- Stora delar av Sveriges vänster stödjer en pandemihantering i kraftig oklang med sina egna ideologiska principer, och i stark kontrast mot hur vänstern internationellt har stött en stringent, solidarisk pandemihantering.
- FHM:s strategi har individualiserat hanteringen av ett samhällsproblem, som främst har drabbat utsatta samhällsgrupper som äldre, riskgrupper och trångbodda invandrare; de som vänstern vanligtvis vill skydda.
- Den svenska coronastrategin har rötter i nyliberala idéer om ”eget ansvar” och överlåtandet av delar av statens ansvarsområden till individer, vilket strider mot svensk vänsters kritik av eget ansvar inom andra områden.
- Få inom vänstern har utsatt pandemihanteringen för makt- och klasskritik.
- Vänsterns stöd tycks grundad i förnekandet av att hanteringen har en stark politisk slagsida.
Vänstern har historiskt kritiserat andra åtgärder som bygger på valfrihet och individuellt ansvar. Man har ifrågasatt det fria skolvalet, det fria vårdvalet och fördelningen av föräldraförsäkringen, bland annat. Man har framhållit att tal om valfrihet och eget ansvar ofta bygger på naiva föreställningar om individers självständighet, då individer ingår i sammanhang som i många fall starkt kringskär deras möjligheter att fatta fria och jämlika val. Man har påpekat att individer har olika förutsättningar och olika maktpositioner, och att det offentliga bör kompensera för detta i den sociala rättvisans namn. En bärande tanke har varit att myndigheter och andra offentliga organ kan och bör kliva in för att kompensera för sociala orättvisor och skydda utsatta. Detta har varit några av den svenska vänsterns grundvalar.
Ideologisk förvirring
Men när det gäller bekämpningen av den dödliga coronasmittan, som främst har drabbat samhällets utsatta, har svensk vänster funnit det rimligt att lita till det individuella ansvaret. Tron på samhällets gemensamma förpliktelser och nyttan av kraftfullt offentligt agerande har tillfälligt, vad det verkar som, satts på undantag.
Sedan pandemins början har både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna nästan undantagslöst stöttat FHM:s pandemihantering, som har individualiserat ansvaret för samhällets smittskydd, och gjort vissa människors liv och hälsa i praktiken avhängiga av andra människors fria val. Vänsterpartiets förre partiledare Jonas Sjöstedt kritiserade visserligen regeringen, fem månader in i pandemin, för att stundtals ha agerat passivt men har – precis som sin efterträdare Nooshi Dadgostar – helt avstått från att kritisera Folkhälsomyndighetens övergripande coronastrategi.
Den svenska vänstern har avvikit kraftigt från vänstern internationellt, [där] idén om en solidarisk pandemihantering har vunnit gehör.
Med sin inställning till smittskydd har den svenska vänstern avvikit kraftigt från vänstern internationellt. I Storbritannien, USA, våra grannländer, andra europeiska länder och i Oceanien har idén om en solidarisk pandemihantering vunnit gehör hos vänstern. Kollektiva offentliga åtgärder för att trycka ned smittan har ansetts vara nödvändiga för att skydda riskgrupper, trångbodda, äldre – det vill säga de grupper som Vänsterpartiet annars har i centrum för sin politik. Men i Sverige har fokuset på politiskt ledarskap, kollektivt agerande och solidaritet med utsatta i stor grad ersatts av en tro på ojämlika individers fria val.
Raljans över munskydd
Förhållningen till munskydd är ett annat exempel på den svenska vänsterns avvikande positionering internationellt. I andra länder har munskydd, som skyddar andra (men även, i mindre utsträckning, bäraren själv), blivit en symbol för solidaritet.
Men i Sverige har företrädare för Vänsterpartiet anslutit sig till Folkhälsomyndighetens – och ironiskt nog utländska högerrörelsers – munskyddsskepsis. Medlemmar i partiet har raljerat över personer som bär munskydd, eller – som riksdagsledamoten Linda Snecker – framställt bärandet av munskydd som en individuell angelägenhet utan solidarisk dimension.
Den enda falang inom svensk vänster som sent omsider har påpekat den svenska strategins kraftiga politiska slagsida har varit Feministiskt initiativ, nästan ett år in i pandemin.
Den enda falang inom svensk vänster som sent omsider har påpekat den svenska strategins kraftiga politiska slagsida har varit Feministiskt initiativ. I december 2020, nästan ett år in i pandemin – efter att den andra vågen slagit in över Sverige – gick Feministiskt initiativ ut och kritiserade regeringens strategi för att ha skadat utsatta grupper. Något som Dagens Nyheters liberala ledarsida och ett fåtal svenska fristående vänsterröster på sociala medier då hade framhållit sedan länge, i motsats till Vänsterpartiet och etablerade vänsteropinionsbildare.
En strategi för privilegierade
Slående nog har gapet mellan FHM:s och regeringens retorik om eget ansvar och människors faktiska möjligheter att ta sitt så kallade ansvar stundtals varit mycket stort. Från rött håll har denna problematik kommenterats sparsamt, av ytterst få; ett av undantagen är den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonen.
