde, likhet inför lagen och så vidare. Men också kristendomen, eller i alla fall vissa uttolkningar av kristendomen, hade stor betydelse – inte minst inom det nordamerikanska engagemanget mot slaveri, bland abolitionisterna. Detta enligt tankefiguren: om Gud har skapat människan till sin avbild, hur kan det då vara rätt att förslava eller på andra sätt förtrycka en annan människa?

I vilken mån fanns det på motsvarande sätt regelrätta rörelser inom arabvärlden, som kämpade mot den arabiska slavhandeln med afrikaner? Var i övriga världen skapades i politiska och publicistiska offentligheter, liksom inom akademin, ett engagemang mot slaveri, rasism och diskriminering?

Rasism bör motarbetas!

… på bred front växte fram ett tänkande som satte den enskilda individens autonomi och okränkbarhet i högsätet …

Det som gjorde det västerländska tänkandet från upplysningen och framåt unikt var inte att det även bland dess lärda män frodades fördomsfulla föreställningar om människor från andra, främmande kulturer. Det särskiljande var inte heller att vetenskapsmän formulerade hypoteser som visade sig vara felaktiga, ideologiskt dubiösa och med destruktiva konsekvenser. Det originella var tvärtom att det på bred front växte fram ett tänkande som satte den enskilda individens autonomi och okränkbarhet i högsätet inom ramen för en universalistiskt syftande filosofi. Upplysningstänkandets pretentioner på allmängiltighet innebar att man ville expandera den enskilda individens autonomi att omfatta alla människor.

En annan aspekt av samma synsätt var det neutrala tjänstemannaideal som föresvävade Axel Oxenstierna vid skapandet av myndigheter som Länsstyrelsen, där Kitimbwa Sabuni är verksam som tjänsteman. Med myndigheter som sköttes av opartiska administratörer av olika funktioner, hamnade på sikt sådant som kulturellt och etniskt ursprung alltmer i bakgrunden, liksom familjetillhörighet, kön och hudfärg.

För den senare ståndpunkten – att människor bör bedömas olika på basis av hudfärgen – finns det en benämning som vi bör hålla fast vid och motarbeta: rasism.

Det var ett led i en instrumentell syn på staten som en garant för frihet – för yttrandefrihet, religionsfrihet, äganderätt och så vidare – men också för rättsliga principer som likhet inför lagen eller för idéer om alla människors lika värde.

Om Kitimbwa Sabuni verkligen är intresserad av att bekämpa rasism i den bemärkelsen att någon skillnad inte bör göras mellan människor på basis av hudfärg så verkar han således i upplysningstänkandets anda. I den mån som han däremot ser hudfärg som fasta kategorier för hur människor etiskt bör bedömas – gör han det inte. För den senare ståndpunkten – att människor bör bedömas olika på basis av hudfärgen – finns det en benämning: rasism. Och rasism ska motarbetas.

Se noter Visa mindre

Noter

1, Se t ex Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskarnas situation i dagens Sverige, Botkyrka 2014, sid. 21 samt Irene Molinas uppsats ”Intersektionernas förflutna. Sexismens och rasismens gemensamma spår”, Vad händer med jämställdheten? Nedslag i jämställdhetens synfält, red Paulina de los Reyes, Uppsala 2011.

2, https://www.lansstyrelsen.se/download/18.5e83a30f169d90292df17384/1556108150165/Rapport%202019-08%20Vit%20svart%20eller%20brun%20Handbok%20aktiva%20%C3%A5tg%C3%A4rder%20hudf%C3%A4rg.pdf

3, Se Madeline C. Zilfi, Women and slavery in the late Ottoman Empire, Cambridge University Press 2010.

4, Det Nya Sverige, Min vision. Min väg, av Nyamko Sabuni, Ekerlids förlag 2010, sid. 42. Se även Elisabeth Marmorstein, ”Sabuni nobbar jobbet som klanhövding”, Aftonbladet 17/8 2010.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.