Under coronakrisen har en debatt om gudstro och bönens kraft förts i media. Debatten åskådliggör den andliga analfabetism som råder i vårt land, skriver Patrik Stigsson. Han menar att om samtalet ska komma vidare krävs att perspektivet vidgas till att omfatta den transcendentala gudserfarenheten.

Till vem eller vad är det tacksamheten riktas i ABBA-låten ”Thank you for the music”? Är det till slumpen, evolutionen, naturlagarna, fysiken? 

Eller riktar sig kanske tacksamheten till en kraft som förser oss med musik, vetenskap, liv och verkligheten som sådan, i alla dess olika manifestationer? 

Tro på en kreativ kraft

Faktum är att en betydande majoritet av världens befolkning har en levande relation till något som kan beskrivas som en kreativ kraft. De upplever umgänget med den som berikande, inspirerande, tröstande, upplyftande. Många ser den som en följeslagare i livet, en vän som man kan be till och samtala med. 

Det är tillit till denna kraft som i 12-stegsprogrammet hjälper folk ur missbruk. Det är den som tröstar vid en nära anhörigs bortgång. Det är den man tackar när ett barn kommer till världen. Det är till den många vänder sig när coronaviruset härjar. 

Leonard Cohen adresserar den när han vid en konsert i Warszawa 1985 med följande ord introducerar låten ”Hallelujah”: Jag vet att det finns ett öga som vakar över oss. Det finns en makt som väger alla våra handlingar. Inför denna väldiga makt, som är mäktigare än någon regering, står jag i vördnad och jag knäfaller i respekt. Det är till denna väldiga makt jag tillägnar nästa låt.” 

Kraften har beskrivits på olika sätt och den har haft olika namn.

Människor har sedan historiens ruta ett upplevt denna kraft, och interagerat med den. Man har försökt förstå, tolka och komma till tals med den. Konstverk, musik, poesi, katedraler och tempel har skapats till dess ära. Man har visat den vördnad och inte sällan tacksamhet. Man har bävat inför dess väldighet. 

Kraften har beskrivits på olika sätt och den har haft olika namn. Jahve, Allah, Krishna, Wakan Tanka, eller det numera populära Universum. Kärt barn har många namn, men man skulle kunna byta ut dem alla mot ett enda – Gud. 

Debatt under corona

I samband med coronakrisen har en debatt om gudstro och bönens kraft förts i svenska medier. Upptakten var KD-riksdagsmannen Roland Utbults påstående att förbön hjälpt honom bli fri från covid-19. 

… kubbas Björn Ulvaeus med John Sjögren och Joel Halldorf. De utgår alla tre från en snäv och traditionell kristen världsbild …

I Svenska Dagbladet kubbas Björn Ulvaeus med John Sjögren och Joel Halldorf. De utgår alla tre från en snäv och traditionell kristen världsbild, och uppehåller sig uteslutande vid den olösbara (och ofruktbara) konflikten mellan religiös tro och vetenskap. Vi känner de båda lägren väl och vi har hört deras argument många gånger förr. Nu som då leder de oss in i en återvändsgränd. Positionerna är låsta. Polariseringen total. 

Om samtalet ska komma vidare krävs att perspektivet vidgas till att omfatta en upplevelsedimension, alltså den transcendentala gudserfarenheten. 

Den som under coronakrisen upplever en levande och berikande kontakt med det vi kallar Gud, har sannolikt inget större behov av att empiriskt bevisa Guds existens. Man har nödvändigtvis inte heller behov av någon särskild trosinriktning, tradition eller kyrklig förkunnelse. (Carl Gustav Jung menade rentav att en av den organiserade religionens huvudfunktioner är att skydda människor från en direkt upplevelse av Gud.)

Fem stadier i alla större religioner

Yoruba-prästen Awó Falokun Fatunmbi menar att den gudomliga sanningen (Ọlọrun) inte kan begränsas till regler, ritualer och dogmer. Den är snarare ett sätt att se på sig själv och världen, ett sinnestillstånd. Såväl den gudomliga energin som vårt sätt att förstå och förhålla oss till den är en process, stadd i ständig förändring och utveckling. 

Sam Keen skriver i boken In the Absence of God: Dwelling in the Presence of the Sacred, att alla större religioner genomgått fem stadier:

    1. En individ isolerar sig i öknen, under ett träd eller på någon annan avskild plats. Där blir personen upplyst av ett andligt ljus, mottar en djupare insikt om tillvaron och vad det innebär att vara människa. En förstahandsupplevelse av det gudomliga. Denna är ofta så överväldigande att den är svår eller omöjlig att förmedla i ord. Det var detta som hände till exempel Moses, Buddha, Jesus och Muhammed. 
    2. En grupp lärjungar blir smittade av det andliga ljus som personen utstrålar och samlas runt denne, för att vara i personens närhet och ta del av förkunnelsen.  
    3. Förr eller senare försvinner personen ifråga. För att hålla kvar det andliga ljuset konstruerar efterföljarna olika ritualer, böner, högtider. Man formulerar en systematisk teologi och filosofi. Ursprungspersonen mytologiseras, man säger till exempel att han föddes av en jungfru och kunde gå på vatten. 
    4. Ur detta växer en institution, en kyrka. Förkunnelsen stelnar till dogmer och levnadsregler.
    5. En hierarki skapas, i vilken man kan göra karriär. Positioner i denna kyrka ger fördelar i form av makt och pengar, uppmärksamhet (och inte sällan sex). Ett prästerskap uppstår, som kallar sig ursprungspersonens ställföreträdare.

Vi identifierar religion med de fyra senare stadierna. Men religionernas källa är upplevelsen, det direkta mötet med det gudomliga, som var och en av oss under vissa omständigheter och kanske med hjälp av olika tekniker kan erfara.

Vidskepelse eller Jesus?

Den amerikanske teologen David Bentley Hart vidgar denna tankegång ytterligare i boken The Experience of God : Being, Consciousness, Bliss: ”Alla civilisationer som vi hittills sett har vuxit upp runt en eller annan gudomlig vision av kosmos, en vision som skapat en fruktbar andlig miljö ur vilken konst, filosofi, lagstiftning, offentliga institutioner, kulturella omvälvningar och så vidare vuxit fram. Huruvida det någonsin kommer att finnas något som en renodlad sekulär civilisation, inte bara ett sekulärt samhälle, utan en verklig civilisation, helt baserad på sekulära principer, det återstår att se. Säkert är att de otvetydigt sublima prestationer som det mänskliga intellektet och fantasin frambringat, har formats av någon sorts vision om en transcendent gudomlig sanning.”

De båda lägren kommer knappast att lämna skyttegravarna i närtid.

Ateisterna kallar kontakten med denna gudomliga sanning för vidskepelse, dumhet och okunskap. De klarar sig utmärkt väl utan den. De kristna kallar den Jesus, och hävdar bestämt att tron på honom är enda vägen till Gud.  

De båda lägren kommer knappast att lämna skyttegravarna i närtid.

Frågan kvarstår dock – vem eller vad är det vi tackar för musiken?