Som ansvarig medborgare måste man göra sitt för att historien inte ska upprepa sig.
Jag har aldrig gillat att demonstrera. Jag är känslomässigt lite hämmad, och rätt nöjd med det. Och så blir jag stressad av stora, upphetsade, människomassor. Men svenskarna är så säkra på vad som är rätt och fel. Det verkar fint att ha det så.
En novemberdag 2016 mötte jag en man i Stockholm som drog paralleller till det tyska nazistpartiets frammarsch på 30-talet. Jag följde hans ärende i tingsrätten när han blev dömd för att ha rivit ned reklam för det invandringskritiska partiet Sverigedemokraterna. Som ansvarig medborgare måste man göra sitt för att historien inte ska upprepa sig, menade han. Men samtidigt ansåg han att det inte borde vara nödvändigt. Staten borde inte bara censurera nynazister. Den borde också censurera partier med allt för bruna tankar. På samma sätt som den tyska staten borde ha tystat Hitler & co. innan deras budskap hade satt sig.
Mannen bjöd på en kraftig retorisk tobak, och den väckte tankar hos mig. Tänk om censuren är missförstådd? Vi är så vana att slentrianmässigt fördöma censur, men tänk om det kan vara bra? Inspirerad av denna tanke reste jag sedan till några av världens mest och minst demokratiska länder på jakt efter en bra form för statscensur.
Vorsprung durch tvivel
Det dök omedelbart upp några frågetecken: Hur ska en sådan statscensur fungera? Vem ska utöva den? Och på vilken grund? Som tur var verkade den tyska regeringen sitta på facit. Tyskland är ett land som jag gillar att jämföra oss med. Ett föregångsland med Vorsprung durch Technik och allt det där. Regeringen Merkel har nämligen fått igenom en lag med ett närmast oändligt långt namn, bara förkortningen är NetzDG. Den skulle bekämpa hets och falska nyheter på sociala medier. Jag fick lov att vara med och följa processen för att lansera NetzDG live, från insidan av det federala justitiedepartementet, Bundesamt für Justiz.
Kritiker både på in- och utsidan varnar för att lagen kommer att kväva yttrandefriheten. Det pratas om Stasi-metoder, och till och med FN har kritiserat Tyskland för att hota de mänskliga rättigheterna.
Statssekreteraren Gerd Billen berättar för mig att kritikerna missar målet. I grund och botten ska NetzDG bara göra det möjligt att genomdriva redan existerande lagar för internet. Bland annat lagen mot hets och hat. Han hade redan försökt få de sociala nätverken att reglera sig själva, utan framgång. Alltså var politikerna tvingade att ta till starkare medicin. Böter uppemot 50 miljoner euro om Facebook & co. inte tar bort olagliga inlägg. Billen säger att vi inte kan ha ett samhälle där folk blir fysiskt och psykiskt hotade av yttringar på nätet.
Men det är en överväldigande uppgift som politikerna har gett juristerna på den nya NetzDG-avdelningen. Det råder en tvivelaktig stämning i det anonyma bygget på en hemlig adress i Bonn. Man tvivlar på det mesta. När är till exempel en bild av ett hakkors eller Muhammed hatisk, sårande eller på andra sätt straffbara? Och när är det satir, religionskritik eller något annat som faller inom yttrandefrihetens ramar? De juridiska experterna kan inte en gång hantera ärendena digitalt. Det finns inte programvara för detta banbrytande arbete. Därför måste allt skrivas ut på papper och hängas i mappar i två stora arkivrum. Jag blir nedstämd av att se dem framför mig, begravda i paragrafer och domstolsutlåtanden.
Tysklands tröga lösning
Så inser jag att att lagen inte ger myndigheterna rätt till att censurera något som helst. Det är väl ingen diktatur heller! Byråkraterna är helt beroende av att vanliga medborgare tar initiativ. Om Eva eller Adolf hittar ett inlägg som de menar är hatiskt måste de först rapportera detta till det aktuella mediebolaget. Om Twitter eller Google inte bryr sig måste de därefter leta sig fram till ett formulär på justitiedepartementets sajt, fylla i det och sända in det. Först därefter, och därtill ett okänt antal berättigade klagomål från folket, kan nätverken bötfällas – givet att dessa inte redan har vidtagit åtgärder under mellantiden.
