Berättelserna om manlighetens kris har tätnat under senare tid. Påfallande ofta har ordet tagits av kvinnor, speciellt i kulturdebatten. Det är ett tillstånd som går tvärsemot de gängse föreställningarna om en utbredd mansplaining och en ymnig förekomst av uppblåsta kulturmän som ockuperar kulturdebatten med ändlösa tirader om sig själva. Eller så är det – som ofta sägs – svårt för män att tala om sin svaghet och sårbarhet.
Nyligen skrev författaren och idéhistorikern Isabelle Ståhl en vida omtalad kulturartikel i DN (17/4-23). I autofiktiv anda tas avstamp i den egna pojkvännen och omgivningens pojkvänner. Här beskrivs svaga män, svimfärdiga, stressade och illamående, diagnoser som påminner om dem som sattes på de förment hysteriska kvinnorna för 120 år sedan. Dåtidens borgerliga kvinnors utsatthet och otrivsel i den snörpta kulturen, somatiserades och medikaliserades med hjälp av diagnosen hysteri, en nedsättande kategorisering som har sina rötter i det grekiska ordet för livmoder.
En observation som görs i Ståhls text är att den samtida manliga hysterin tenderar att uppstå vid större livsförändringar och ökade livskrav, som det första seriösa parförhållandet, ett nytt jobb eller vid flytten från hemstaden till den nya främmande staden. Att omvälvningar skapar osäkerhet känner de flesta igen, oavsett hormonmix och ålder. Men osäkerheten hos den förment självsäkre testosteron-rex väcker uppmärksamhet; manteln har slitits av. Kejsaren är naken.
Patriarken naken om baken
Uppfattningen om huruvida texten är ironiskt skriven eller inte, tycks variera i de meningsutbyten som jag själv har tagit del av. Eller så finns det bara en avslöjandets charm i att utbrista att patriarken minsann också är naken om baken, att tusentals år av patriarkalisk ordning kan beslås med fel och brister.
För ett par år sedan myntades begreppet kanskeman av kulturskribenten Josefin de Gregorio, en beteckning på män som inte kan ge klara besked och håller sin partner i ett limbo av icke-bindande förhållande. Kontentan blir att dagens män har alltför lösa kanter och agerar som en vuxenhetens vaxartade veklingar. Och länge har vi ju marinerats med berättelser om pojkars usla skolresultat, låga sociala kompetens och antipluggbeteenden, liksom mäns kraftiga överrepresentation som förövare och offer för olyckor, mord och självmord.
Var finns dagens manliga tapperhet?
Även under Ukrainainvasionens första fruktansvärda vår skrev den välkända skribenten och akademikern Ann Heberlein (Kvartal 13/3-22) en uppmärksammad artikel, där president Zelenskyjs hjältemod ställdes mot dagens vilsna manlighet hemmavid. I texten knöts trådarna bakåt i tiden till antikens fyra kardinalsdygder: klokhet, tapperhet, måttlighet och rättrådighet. Här dallrade ett par retoriska frågor: Var finns dagens manliga tapperhet? Är det inte dags att återupprätta denna historiskt manligt kodade dygd, synlig från Spartacus till Sven Duva?
Artikeln fick mothugg, speciellt dess påstått krigsförhärligande anda som sas påminna om yran vid det första världskrigets början. Andra skribenter menade att mod – eller civilkurage, som det ofta kallas i vardagen – ankommer alla, inte bara män. Att stå upp för viktiga värden är mänskligt – inte manligt. I debatten yttrades också att modiga män tenderar att ha en stark attraktionsfaktor, att de får ligga mer än andra män, om det ska sägas rakt.
Krisande män
Parallellt vimlar litteraturen också av krisande män: från Don Quijote, via Hamlet till Den unge Werther löper en episk tråd av svaga och stundom skrattretande män. Och på hemmaplan finns det gott om komiska mansgestalter som Åsa-Nisse, Lille Fridolf, Stig-Helmer, Gustav i Svensson Svensson, Roland i Torsk på Tallinn, Alex och Ove i Solsidan.
Så nog har det skrattats och skrockats åt töntiga män genom de patriarkala årtusendena.
Lika uppenbart är män ingen heterogen kategori, lika lite som kvinnor är det, hur gärna samtidens skarpa skribenter än vill gestalta det så. Samtidens forskningstunga komplexitet tycks ofta ha lett till dess motsats: att den anekdotiska evidensen och de skissartade typologierna har hamnat i blickfånget och fått spinn. Och att driva med uppblåst manlighet är lågt hängande frukt och en tradition att lätt glida in i.
Långt fler män än kvinnor får gå ofrivilligt barnlösa genom livet…
Som män – eller annan könskategori – samexisterar vi alltid i multipla roller i varje situation, exempelvis yrkesperson, medborgare, familjemedlem, trosinriktning, klasstillhörighet eller den oöverblickbara katalog av profilerade livsstilsalternativ som sveper runt i bloggosfären. Men mångfald är jobbigt, hur gärna vi än vill öppna våra hjärtan och hjärnor. Och vid förskolehämtningar och fritidsaktiviteter, kundkontakter och kollegiala samtal är det mycket annat som lägger sig ovanpå den historiskt fundamentala uppdelningen mellan snopp och snippa. Praktiska problem måste lösas, bränder släckas och situationer hanteras. Sällan tänker vi primärt på våra snoppar och snippor när vi försöker lägga livspusslet i all hast.
