Experternas roll har diskuterats livligt under corona-krisen, och en jämförelse mellan USA och Sverige visar hur olika utfallen kan bli. Läkaren och doktoranden Niklas Andersson, som är bosatt i USA, betonar i denna essä vikten av att även experterna blir medvetna om sina begränsningar.

”Jag verkar alltså att i alla fall i just denna lilla sak vara visare än denne man, eftersom det jag inte vet, anser jag mig inte heller veta.” Ur Sokrates försvarstal av Platon

Exakt hur den sokratiska paradoxen ska tolkas är inte klart. Ett sätt, som passar väl med min essäs tema, är att expertis de facto ofta kokar ner till en förståelse av vidden av vår okunskap. Experter och expertis har antagit en allt mer politiserad roll i vårt polariserade debattklimat. Detta har ställts på sin spets under rådande kris. Den sokratiska läxan har gått förlorad. Nedan redovisar jag mina reflektioner över detta fenomen.

Låt mig börja med några förtydliganden. Jag är inte expert på de sakområden jag diskuterar här. Jag är läkare, men har inte någon djupare utbildning inom de relevanta medicinska områdena. Jag är också doktorand i filosofi med inriktning mot biologi, medicin, och beteendevetenskaper. Men jag hävdar naturligtvis ingen expertis inom dessa områden heller. Jag ämnar presentera mina observationer och tankar. Acceptera dem eller inte, men basera inte detta på en titel. Det är en ganska bra grundregel. Jag vill också förtydliga att jag inte är skeptisk till vetenskap eller expertis. Tvärtom. Vetenskap är det främsta verktyget vi har för att förstå vår värld och en av de viktigaste orsakerna till att våra liv är bättre idag än tidigare.

Till sist vill jag säga att jag inte ämnar ta ställning i sakfrågorna i denna text. Jag tror mig inte veta vilka politiska åtgärder som är lämpliga när och var. Jag vill också i största möjliga mån undvika att peka ut specifika individer. Jag vill inte bidra till ytterligare polarisering.

USA och Sverige som spegelbilder

Som så många andra har jag följt utvecklingen slaviskt de senaste veckorna. Jag bor i USA sedan några år tillbaka och har därför följt händelseutvecklingen på båda sidorna Atlanten. Detta har möjliggjort flera observationer. I många avseenden har debatterna i USA och Sverige varit varandras spegelbilder, trots att situationerna på många sätt varit väldigt likartade. Att analysera händelseförloppen under den senaste månaden blir ett jobb för framtida historiker. Jag kommer att fokusera på några jämförelser mellan länderna.

Båda länderna upptäckte sina första fall av covid-19 i slutet av januari. Under mer än en månad trodde båda länderna att man hade smittan under kontroll. Vid ungefär samma tidpunkt blev det tydligt att risken för samhällsspridning i själva verket var stor och att man sannolikt hade dålig koll på hur mycket smitta man faktiskt hade. Trumpadministrationen var tidig med att införa reserestriktioner mot Kina, men utöver det karakteriserades responsen av business as usual.

Många har kritiserat Folkhälsomyndigheten, FHM, och regeringen för att inte göra tillräckligt mycket tillräckligt snabbt.

Dessutom – och här skiljer sig länderna kraftigt åt – sågs en serie av trivialiserande och raljanta uttalanden av presidenten, vid flera tillfällen rena lögner.

I Sverige har vi naturligtvis ingen Trumpliknande karaktär i närheten av de viktiga spakarna. Men det fanns länge en liknande nedtoning av allvaret i situationen. Många har kritiserat Folkhälsomyndigheten, FHM, och regeringen för att inte göra tillräckligt mycket tillräckligt snabbt. Oavsett om denna kritik är riktig eller ej, är det ett faktum att de svenska åtgärderna konsekvent satts in senare än motsvarande insatser i jämförbara länder.

Självsäkra myndigheter

Dessutom har situationen varit liknande i och med att myndigheterna i båda länderna har gjort uttalanden som de senare fått äta upp. Dessa har ofta ansetts vara allt för kategoriska, självsäkra och nedlåtande mot dem som inte delat uppfattningen. Denna självsäkra hållning har varit problematisk, oavsett vad den framtida domen över de faktiska åtgärderna visar sig bli.