Man kan kanske säga att det är betryggande demokratiskt impotent. Men likväl. Jag bestämmer mig för att åka till Kina.
Jag tycker inte att den tyska lösningen verkar särskilt effektiv. Och det väller inte precis in anmälningar från vanliga tyska medborgare till justitiedepartementets inbox. Jag blir lite besviken över hur impotent det hela verkar. Man kan kanske säga att det är betryggande demokratiskt impotent. Men likväl. Jag bestämmer mig för att åka till Kina.
Över den kinesiska brandmuren
Kinas kommunistparti har valt en annan taktik. De tar bara bort yttringar som de inte gillar. Sociala nätverk är tvingade att anställa hundratusentals censorer för att städa undan förbjudna åsikter. Grädden på censurmoset är datasystemet som brukar benämnas den kinesiska brandväggen. Den hindrar rätt och slätt folk från att få tillgång till svartlistad information och sajter, som Facebook.
Här pratar vi bara om lite kodning och tangenttryck och vips så hade nazisterna varit borta från internet!
Jag lyckas komma in till avdelningen där mannen som kallas brandväggens fader Fang Binxing håller till, på Pekings universitet för post och telekommunikation. Där ser jag rader av studenter och anställda som fingrade på sina datorer för att vidareutveckla den gyllene skölden, som systemet kallas i Kina. Jag blir imponerad. Här pratar vi bara om lite kodning och tangenttryck och vips så hade nazisterna varit borta från internet!
Jag möter censorer, programmerare och partivänliga forskare och journalister. De berättar med största självklarhet vad som måste censureras. Nyhetsinslag om uselt konstruerade skolor som kollapsar, eller positiva beskrivningar av han som de kallar för ”slavägaren Dalai Lama”. Andra saker som ska bort är kritik mot korrupta tjänstemän eller överhuvud taget saker som kan leda till demonstrationer och kaos.
Jag är oenig med dem i vad som bör censureras. Men så åker jag hem till en politisk redaktör som ger mig den stora bilden. Jag döljer här hans identitet, men han har varit redaktör för en av Kinas ledande tidningar och är nu politisk kommentator för ett av de största sociala medierna. Han berättar att kineserna har fått stabilitet, Gucci-väskor och känner stolthet för sitt land. Då tycker de flesta att det är helt okej om en högste ledare vidtar åtgärder för att så kallade falska nyheter inte ska kunna välta skutan.
Vad sker när staten föser in minoritetsbefolkningar på tågvagnar och transporterar dem till koncentrationsläger?
Jag tycker likväl att den kinesiska censurmodellen är lite för effektiv. Vad händer när tillväxten avtar och folk inte har möjlighet att protestera? Eller när staten föser in minoritetsbefolkningar på tågvagnar och transporterar dem till koncentrationsläger? Då är det inte så mycket tröst att finna i italienska läderprodukter, tänker jag tvivlande. Men i Skandinavien brukar vi ju inte leta politiska inspiration i enpartistater. Vi föredrar tvåpartistater, som USA.
Den amerikanska modellen: mörklägg och straffa visselblåsare
Det är en kylig novemberdag år 2018. Stora svarta bilar kör in genom porten till CIA:s huvudkontor i Langley, Virgina, några hundra meter från där vi står. Den före detta CIA-agenten John Kiriakou berättar om en taktik som myndigheterna använder för att förhindra oönskad insyn. De drar ut på att svara på begäran om offentlig handling, så kallade ”freedom of information requests”. Förhalandet pågår så länge att journalisterna till slut tröttnar. Det är inte direkt censur, men likväl effektivt för att förhindra diskussion om oönskade ämnen.
Kiriakou gillade dock inte systemet och gick ut offentligt och berättade att USA använde vattentortyr i Guantánamo. Det ledde till en våldsam uppståndelse, fängelse och skilsmässa.