Jobbpendlare på fullsatta bussar i kollektivtrafiken har uppmanats hålla avstånd. Pensionärer i flergenerationsboenden har ombetts isolera sig. Arbetare i serviceyrken och lärare i skolor har anvisats att följa smittskyddsråd på arbetsplatser där detta långt ifrån alltid varit möjligt – om de inte har varit direkt förbjudna att använda den skyddsutrustning de föredrar. Åttioplussare på äldreboenden har fått lita på att timanställda frivilligt avsagt sig arbetspass när de känt sig småkrassliga och på att Folkhälsomyndigheten haft rätt i sin bedömning att icke-symptomatisk smitta är av försumbar betydelse (vilket tyvärr inte tycks ha stämt).
Sveriges coronahantering förefaller ha utformats för privilegierade grupper.
Sveriges coronahantering förefaller ha utformats för privilegierade grupper, inte minst för medelålders inom medelklassen som har haft möjlighet att distansarbeta eller ta bilen eller cykeln till jobbet. Det är värt att notera att många av de personer som synts mest i coronadebatten har tillhört just denna grupp – bland annat distansarbetande krönikörer och vetenskapsskribenter i rikspressen. Detta medan de som har drabbats hårdast – äldre, fattiga och utrikesfödda – sällan haft någon röst i media.
Att svensk vänster har stöttat en pandemihantering som gjort vissa människors liv och hälsa beroende av att andra människor frivilligt följer råd, får anses uppseendeväckande. Det är därför inte förvånande att kritik mot Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har vuxit sig starkare vänsterifrån under pandemin, inte minst i sociala medier. Många som säger att de tidigare bekände sig till något av partierna har där upprörts över att partierna har ställt sig bakom en hantering som tycks prioritera vissa gruppers frihet framför solidaritet med utsatta.
Rötter i nyliberalismen
Ännu märkligare blir detta givet att principen om eget ansvar har starka rötter i nyliberalismen. Som bland annat den amerikanske statsvetaren H. Howell Williams har påpekat fick tankarna om eget ansvar ett uppsving under 1980-talets konservativa politiska dominans i USA, där det underbyggde ett bredare försök att omstöpa relationen mellan stat och medborgare och avlöva kostsamma välfärdsprogram. Ansvaret för människors välfärd sköts retoriskt över till individer, och det offentliga frånsade sig ansvar för sådant som tidigare legat inom dess ansvarsområden.
Frågor som tidigare betraktades som kollektiva angelägenheter har kommit att uppfattas som föremål för individers eget ansvar i högre grad.
Den franska filosofen Emilie Hache menar att principen om eget ansvar är en grundbult i nyliberalismen. Den har använts för att motivera försök att banta statens traditionella ansvarsområden och individualisera ansvaret för allt från ekonomisk välfärd och hälsa till trafiksäkerhet och utbildningsmöjligheter. Frågor som tidigare betraktades som kollektiva angelägenheter har kommit att uppfattas som föremål för individers eget ansvar i högre grad.
I motsvarande grad har ansvaret lyfts av från offentliga aktörer. Den svenska pandemihanteringen följer denna individualisering av ansvar. Offentligheten har i stor utsträckning lagt över ansvaret för smittbekämpningen till allmänheten genom hänvisningar till det egna ansvaret.
Skepsis till smittskydd
Det är en hantering där regeringsmedlemmar och myndighetsföreträdare ofta tvår sina händer för att genomföra effektiva smittskyddsåtgärder. Man har till exempel avstått från att införa ECDC:s rekommenderade smittskyddsåtgärder i skolor och under lång tid motsatt sig munskyddskrav och munskyddsrekommendationer i trängselmiljöer. Man har under lång tid motsatt sig familjekarantän vid smitta, avstått från karantänskrav på svenska medborgare vid inresa till Sverige, underlåtit att bygga upp ett effektivt smittspårningssystem och ställt sig avog till att införa en smittskyddsapp.
När Britta Björkholm, avdelningschef för avdelningen för smittskydd och hälsoskydd på Folkhälsomyndigheten, på en presskonferens 15 april 2021 fick frågan varför man inte införde fler restriktioner trots hög smittspridning och högt tryck på vården svarade hon så här:
”Det är att vi har de restriktioner på plats som vi vet har den absolut största effekten om de följs. Så att i stället se till att, på alla möjliga sätt, informera och övertyga befolkningen om att följa restriktionerna och hålla ut lite till är det vi tror och hoppas kommer att få ner siffrorna.”
Ansvaret delegerades återigen ut från myndigheten till allmänheten.
Löfvens misstro mot åtgärder
Likaledes uttryckte Stefan Löfven, på en digital pressträff den 24 februari 2021, tvivel kring huruvida särskilda smittskyddsåtgärder överhuvudtaget kan bedömas ha effekt. En journalist från The Local frågade varför regeringen hade undvikit att använda pandemilagen för att stänga ned privata verksamheter. Statsministern svarade (översatt från engelska) undanglidande:
”Vi kan inte se en direkt koppling mellan specifika åtgärder och resultat. Vi kan se länder som har vidtagit samma åtgärder med olika resultat, och vi kan se länder med olika åtgärder och samma resultat.”