Låt mig illustrera med ett exempel. I det längsta var rekommendationerna från FHM att personer som nyligen anlänt från högriskområden inte behövde stanna hemma om de inte uppvisade några symtom. Folk uppmanades att gå till arbetet och skicka sina barn till skolan. Det sades att barn och asymtomatiska individer inte kunde föra över smittan. En policy där dessa individer ombads stanna hemma skulle därför vara helt verkningslös.

Jag säger inte att beslutet var fel, det är en annan fråga. Kanske var det bäst givet den information man då hade.

I efterhand kan vi se att detta med största sannolikhet varit en olycklig rekommendation, då det nu tycks som att dessa individer visst sprider smitta. Jag säger inte att beslutet var fel, det är en annan fråga. Kanske var det bäst givet den information man då hade. Men det visar åtminstone att situationen var osäkrare än man hävdat – och att en smula ödmjukhet från experterna hade varit på sin plats.

Jag tänker nu göra en liten avstickare från min jämförelse mellan länderna för att diskutera vad vi egentligen kan förvänta oss av expertis. Förhoppningsvis innebär expertis att man har lång praktisk erfarenhet inom fältet såväl som en djup förståelse av den vetenskapliga litteraturen. Det senare har antagit en speciellt helig position. Vi hör ständigt meningar som inleds med ”vetenskapen visar att…” och ”vetenskapen har bevisat att…”. Likaså uppmanas vi att lita på vetenskapen och, förstås, experterna, vars auktoritet kan härledas från deras koppling till vetenskapen. Sådana uttalanden används ofta som ett sätt att punktera meningsmotståndares argument i polemiska meningsutbyten.

Det är också genom förankringen i vetenskapen som våra myndigheter och experter till syvende och sist kan motivera sin auktoritet i situationer som denna.

Men vad kan vi då begära av vetenskapen inom de relevanta områdena? Tyvärr bör vi förvänta oss en salig röra. Vi kan vänta oss ofullständiga glimtar av en komplexitet som är svår att föreställa sig. Varför? För att det är så det ser ut i de vetenskapliga discipliner som studerar de ofantligt komplexa frågor som rör människan och hennes samhällen.

Som ett stickprov för att testa min hypotes valde jag att spendera några dagar med att läsa de centrala sammanfattande artiklarna och vetenskapliga rapporterna från två områden: skolstängningar och reserestriktioner som interventioner för att stoppa pandemier. Vad är min bild efter detta? Kan, eller kunde, vi påverka coronasmittan med dessa åtgärder? Nja, kanske, ibland, sannolikt, under vissa omständigheter som vi inte vet om de rådde.

Stor osäkerhet del av forskningen

Mycket av underlaget baseras på datorsimuleringar som involverar en mängd antaganden och förenklingar som inte säkert stämmer i en specifik situation. Det empiriska underlaget är naturligtvis begränsat och fullt med svårkontrollerbara faktorer.

Artikelförfattarna uttrycker konsekvent en stor osäkerhet och betonar att bedömningen av effektiviteten varierar enormt beroende på en lång rad faktorer. Den generella bilden präglas av ovisshet och blygsamhet.

Vi har, till exempel, inte haft en bra bild av smittspridningen i våra samhällen. Inte heller har vi vetat tillräckligt om viruset och dess egenskaper.

Denna bild lär inte komma som en överraskning för någon seriös forskare som arbetar inom ett fält med jämförbar komplexitet. Låt mig ta ett exempel från ett område som jag är mycket mer bekant med. Trots årtionden av intensiv forskning vet man ännu inte om cannabis orsakar schizofreni. Och detta är ett problem som är långt mindre komplext och som kan angripas med mer rigorösa metoder. Ett annat exempel som kanske är mer bekant för många är kosthållning; fråga ett tiotal experter om vad den bästa dieten är och jämför deras svar.

Denna situation skulle inte ha förvånat Sokrates, jag misstänker att det är exakt vad han hade förutspått. Han hade dessutom insisterat på att den som utmålade sig som expert borde vara den första att medge dessa begränsningar.