Så låt oss vara ärliga. Bortom alla schematiska och statistiska mönster fungerar manligheten ytterst sällan som någon sammansvetsad och solidarisk intressegemenskap. Eller för att travestera en känd svensk partiledare: Sveriges män äger få likheter med de afghanska talibanerna; det finns oräkneliga olikheter som är värda att lyftas i stället.
Kvinnor som selekterar uppåt
Detta är ett teoretiskt faktum som konstaterades redan vid mitten av 1990-talet av den kände australiensiske maskulinitetsforskaren Raewyn Connell i det epokgörande verket Maskuliniteter. Connell lanserade begreppet hegemonisk maskulinitet, vilket gör gällande att dagens elitmän – en Elon Musk, Jeff Bezos eller Cristiano Ronaldo – utgör en försvinnande liten del av alla män.
Den hegemoniska maskuliniteten konstrueras i förhållande till andra underordnade kategorier, både för män och kvinnor.
Och statistiken visar också att långt fler män än kvinnor får gå ofrivilligt barnlösa genom livet, eftersom kvinnor tenderar att selektera sin partner socioekonomiskt uppåt, även i dagens formellt jämställda samhälle. Så både i samhällets topp och botten är män överrepresenterade, fast med den stora skillnaden att dagens unga kvinnor dominerar starkt i utbildningssystemet, en tendens som borgar för att framtidens spelplan kommer att ritas om till kvinnors fördel.
På senare år har vårt språk fyllts med begrepp som betecknar maskulinitetens baksidor, ofta med satirisk udd. Merparten av orden kommer västerifrån, från engelskan och flödet av anglicismer. Mansplaining och manspreading beskriver en expansiv tölpaktighet, som sträcker sig från det verbala till det kroppsliga, från oskön grötmyndighet till oskönt särade ben.
Med begreppet man cold målas en manlig falsk ynklighet upp, ett tillstånd där den förmente patriarken förvandlas till en självömkande pseudo-sjukling, ofta med grumlig agenda, en narrativ boll som Molière sparkade på redan under det sena 1600-talet med pjäsen Den inbillade sjuke.
Begreppen bromance och homosocialitet kommer inte sällan med en lätt löjeväckande eller konspiratorisk lyster, där män förstås sitta och sammansvärja sig mot kvinnor i slutna rum. Eller så är det männens förmenta oförmåga att uttrycka känslor som exploderar i någon sorts inkrökt klibbighet inne i dessa slutna rum och sällskap. Ska man ge sig tydligare in på det sexuella området finns anglicismerna fuck boy och incel, två polariteter där det ena betecknar för mycket och det andra för lite på en sexuellt relaterad skala som laddas av de tusenårigt invanda kulturella förväntningarna på manlig potens, tygellöst sexuellt begär och outsläcklig erotisk lusta.
Manlighetens kris
Som framträdande hemmasnickrade begrepp finns kulturman och gubbslem, två moraliskt defekta varelser som hjälper oss att visualisera det flitigt använda paraplybegreppet toxisk maskulinitet. Mitt i allt detta lexikaliska överflöd kan vi med rätta konstatera att det finns många språkliga bollar att sparka in i det öppna mål som gör gällande att manligheten är i kris och att något är ruttet i killarnas kungarike.
I manskrisande och manskritiska sammanhang brukar två globala kändisar förekomma, som tecken på att något slagit fel. Det är den kanadensiske akademikern och författaren Jordan B. Peterson respektive den amerikansk-brittiske före detta kick-boxaren och entreprenören Andrew Tate.
Gemensamt för de båda personligheterna Peterson och Tate är deras framgångar i sociala och digitala medier, med direkta tilltal som appellerar till många, framförallt unga män. Att både Peterson och Tate har orsakat tumult och skandaler ökar deras mediala och klickokratiska attraktivitet.
Mansplaining, man cold, manspread, gubbslem, kulturman, kanskeman, fuck boy, toxisk maskulinitet och så vidare…
Mycket har berättats om manlighetens kris, mycket kommer fortsatt att berättas. Att männen så sällan deltar i samtalet borde mana till eftertanke. Kan det vara så att diskussionen behöver nyanseras och hyfsas, bli mer inkluderande och inkännande? Kan det vara så att dagens överflöd av nedsättande berättelser om män och manligt beteende gör att debattklimatet försuras och många män ryggar tillbaka inför att kliva in på debattens arena som halmgubbar satta att diskutera andra färdiggjorda halmgubbar? Fältet riskerar därmed att lämnas över till ytterlighetsfigurer som Tate och Peterson, aktörer som tycks trivas med att bröla och bråka, omslutna av grova begrepp och berättelser.
För här finns, som sagt, en rik lexikal katalog att tillgå: mansplaining, man cold, manspread, gubbslem, kulturman, kanskeman, fuck boy, toxisk maskulinitet och så vidare. Frågan är om det i dagens jämställdhetssträvande modernitet finns en liknande nedsättande katalog gällande kvinnor och om vi i så fall vågar använda ens en bråkdel av den. Eller kan vi ens tänka begreppet toxisk femininitet? Eller ingår det i en fridlyst berättelse, som vi helst inte lyfter och luftar av opportunistiska skäl?
Alternativet blir att vi kryper tillbaka till särartstänkande där män alltid är från Mars och kvinnor alltid från Venus.
Människan kallas ofta homo narrans, eftersom vi tillbringar oproportionerligt mycket tid med att producera och konsumera berättelser, från samtal och böcker, till sociala medier och Netflix. Berättelser styr mycket av vår verklighetsbild.
Och berättelser börjar aldrig utan befintliga begrepp, och i dagens offentliga samtal råder det sannerligen ingen brist på ord och fraser som betecknar manlighetens baksidor och brister.