Det är svårt att veta vad Löfven menar här. Givetvis finns det solid evidens för att nedstängningar kan minska smittspridningen, även om graden av smitta naturligtvis även beror på en rad andra faktorer (som befolkningstäthet, andel ensamhushåll, möjligheter till distansarbete och myndighetstillit).
Vad som däremot saknas är goda belägg för att Sveriges myndigheters uppmaningar till allmänheten att följa smittskyddsråden har haft stark effekt.
Vad som däremot saknas är goda belägg för att Sveriges myndigheters uppmaningar till allmänheten att följa smittskyddsråden har haft stark effekt. Så sent som i november 2020 hade ännu ingen tillförlitlig studie gjorts som visade att allmänheten varit duktig på att följa smittskyddsråden under året. MSB:s omskrivna coronabarometer var dåligt utformad och genererade glädjesiffror.
Googles rörlighetsdata visade en minskning i rörlighet i Sverige under våren 2020, men enligt OECD var den minskningen den minsta bland 28 länder som studerades. Faktum är att Folkhälsomyndigheten i juni 2020 tog fram data som indikerade att endast 35% av befolkningen följde råden helt och hållet. Detta underlag klassades dock som internt arbetsmaterial och släpptes först två månader senare till undertecknad.
Avsaknaden av evidens för den svenska rådbaserade hanteringen har dock inte hindrat FHM och regeringen från att framhärda i sin tilltro till råd, rekommendationer och kommunikationsinsatser, snarare än till andra smittskyddsåtgärder förordade av organ som ECDC, WHO och CDC.
Hur kan vänsterns strategistöd förstås?
FHM:s pandemihantering har föga förvånande och väl dokumenterat hyllats av internationell hårdhöger, Trump-anhängare och Brasiliens högerpopulistiske president Bolsonaro. Betoning på frihetlighet, skepsis mot kraftfullt offentligt agerande och motstånd mot tvångsåtgärder rimmar väl med högerpopulisternas prioriteringar. Och märkligt nog till synes även med den svenska vänsterns. Både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har med få undantag stöttat FHM:s pandemihantering trots att den är i otakt med deras egna ideologiska utgångspunkter. Hur ska man bäst förstå detta ideologiska avsteg?
En möjlig anledning är att den svenska vänstern tidigt tolkade kritiken mot FHM som ett uttryck för högerinfluerad myndighets- och expertmisstro, som på senare år spridit sig i Västvärlden och som banade väg för bland annat Brexit i Storbritannien och valet av Donald Trump till amerikansk president 2016.
Att såväl Moderaternas frispråkige Hanif Bali och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson riktade kraftig kritik mot pandemihanteringen gav sannolikt vatten på den svenska vänsterns kvarn.
Enligt denna förklaring valde svenska vänstern att sluta upp bakom myndigheternas experter istället för ”nätets åsiktsmaskiner”, för att citera Aftonbladets Anders Lindberg. Att såväl Moderaternas frispråkige Hanif Bali och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson riktat kraftig kritik mot pandemihanteringen gav sannolikt vatten på den svenska vänsterns kvarn.
En annan viktig anledning torde vara att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, likt andra politiska partier och delar av svensk offentlighet, har valt att betrakta Folkhälsomyndighetens hantering som opolitisk. Tidigt under pandemin kom FHM:s smittskyddsarbete att uppfattas som expertstyrt och ”vetenskapligt”, sprunget ur etablerad vetenskap och myndighetsexpertis – trots att man under hela pandemin i många centrala frågor avvikt från internationell vetenskaplig konsensus, som följdes av WHO och ECDC.
Att FHM var en expertmyndighet sågs som en garant för att pandemiarbetet var fredat från politiska överväganden. Som Vänsterpartiets pressekreterare skrev på Twitter: ”Vänsterpartiet har varit i politisk opposition, inte epidemiologisk.”
Smittskyddsarbete alltid politiskt
Detta är givetvis nonsens. Som statsvetaren Henrik D Kugelberg, nu vid Stanford University, har skrivit är även evidensbaserad policy politisk. Och som Paul Cairney vid University of Sterling i Skottland har påpekat är valet att luta sig mot vissa experter och inte mot andra (till exempel ECDC, WHO, MSB eller ett pandemiråd) ett i högsta grad politiskt val.
Att skjuta över ansvaret för pandemiarbetet till FHM med föresatser om att man därmed avpolitiserar det, är vilseledande, och ett avsteg från hur tidigare svenska regeringar hanterat kriser.
Talet om ”vetenskaplighet”, ”myndighetsstyre” och avpolitisering förändrar inte att Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och andra från rött håll aktivt har valt att stödja en svensk pandemihantering som är politisk i högsta grad, och som går på tvärs mot egna ideologiska principer. Med tiden kommer det gissningsvis att bli en svår pedagogisk uppgift för partierna och vänsteropinionsbildare att förklara varför de intog den hållning till hanteringen av coronapandemin som de gjorde.