I en situation som den vi nu befinner oss i förvärras dessa brister av en oundviklig informationsbrist. Beslut måste fattas i nuet, innan man har tillgång till all data. Vi har, till exempel, inte haft en bra bild av smittspridningen i våra samhällen. Inte heller har vi vetat tillräckligt om viruset och dess egenskaper. Smittvägar, smittsamhet, hur barn drabbas, om asymtomatiska sprider smittan och hur sjukligheten ser ut i olika åldersgrupper är bara några av de faktorer vi inte haft kunskap om. Sådan information är oumbärlig för att kunna använda den begränsade vetenskapen vi har på ett så bra vis som möjligt. Den redan prekära epistemiska positionen blir därför än mycket värre när man beaktar den osäkerhet som kommer med att handskas med en situation i realtid.

Jag upprepar, detta är inte menat som en känga mot vetenskaperna eller deras betydelse. Det är däremot menat som ett nyktert påstående om deras begränsningar. Allmänheten har generellt en skev bild av vår förståelse av komplexa fenomen. Vetenskap och vetenskapsmän upphöjs ibland till en position som liknar den som oraklet i Delfi hade i antikens Grekland. Men även om vår moderna vetenskap självfallet har större kunskap om det mesta än vad Pythia hade, är man mycket längre ifrån allvetande än vad folk i allmänhet tror. De största framgångarna som setts inom fysik, teknik och grenar av medicinvetenskapen, ses som representativa för vårt kunskapsläge överlag. Detta är en illusion.

Intellektuell ödmjukhet

Med min diskussion om kunskapsläget vill jag också understryka det ansvar som experterna har. Givet begränsningarna i vetenskaperna de lutar sig mot, anstår det dem att kommunicera en stor nypa intellektuell ödmjukhet. Det är en sak för folk i allmänhet att använda vetenskap som ett sätt att sätta punkt för en debatt. Det är en helt annan för experter att göra det. När till exempel Anders Tegnell uttalar sig kategoriskt om att skolstängningar inte har någon effekt på smittspridningen borde han klä detta uttalande i all den osäkerhet som kunskapsläget fordrar.

Om man inte köper påståendet rakt av, borde man åtminstone se att konsekvensen riskerar bli att folk tappar förtroendet för honom när andra länder går tvärtemot hans råd, och en rad andra experter motsäger honom.

På samma sätt, när experter kritiserar Trumps beslut om att stänga gränserna duger det inte att säga att vetenskapen säger att det är helt ineffektivt, ty sådan säkerhet står ingenstans där att finna.

De två sista exemplen för mig till en annan poäng. När experter uttalar sig om en specifik åtgärd, såsom att stänga skolorna eller gränserna, tycks de ofta mena något annat än vad de faktiskt säger. Deras uttalande är inte längre bara ett vetenskapligt påstående. Nej, i stället tycks de göra ett värdepåstående. De tycks säga att de inte anser att de potentiella riskerna överväger de potentiella kostnaderna.

Detta är inte längre en fråga som vetenskapen kan ge oss ett svar på. För det första innefattar det plötsligt en mängd andra vetenskaper: ekonomi, statsvetenskap, sociologi och flera andra samhällsvetenskaper. Alla dessa vetenskaper är minst lika röriga och osäkra som de vi rört vid ovan. Vi konfronteras nu av världens fulla komplexitet.

Hur bör vi prioritera ekonomin mot folkhälsan? Hur ska de i sin tur vägas mot olika politiska och sociala konsekvenser?

Men även om vetenskaperna hade gett oss hyfsade beräkningar hade inte frågan om hur vi skulle prioritera de olika värdena som ställs mot varandra varit en vetenskaplig fråga. Det kräver normativa resonemang. Hur bör vi prioritera ekonomin mot folkhälsan? Hur ska de i sin tur vägas mot olika politiska och sociala konsekvenser? Hur mycket är egentligen en månads utbildning för ett barn värd? Är det värt mer än att en pensionär får sitta hemma en dag utan att få sin blöja bytt? Är hundra sådana månader värt den pensionärens liv? Tusen? En miljon? Hur stora risker är vi villiga att ta?

Jag har inga svar på sådana frågor. Men det har inte vetenskapen heller. Expertis är naturligtvis ovärderligt för att kunna fatta informerade beslut, men till slut rör detta sig om normativa ställningstaganden. Det är ohederligt att dölja detta bakom en vetenskaplig slöja. Detta pekar på ytterligare en försummad plikt. Som expert är transparens av yttersta vikt när man behandlar komplexa frågor. Det kräver tydlighet när det kommer till ens resonemang. Hur tolkar man vetenskapen? Vad är bristerna och osäkerheterna? Vilka normativa ställningstaganden har gjorts?