Kiriakou var förresten en av åtta visselblåsare som greps och straffades under Obama-tiden, fler än under samtliga tidigare presidenter sammanlagt. I dag håller folk på insidan som regel käft om de anser att staten begår övergrepp, berättar ex-agenten.
Jag funderade på om amerikanarna kanske hade hittat en lite bättre censurmodell som vi kunde överväga att kopiera. Men efter att ha ägnat ett år åt att försöka få möte med politiker, statliga institutioner och andra som enligt kritikerna censurerar information, så gav jag upp. Jag bestämde mig för att prata med visselblåsarna i stället.
Joel Clement var det amerikanska inrikesdepartementets topprådgivare för klimatfrågor. Ända till en junidag år 2017 då han blev förflyttad till räkenskapsavdelningen med uppgift att samla in royaltyavgifter från oljeindustrin.
Det utövas i praktiken censur på inrikesdepartementet, säger han. Du kan inte rapportera om luftföroreningar eller klimatändringar utan rädsla för att bli sänd till en eller annan gudsförgäten utpost. I dagens USA, menar Clement, kan de mäktiga lobbyistgrupperna som finansierar politikernas valkampanjer tysta obekväm information, och de kan därigenom få igenom precis den politik som de önskar.
De som utför censur tror att de förbättrar samhället
Slutsats: Jag hittade aldrig någon effektiv och bra censur på mina resor. Mest av allt verkade det vara en dålig idé att ge regeringar makt att bestämma vad vi kan säga och vem som överhuvudtaget får säga något. Men jag har också insett att de som utför censuren inte nödvändigtvis är dåliga människor. De är inte så olika mig själv, bara att de har mer jävlar anamma i sig. Det är folk som önskar att förbättra samhället. Och det är inte så absurt att tänka sig att vi kan komma dit om vi bara censurerar onda åsikter. Men irriterande nog kan makten att censurera också användas till att ta bort goda åsikter. Jag har nämligen observerat att det råder vitt skilda uppfattningar om vad som är gott och ont.
Norge ligger som vanligt efter Sverige i utvecklingen
Norge ligger efter Sverige i det mesta. Då jag startade min research år 2015 var jag fascinerad av de våldsamma debatterna som härjade i Sverige. Om identitetspolitik och ”trygga rum”. Reklamaffischer verkade särskilt utsatta för censur. Kungliga Operan hamnade i en kritikstorm efter att de hade marknadsfört Svansjön med en bild av en vit fot som trycker ner en svart man. Det hjälpte inte att huvudpersonen i bilden, dansaren Clyde Emmanuel Archer, sa att bilden inte var rasistisk utan snarare var en kärleksförklaring. Affischen togs ner. Foten i fråga visade sig för övrigt tillhöra en person av en annan minoritet.
Men Norge hamnar som vanligt på efterkälken. Nyligen önskade stadsledningen i Trondheim att grundlagen skulle ändras så att de skulle kunna förhindra Nordiska motståndsrörelsen från att demonstrera i staden. Det är frestande att applådera initiativet. I alla fall så att folk inte ska misstänka mig för att vara rasist. Men säg nu att en trøndersk Donald Trump blir ordförande i staden kommunstyrelse. Vem kommer att bli förhandscensurerad då?
Heja den demokratiska impotensen!
Jag ser nu att det finns något vackert i det säkert välmenande, men lite ynkliga tyska försöket till censur. En välfungerande demokrati sätter rätt och slätt bromsar på maskineriet så att det inte ska kunna spåra ur. Det känns kanske lite impotent i dessa polariserande och hatiska tider. Men om det händelsevis skulle dyka upp ett ilsket demonstrationståg för yttrandefrihet medan jag är ute och promenerar så har jag mitt slagord redo: Heja den demokratiska impotensen!
Översatt från norskan av Ola Wong
Håvard Fossums film ”Meet the Censor” har premiär på filmfestivalen i Bergen den 12 oktober. UR planerar att visa den under november månad.