Det är en sak att överlåta vetenskapliga bedömningar till experter, en helt annan att delegera moraliska ställningstaganden. En persons expertis är en anledning att ta hennes argument på allvar, att hon är expert är det inte.

Argument för social distansering

Låt mig nu återgå till jämförelsen mellan de två länderna. Det visar sig att experter är människor. Hur högt anseende de än har så är de föremål för samma känslor, instinkter och fördomar som vi andra. De har sina personliga egenheter, olika nivåer av riskaversion samt olika personliga incitament och intressen. När sakförhållandena är osäkra och svåra att sia om får dessa allt större genomslag i ens beteenden. Om en vetenskaplig fråga är osäker, om goda argument kan föras fram för olika positioner, blir övriga faktorer oundvikligen mer avgörande för de tolkningar som görs. Ett slående exempel på detta är hur experterna på de två kontinenterna har argumenterat.

I USA var experter av olika slag tidiga med att argumentera för social distansering. Universitet över hela landet tog på egen hand beslut om att bomma igen och flytta undervisningen till nätet. #FlattenTheCurve och #CancelEverything kom att associeras med dessa offentliga uppmaningar att ta till radikala åtgärder för att stoppa viruset. Dessa råd var också intimt kopplade till en kraftig kritik av Trumpadministrationen för att den inte gjorde tillräckligt mycket tillräckligt snabbt. Incitamenten var i perfekt harmoni. På samma gång kunde man ge sin nemesis en rejäl känga under pågående valår, och argumentera för sin specifika experttolkning under rådande kris.

Att ifrågasätta effektiviteten av åtgärder som att stänga skolor och arbetsplatser blev sammankopplat med Trump-högern. Det fick en odör av vetenskapsförnekelse och kunskapsförakt.

I Sverige, å andra sidan, var bilden på många sätt en spegelbild av detta. Fram till nyligen uttalade sig de flesta experterna till stöd för regeringen och FHM. Man framhöll dess kloka och restriktiva agerande och betonade att Sverige var unikt därför att man förlitade sig mer på expertis och vetenskap. Experterna uttalade sig i säkra ordalag om hur samma åtgärder som deras amerikanska motsvarigheter rekommenderade var ineffektiva eller rentav kontraproduktiva. I Sverige kopplades de som argumenterade för tidig social distansering samman med högerpopulismen. Att förorda sådana åtgärder frammanade samma negativa associationer som motsatt position hade fått i USA.

Incitamenten här går alltså i motsatt riktning mot dem vi såg i USA. Jag har svårt att tro att dessa mönster tillkommit av en slump.

I Sverige har vi förstås en vänster-mittenregering som ideologiskt ligger mycket närmare majoriteten av intelligentian. Dessutom har vi en mycket starkare tradition av myndighetstillit, som också rimmar väl med många experters syn. Incitamenten här går alltså i motsatt riktning mot dem vi såg i USA. Jag har svårt att tro att dessa mönster tillkommit av en slump. Detta blev speciellt tydligt när experterna gick utanför sitt område för att plocka enkla politiska poänger. Vid flera tillfällen hördes experter, som hela tiden prisat FHMs arbete och avfärdat dess kritiker, slänga ur sig svepande påståenden om situationen i USA. Där var smittan helt bortom kontroll. Varje servitris måste misstänkas smittad eftersom man i USA inte har allmän sjukvård, och dessutom så arbetar serveringspersonal bara för dricks!

Rakt motsatta åtgärder

Vi såg alltså en situation där experterna i USA och Sverige argumenterade för rakt motsatta åtgärder med hänvisning till vetenskapen. I det ena landet blev social distansering förknippat med förtroende för expertis, i det andra var det tvärtom. I det ena landet blev en linje förknippad med högerpopulism, i det andra var det motsatta linjen som fick den kopplingen. Peter Wolodarski var en av de första tungviktarna i svensk debatt som gick ut med hård kritik mot det svenska agerandet och i stället förordade mer drastiska åtgärder. Svaret på hans artiklar var anmärkningsvärt. Han anklagades för att inte lita på experter och vetenskap. Hans agerande hade bidragit till populism och konspirationsteorier. Han spred alternativa fakta. Kort sagt, han utmålades som en Trump-liknande karaktär. Detta är otroligt ironiskt för oss som följt debatten på båda sidor Atlanten.

Min poäng är att i två likartade situationer argumenterade experterna i Sverige och USA för radikalt olika åtgärder.

De svenska experter som läser detta kommer naturligtvis att säga att situationerna i de två länderna inte alls var jämförbara. Hade de varit i USA hade de haft andra åsikter! Jag tvivlar på det. Rättare sagt, det är möjligt, men inte av anledningarna som de uppger. Jag har redan diskuterat varför situationerna var jämförbara. Naturligtvis var de inte identiska i alla avseenden. Sverige var mycket bättre på att tidigt testa individer, och det fanns därför starkare skäl att tro att man hade koll på läget. Men tidigt i förloppet fick vi starka anledningar att betvivla denna falska trygghet. Dessutom, som jag redan nämnt, är situationerna väldigt olika i diverse moraliskt relevanta avseenden. Men vad gäller den faktiska pandemin var situationerna länge jämförbara. Det vill säga, de fakta som var relevanta för att bedöma effektiviteten av diverse åtgärder för att hindra smittspridning var inte så olika som vissa påstår. Och det är denna fråga som har debatterats. Vad ska göras och när ska det göras? Jag tar inte ställning i den frågan. Jag kan inte utvärdera visheten eller dårskapen i de olika förslagen.

Min poäng är att i två likartade situationer argumenterade experterna i Sverige och USA för radikalt olika åtgärder.

Ingen kan uttala sig säkert i dessa frågor, det finns goda argument för diametralt motsatta positioner, och luckor i den tillgängliga informationen kan fyllas i på olika vis. I sådana situationer kommer alla mänskliga svagheter in i bilden och pressar folk i riktningar som inte enkom följer av fakta och etablerad kunskap. Detta gäller också experter.

Expertisen är oumbärlig

Låt mig återgå till den mer allmänna reflektionen om expertis och dess roll i våra samhällen. Under den tilltagande polarisering vi sett under de senaste åren har också expertrollen blivit mer politiserad. Dess koppling till trendord som ’alternativa fakta’, ’fake news’ och ’populism’ är inte svår att se. Experter används och utnyttjas i allt mer politiserade och tribaliserade sammanhang. Än mer sorgligt är att experter själva allt oftare använder sin expertis i sådana syften. Detta sker ibland medvetet, men mer ofta, tror jag, är det utan sådana baktankar.

Detta är sorgligt då nykter expertis är oumbärlig i dessa tider. Som så många andra saker går dess värde förlorat om dess natur förvrängs och överdrivs. Just detta har vi gjort allt för länge. När det kommer till de komplexa områden som är relevanta för att förstå vårt predikament är expertis mycket mer begränsad än vad vi tror. Ofta ligger den sorgligt nära den belägenhet som uttrycks i den sokratiska paradoxen. Den är inkomplett, osäker, bristfällig, baserad på osäkra data, tolkningar och ständigt i riskzonen för påverkan av den mänskliga faktorn. Lägg till det all den osäkerhet som återfinns i en pågående krissituation, och det är lätt att se hur prekär vår epistemiska position faktiskt är.

För ett par dagar sedan sa min far att om det finns en ljusglimt i krisen så är det kanske att folk kan få en ökad förståelse för hur skört och dyrbart livet är. Det är svårt att prata om ljusglimtar när vi står öga mot öga med en potentiell katastrof. Kanske har min far rätt. Jag ser en annan möjlighet. Kanske kan de senaste månaderna ge folk en ökad förståelse för hur skör och dyrbar expertis är.

För att kunna använda expertis på bästa sätt måste vi se nyktert på dess begränsningar.

Den osäkerhet som folk börjar få upp ögonen för är inte enbart aktuell i dessa tumultartade tider. Den är sann varje gång du hör en expert tala, varje gång du går till läkaren, frågar en psykolog om råd, hör pedagoger uttala sig om skolan, eller ber om ekonomiska råd. Det betyder inte att expertis inte finns eller är värdefull. Jag hoppas att jag gjort klart att jag anser det omvända vara sant. Men det är avgörande att inse dess skörhet tillsammans med dess dyrbarhet. Detta skulle också förhindra expertis från att utnyttjas. Det skulle tvinga experter att klä sina uttalanden i en ödmjukare skrud. En sådan situation kan inte vara annat än bra för det allmänna samtalet. För att kunna använda expertis på bästa sätt måste vi se nyktert på dess begränsningar.